Med dagens mångkultur- och segregationspolitik rustas den sociala välfärden ner och samhället splittras enligt nyliberal modell. Något som får stöd av dagens ”vänster” som med en ”negativ nationalism” masochistiskt föraktar allt som är svenskt. Men samtidigt går det inte att blunda för frågan om nationalism. Det är berättelsen om det egna landet och flera nya röster till vänster gör den kopplingen, skriver Robert Mathiasson.

I senaste numret av Expo går det att läsa om framväxten av en ny nationalistisk vänster i Sverige. I artikeln blandas diverse grupper, nätverk och lokalpartier hej vilt för att med en lagom dos av guilt-by-association brunsmeta helheten och koppla samman såväl undertecknad som Markus Allard och Nils Littorin med Nordiska Motståndsrörelsen.

Ingen nytt under solen med andra ord. Det är så Expo alltid jobbar. I Stieg Larssons anda går arbetet ut på att kartlägga enskilda personer snarare än granska de samhällsproblem som ligger bakom framväxten av nya partier, rörelser och nätverk. Vänsterliberalt konspirationstänkande helt enkelt.

Expo är en döende tidning och förtjänar knappast någon uppmärksamhet. Men frågan om nationalism och en nationalistisk ”vänster” kommer att stå högt på dagordningen det kommande årtiondet. Och det är en fråga som omges av mycket tankeröta och ideologisk dimma.

Nyligen ifrågasatte S-debattören Jan-Emanuel Johansson ungdomar som står på studentflak och viftar med flaggor från sina föräldrars hemländer, när det knappast var dessa länder som betalade för ungdomarnas utbildning. En rimlig iakttagelse. Men Jan-Emanuel Johanssons uttalande fick det ”nationalistiska blodet” att svalla, inte hos Gustav Kasselstrand utan hos den ”vänster” som i Kasselstrand vill se Hin Håle själv.

Sociologen och debattören Göran Adamson kallar detta för ”överförd nationalism”. Den som kommit i närheten av dagens ”vänster” vet precis vad han talar om.

Dessa ”antinationalister” besöker gladeligen palestinska kulturaftnar med folkdräkter, folkdans och flaggviftande. De anordnar lankesiska, somaliska eller peruanska aftnar på ABF eller biblioteket. Eller ta de ”vänsterföreträdare” med rötterna i Latinamerika som stolt viftar med chilenska eller argentinska flaggor, men som sitter på svenska akademiska institutioner och gör karriär på diverse teorier som vill koppla svenska flaggan till ”strukturell rasism” och ”postkolonialt förtryck” och anar rasism så fort någon vågar prata om ”svensk kultur” och ifrågasätter om det överhuvudtaget finns något ”svenskt”.

Adamson har även satt fingret på den ”överförda nationalismens” tvilling ”negativ nationalism”, det vill säga den föraktfulla inställningen till allt svenskt. De som med illa dold stolthet kan prata om att Sverige är ett så kallt land och svenskar är så tråkiga eller svensk kultur är så ointressant. Då helt plötsligt är det möjligt att prata om svenskhet. Adamson kallar det träffande för nationell masochism.

Det är en masochism som får stora och farliga konsekvenser. Den fungerar nämligen som ett utmärkt skydd för att motivera varför svenska folket – det vill säga Bosse bilmekaniker i Bollnäs eller Ulla uska i Ulricehamn – är skyldiga till det mesta av eländet i världen och ska betala för detta genom att offra sina egna livsvillkor.

Enligt de nationella masochisterna är det nämligen ”vi” som har startat krig i Mellanöstern eller Afghanistan, ”vi” har drivit människor på flykt, ”vi” har sugit ut fattiga länders rikedomar och ”vi” har skuld för någon sorts kolonial arvsynd.

Det är en vänsterliberal variant på den högerliberala förklaringsmodellen att ”vi” har levt över våra tillgångar och måste plikta för detta med nedskärningar, lönesänkningar, försämrad välfärd och ökad otrygghet.

Vilka är dessa ”vi”?

Det är här dagens nationalism – både i dess positiva form med Kasselstrand & Co och i dess negativa form med nationella masochister – tappar bort sig. Sverige är nämligen inte ett ”vi”. I Sverige finns ett ”vi” och ett ”dom”. Sverige är ett klassamhälle och det finns ett ”dom” som tjänar på globalismen och den nyliberala politiken och det finns ett ”vi” som tvingas betala kalaset.

Den mångkulturalistiska politiken skapar även ett ”vi” och ”dom” utifrån den etniska splittring som segregations- och invandringspolitiken leder till. Det är det gamla knepet att härska genom att söndra. Det är en splittring som utgör det bästa försvaret för fortsatt social nedrustning och avdemokratisering. Och splittringen kan bara lösas genom en total omläggning till assimilations- och återvändningspolitik.

Men det faktum att dagens nationalismer tappar bort sig innebär inte att frågan om nationalism går att blunda för. Nationalism handlar om berättelsen om det egna landet. Dess funktion är att skapa solidaritet och lojalitet inom den sociala organisation som nationalstaten utgör. Ett skattefinansierat generellt välfärdsystem eller en politisk demokrati som den svenska är omöjlig utan en sådan gemensamhet. Att blunda för detta är att spela med i en globalistisk politik som river ner de gränser som är nödvändiga för att både välfärd och folkligt inflytande ska vara realiteter och inte bara abstrakta mänskliga rättigheter.

Men det går inte att prata om nationalism i singularis. Det finns historiskt sett olika sorters nationalism. En uppifrån-nationalism och en nedifrån-nationalism.

Det finns en uppifrån-nationalism som handlar om att bevara status quo, dölja de sociala motsättningarna inom nationalstaten, fostra en lojalitet med det egna landet oavsett vad och uppegga folkligt stöd och engagemang bakom det egna landets politiska och ekonomiska utrikesintressen. Enligt historikern Eric Hobsbawm uppstod denna uppifrån-nationalism som ett svar på den första vågen av folklig nationalism som uppstod i vågorna efter franska revolutionen.

Det finns med andra ord även en nedifrån-nationalism, en demokratisk tradition. Den handlar mer om vilket land vi vill vara än vad vi har varit, den handlar om allmänintresset gentemot särintresset, om folket som den suveräna kraften att bestämma, om allmän välfärd gentemot privilegier och om det egna landets rätt i förhållande till utrikes stormakter och ekonomiska intressen.

Det är med andra ord möjligt att bygga upp helt olika nationalistiska ideologier beroende på vilka sociala krafter inom landet som gör det och i vilken politisk situation.

De nationalister som vill kämpa för landet kommer oundvikligen tvingas ta ställning i dessa klassmotsättningar och den ”vänster” som vill kämpa för en klasspolitik som gynnar vanligt folk kommer lika oundvikligen tvingas förhålla sig till nationen.

Om kombinationen ska kallas vänsternationalism, som Expo föreslår, är ointressant. Strunta i orden, se till innehållet. Men det är kring dessa frågor som den svenska politiken kommer att kretsa under 2020-talet.