Smyganslutningen till Nato – som det svenska deltagandet i Afghanistankriget var en del i – innebär en ökad hotbild mot Sverige men har varit lönsam för Sveriges tidigare ÖB Sverker Göransson som fick ett toppjobb i Wallenbergarnas vapenkoncern. Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson polisanmälde Göransson och hans efterträdare Michael Bydén för landsförräderi – och förklara i veckans krönika varför.

Efter talibanernas inmarsch i Kabul knakar det rejält i fogarna i militäralliansen Nato. Financial Times rapporterar att USA:s tillbakadragande av sina trupper gjordes utan att ha informerat sina europeiska allierade, samtidigt är det dessa allierade som riskerar att stå med den invasion av migranter som är resultatet av det snabba tillbakadragandet.

Läs även: Mathiasson: Afghanistan är inte Sveriges ansvar

Inget nytt dessvärre. Redan hösten 2015 skrev Paul Craig Roberts, tidigare biträdande finansminister under Ronald Reagan:

”Europeiska regeringar och deras ovetande befolkning bär själva ansvaret för flyktingproblemet. I 14 år har Europa stöttat Washingtons aggressiva militarism som har mördat och fördrivit miljoner människor som aldrig lyft ett finger mot Washington. Ödeläggelsen av hela länder som Irak, Libyen och Afghanistan – och nu Syrien och Jemen, och USA:s fortsatta slakt på pakistanier i nära samförstånd med en korrupt och förrädisk pakistansk regering, har skapat ett flyktingproblem som aningslösa européer har dragit på sig själv.”

Roberts har rätt om Europas regeringar, men fel om att de europeiska befolkningarna bär detta ansvar. Det har aldrig funnits några starka folkliga opinioner till stöd för dessa krigsäventyr. Och när det gäller Sverige har närmandet till det USA-ledda Nato skett med det uttalade syftet att undvika att frågan ska diskuteras och ännu mindre bestämmas av det svenska folket.

För fem år sedan röstade Sveriges riksdag för det så kallade Värdlandsavtalet, eller Host Nation Support, med Nato. Avtalet innebär ett stort steg mot att göra Sverige till ett Natoland under Washingtons befäl. Som brukligt när det svenska självbestämmandet ska säljas ut har det hela förberetts i maktens korridorer. Så innan riksdagen fick säga sitt och utan någon debatt bland medborgarna åkte dåvarande ÖB Sverker Göransson till Natos toppmöte strax innan valet 2014 och skrev under Värdlandsavtalet.

För denna drängtjänst åt utländsk makt och den svenska vapenindustrin fick Göransson god betalning. Bara ett år efter att han lämnade jobbet som ÖB fick han ett toppjobb inom Wallenbergarnas vapenkoncern med extra ansvar för att kränga vapen till och stärka banden med USA.

Jag polisanmälde Göransson och hans efterträdare Micael Bydén för högförräderi efter detta. Lagen säger att den gör sig skyldig till högförräderi som ”med utländskt bistånd” agerar för att riket skall ”läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt” (Brottsbalken 19 kap 1§) samt den som med ”utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter” (Brottsbalken 19 kap 2§).

Föga förvånande lades utredningen ner snabbare än en shottaz-gangster hinner trycka på avtryckaren.

Läs även: Mathiasson: Därför hatar jag Björn Ulvaeus

I korthet går värdlandsavtalet ut på att göra Sverige till ett uppmarschområde för Nato med siktet riktat över Östersjön mot Ryssland. I och med avtalet kan Natos kärnvapen nu placeras på svensk mark. Dessutom innebär avtalet att Natos soldater och civilpersonal står över svensk lag och kan begå såväl mord som våldtäkter i vårt land utan att dömas. Men framförallt innebär Värdlandsavtalet att Sveriges avlånga land i en krigssituation kommer bli ett av de första slagfälten och möjligheten att stå utanför ett stormaktskrig blir närmast omöjlig.

Sveriges tursamma geografiska läge, att vara en halvö i norra utkanten av Europa, har inneburit att vi sluppit ha utländska trupper marscherandes genom landet. Vi har kunnat stå utanför storkrigen under 1800- och 1900-talen och det har tjänat vårt land väl. Värdlandsavtalet och den svenska politiska elitens moralisk-politiska aktivism – som bygger på en självbild om att Sverige är en humanitär stormakt med en plikt att knäppa andra länder på näsan – innebär att osäkerheten för vårt land i både freds- och krigstid ökar markant.

Osäkerheten ökar ännu mer genom den massimport av islamister som följer i spåren på den aktivistiska svenska utrikespolitiken. Det är ju samma logik som säger att svenska soldater ska vara i Afghanistan eller Mali, som motiverar att människor från Afghanistan eller Mali ska vara i Sverige. En modern variant av 1800-talets ”white mans burden”, att västerlandet har en moralisk plikt att lösa andra länders problem och uppfostra infödingarna i dessa länder att bli lika goda som vi.

Den svenska makten bedriver ingen säkerhetspolitik, utan en osäkerhetspolitik. Fiaskot i Afghanistan borde stämma till ordentlig eftertanke. Svensk militär har till uppgift att skydda Sverige, svenska folket och svenskt territorium och deras lojalitet ska ligga till hundra procent med Sverige, inte med Nato eller Washington. Svensk säkerhetspolitik ska syfta till att minska hoten mot Sverige, inte öka dessa.

Och framförallt är det svenska folket som ska bestämma hur detta görs på bästa sätt, inte en elit inom politik, militär och näringsliv. En elit som man på goda grunder kan misstänka inte främst ser till Sveriges bästa, utan agerar för att få beröm av det stora landet i väst som de ser upp till eller att de agerar med tanke på sina egna framtida internationella karriärer eller för att underlätta affärsuppgörelser för svensk vapenindustri.

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner