Nyheter Idag-krönikören Robert Mathiasson tycker att den svenska migrationspolitiken måste göras om i grunden, och vill ha ett ”totalt invandringsstopp”. ”Nu vet jag att mina gamla ’vänner’ på vänsterkanten ropar att jag gått och blivit rasist. Låt dom ropa sig hesa”, skriver han.

Samtidigt som det etniska inbördeskriget i franska Dijon fortsätter att skörda liv och sätta skräck i en hel stad sprack de svenska migrationssamtalen.

Det var lika bra. De förslag som låg på bordet var ändå bara halvmesyrer som inte vågar dra de fulla konsekvenserna av den förödande nyliberala migrationspolitik som gällt i 30–40 år.

Sverige behöver inga fler tillfälliga lösningar eller smärre korrigeringar. Sådant skapar mer krångel, fler kryphål, dyrare byråkrati, större osäkerhet och duckar för att göra de drastiska åtgärder som krävs.

För saken är att det behövs en helt ny grund för svensk migrationspolitik. Den gamla som tar sin utgångspunkt i den abstrakta asylrätten istället för i den konkreta verkligheten håller inte.

Istället behövs ett kvotsystem, ett regelverk som är förutsägbart, demokratiskt förankrat och som utgår från möjligheterna att på ett ordnat sätt integrera de människor som kommer hit.

För egen del anser jag att Sverige behöver ett totalt invandringsstopp under ett antal år för att kunna få bukt med de enorma problem med segregation som byggts upp under den nyliberala periodens 40 år.

Nu vet jag att mina gamla ”vänner” på vänsterkanten ropar att jag gått och blivit rasist. Låt dom ropa sig hesa.

Utvecklingen i Dijon har inte kommit som en blixt från klar himmel. Redan i början av den nyliberala eran 1981 – på den tid när vänster fortfarande innebar att stå upp för arbetarklassens intressen och utgå från verkligheten och inte radikala fraser eller världsfrånvända fantasier – sa Georges Marchais (metallarbetare, facklig aktivist och generalsekreterare i Franska kommunistpartiet 1972–1994):

”Frankrikes arbetsgivare och regering öppnar för massinvandring, precis som de i andra tider importerade svarta, för att skaffa sig en arbetskraft av moderna slavar, superexploaterade och underbetalda. Tack vare dessa kommer större vinster att realiseras och ett mer intensivt tryck kommer att utövas på löner, arbets- och levnadsvillkor och rättigheter för alla arbetstagare, både invandrare och franska […] Invandringen måste stoppas om vi inte ska döma än fler arbetare till arbetslöshet. […] För att vara mer exakt: vi måste stoppa invandringen, både den illegala och den legala, men utan att köra ut de invandrare som redan är i Frankrike […] I de områden som nu har förvandlats till verkliga getton är familjerna redan påverkade av olika traditioner, språk och sätt att leva. Resultatet är spänningar och konflikter mellan invandrare av olika ursprung och ett allt svårare förhållande med fransmännen. Genom den ökade koncentrationen blir bostadsbristen försämrad, medan sociala bostäder blir allt mindre tillgängliga för de franska arbetarnas familjer.

Kostnaderna för stöd till invandrare och deras familjer som lever i fattigdom blir alltmer ohållbara för de mest drabbade kommunernas budgetar, kommuner som domineras av arbetstagare och anställda. Skolan är inte längre i stånd att klara av situationen, lärarproblem ackumuleras, både för invandare och för franska arbetare […] Alarmnivåer har uppnåtts. Det är inte längre möjligt att hitta lämpliga lösningar om vi inte stoppar denna oacceptabla situation som skapats av arbetsgivarna och regeringens rasistiska politik.”

Ursäkta det långa citatet, men med tanke på dagens klimat, när varje människa som inte låter som asylaktivister i Miljöpartiet kan anklagas för att vara rasist, är det viktigt att inte glömma bort historien.

Man behöver faktiskt inte ens vara den gamla skolans kommunist som Marchais för att anse att invandringens storlek måste utgå från mottagarlandets verklighet. Det räcker att vara den gamla skolans socialdemokrat, som Olof Palme som 1980 yttrade:

”Det är alltfort socialdemokraternas bestämda uppfattning att invandringen måste anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrare arbete, bostad och social omvårdnad på samma villkor som den övriga befolkningen. Detta förutsätter en planerad invandringspolitik. En invandring utanför samhällets kontroll drabbar ytterst invandrarna själva.”

Invandringspolitiken, precis som all annan politik, bör präglas av planmässighet, långsiktighet, demokratiskt inflytande och utgå från vad som är bra för arbetare och vanligt folk. Och varje land har i första hand ansvar för sina medborgare. Men i alla länder gäller det för vanligt folk att organisera sig och kämpa för sina intressen, annars kommer de att köras över av eliten. Internationell solidaritet handlar om att människor och organisationer i de olika länderna stödjer varandra i denna gemensamma strävan att bygga en värld som är bra för vanligt folk.

Denna marxistiska grunduppfattning präglade en gång, för inte så länge sedan, hela arbetarrörelsen och vänstern. Idag har självpåtalade ”marxister” och ”vänsterpolitiker” blivit nyliberalismens nyttiga idioter och var denna politik slutar kan vi se i Dijon.