Slutsatsen av det faktum att talibanerna intar Kabul efter årtionden av krig borde vara självklar: Sverige har lika lite något ansvar för Afghanistan, som Afghanistan har något ansvar för Sverige, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

Talibanerna drar likt en präriebrand genom Afghanistan och tar över landet efter över 40 års krig. Får man tro den svenska debatten verkar Sverige ha något speciellt ansvar för Afghanistans framtid och befolkning. Men Sverige har lika lite något ansvar för Afghanistan, som Afghanistan har något ansvar för Sverige. Den svenska krigsmakten borde aldrig ha skickats till Afghanistan, lika lite som Sverige borde ägnat sig åt massimport av afghaner, främst yngre afghanska killar och män.

Den viktigaste lärdomen efter årtionden av utländska krigsinsatser i Afghanistan är att det bästa sättet för talibanerna att vinna stöd är genom att låta dem spela rollen som nationella befrielsehjältar. Först mot ryssarna i tio år och sedan mot de USA-ledda Natostyrkorna de senaste 20 åren.

Dessutom underlättas talibanernas framfart om många av de killar och män som inte vill ha något medeltida islamistiskt styre sticker från sitt land istället för att vara kvar och kämpa. Redan i november 2015 intervjuade SVT en ung afghansk representant för en människorättsorganisation som sa: ”Staten har investerat mycket i deras utbildning. Men det är investeringar som nu i allt raskare takt försvinner till Europa. Det här måste få ett slut.”

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner

Låt oss inte glömma att hela Afghanistankriget var en lögn från början. Det har aldrig handlat om ett krig mot terrorism i spåren av attackerna mot World Trade Center. Av de utpekade 19 terroristerna efter 11 september-attentatet 2001 kom 15 från Saudiarabien, två från Förenade Arabemiraten, en från Egypten och en från Libanon. Och när väl Usama bin Laden hittades visade det sig att han satt i Pakistan under skydd av den pakistanska underrättelsetjänsten som varit en allierad till CIA och västliga underrättelsetjänster.

Kriget i Afghanistan beror på landets geografiska läge och makten över Centralasien och därmed den euroasiatiska landmassan. Redan på 1800-talet var britterna och ryssarna där och slogs om inflytandet över regionen.

För svensk del handlade uppslutningen bakom kriget i Afghanistan om att visa sig lojal med USA – inte minst handlade det om lukrativa affärsmöjligheter för den svenska Wallenbergägda vapenindustrin – och att få en möjlighet att fullborda omläggningen från ett värnpliktsförsvar inriktat på att försvara svenskt territorium till en krigsmakt avsedd att delta i krig i andra länder.

Men eftersom den svenska politiska eliten aldrig skulle våga erkänna några sådana krassa intressen måste det hela kläs in i fluffig ideologi. Enligt denna ideologiska propaganda är svensk militär idag närmast ett Pridetåg som marscherar runt i världen för att slåss för hbtq-personers rättigheter och för feminism. Att döma av krigsmaktens egna pr-kampanjer slåss den svenska krigsmakten under regnbågsflaggans banér, snarare än den svenska flaggan. Och det stämmer faktiskt. Den svenska militären slåss inte för svensk säkerhet eller för att skydda det svenska territoriet från utländska hot. Tvärtom ökar den äventyrliga och självgoda moralistiska utrikespolitiken och de militära insatserna hotbilden mot Sverige.

Ansvaret för Afghanistan ligger som sagt inte på Sverige, men visst faller en del av skulden för talibanernas snabba offensiv på folk i Sverige. Det faller på den politiska elit som bidragit till att låta talibaner spela nationella frihetshjältar och samtidigt tömt landet på tusentals unga män som uppenbarligen inte vill leva under talibanstyre.

Lösningen är inte ännu mer av denna galenskap utan att istället bygga politiken på det enkla faktum att Sverige lika lite har ansvar för Afghanistan som Afghanistan har ansvar för Sverige. När talibanerna nu intar Kabul borde väl denna pollett äntligen trilla ner.

Läs även: Mathiasson: Därför hatar jag Björn Ulvaeus

Läs även: Mathiasson: Svenska EU-medlemskapet var en blåsning redan från start