Världens elit vill frigöra makten över skatteuttaget från demokratiskt inflytande. Under helgens G7-möte i Storbritannien togs ett nytt steg för att uppnå detta, under förevändningen att man ska klämma åt de superrika genom att tvinga de så kallade skatteparadisen att anpassa sig till en global skattestandard. Men syftet är i själva verket att flytta kontroll över beskattningen från demokratiskt valda regeringar till en internationell elit, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

I helgen möttes G7-ländernas ledare i ett soligt Cornwall. På dagordningen stod bland annat formerandet av en skattepakt. Ledarna för G7-länderna vill få alla länder att förbinda sig till en lägstanivå som ingen får lägga sig under.

Samma politikerklass som de gångna årtiondena gjort allt för att befria kapitalet från nationella regleringar och skatter och flytta över skattebördan på arbetet, låter nu nästan som radikaler. ”Allt för få har tillåtits samla allt för mycket makt och allt för stora förmögenheter, det är dags för dessa att vara med och betala”. Det är bara att hålla med. Men G7-ledarnas skattepakt är inte något steg i rätt riktning, tvärtom.

Läs även: Mathiasson: Gulag är kanske ingen dum idé

Först en kort bakgrund.

”Jag har länge drömt om att köpa en ö som ingen nation äger och inrätta Dow Companys huvudkontor på denna ös verkligt neutrala mark som inte är skyldig någon nation eller något samhälle någonting”, sa Carl Gerstacker, styrelseordförande i Dow Chemicals, när han talade i Vita Huset 1972.

Gerstackers dröm slog in. Finansoligarkerna har ju, som Soros erkände, ett särskilt sätt att förutse framtiden, genom att helt enkelt skapa den. Bermuda, Caymanöarna, Curaçao, Bahamas, Cypern, Jersey, Barbados och Brittiska Jungfruöarna – men även länder som Nederländerna, Schweiz och Irland – blev sådana ”neutrala marker” dit oligarkerna kunde flytta sina förmögenheter bortom varje ansvar för samhälle och nation.

Exakt hur mycket pengar oligarkerna stoppat undan är svårt att veta. Enligt tidningen The Guardian rör det sig om 21 biljoner dollar som har gömts undan i skatteparadisen. Omräknat i svenska kronor blir detta 180 biljoner, alltså 180 följt av tolv nollor. En siffra som kanske är lättare att greppa hur astronomisk den är ifall vi tänker oss att vi växlar om detta i enkronor och staplar dessa på hög. Det skulle då bli en stapel som räcker 839 gånger mellan jorden och månen.

De undangömda pengarna är bara en liten del av de ständigt växande finansiella flöden som flyter runt i världen på jakt efter placeringar för att ytterligare föröka sig. För staterna blir det viktigast att vinna förtroendet hos dessa finansmarknader och att på olika sätt öppna upp det egna landet för att vinna dessa placeringar.

Skuldsättning, privatiseringar, skattesänkningar på kapital, privat-offentlig samverkan vid satsningar på infrastruktur och sjukvård (till exempel Nya Karolinska och Arlandabanan) är olika sätt att locka till sig dessa flöden.

Medan staterna dränks i skulder, samlas vinsterna i privata fickor. Aldrig förr har så få ägt så mycket. Blott fem företag – Google, Amazon, Microsoft, Apple och Facebook – sitter på ett kapital större än samtliga länder i världen med undantag för Kina och USA.

Läs även: Mathiasson: Så blir du både styrd och blåst av banken!

Men skattepakten handlar inte om att angripa denna fördelning.

För det första är golvet på 15 procent långt under den nivå som gäller i många länder. I praktiken kommer det alltså inte leda till några ökade skatteuttag, bara till att slå undan fötterna på de länder som i den globala arbetsdelningens namn satsat på att vara skatteparadis. Syftet är att det ska låta som att de rika ska vara med och betala.

Men i verkligheten kommer de enorma satsningar på infrastruktur och forskning som både USA och EU ska genomföra – eftersom de insett att de blivit omkörda av Kina – att betalas genom ökad beskattning av folket (inte minst genom olika former av avgifter och punktskatter genomförda under sken av att handla om klimatet), ökad skuldsättning och genom att låta sedelpressarna gå varma.

För det andra finns den demokratiska sidan. Som en del i pakten ska G7-länderna kunna tvinga trilskande länder att godkänna pakten. Skattefrågor flyttas därmed från folket och folkvalda parlament till en global nivå där politiken ska kunna påtvingas länder uppifrån.

Just makten över skatteuttaget är fullkomligt central i varje demokratiskt system, ”No taxation without representation”. Att kunna befria skattefrågorna från folkligt inflytande har länge stått på elitens agenda, det behövs pengar för att bygga upp de övernationella organen, som t.ex. EU.

Det är knappast någon slump att G7-ledarna klär in frågan i pseudoradikal retorik om att ta pengar från de globala oligarkerna. Det är en ambition som de flesta kan hålla med om – från vänster till höger. De låter som Robin Hood, men de som träffades i Cornwall är nutidens prins John och sheriffen av Nottingham och det är dina pengar de är ute efter, inte Mark Zuckerbergs eller Jeff Bezos.

Läs även: Mathiasson: Därför våras det för vänsternationalismen