Äntligen har riksdagen sagt ja till att genomföra en folkräkning. Den politiska klassens försök att dölja konsekvenserna av den gränslösa dumhetens politik är därmed brutet. Men en folkräkning är bara i bästa fall en bra början, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

I förra veckan röstade riksdagen äntligen för att det ska genomföras en folkräkning. Att förslaget gick igenom av ett misstag, när Ibrahim Baylan råkade rösta fel, säger det mesta om läget i landet.

Att en stat ska ha koll på vilka människor som befinner sig inom dess territoriums gränser är ett av grundkraven för en fungerande stat. Någon sådan koll har inte den svenska staten. Den politiska klassen – och även den allt mer självständiga byråkrati som driver på förändringsarbetet – har aktivt motarbetat genomförandet av en folkräkning. De vill inte att det kaos som invandringsrevolutionen skapat ska synliggöras. Svenska folket ska inte få se sanningen i vitögat, den politiska klassen och byråkraterna vet att folkets dom kommer att bli hård.

Läs även: Mathiasson: Skrämmande handfallenhet inför det islamistiska påskupproret

Invandringsrevolutionen har på bara några årtionden förvandlat Sverige från ett av världens mest homogena länder – etniskt och kulturellt – till ett av världens mest heterogena. Statistiken är otydlig, men enligt de mer blygsamma beräkningarna är andelen utrikesfödda idag 18,5 procent av befolkningen, en fördubbling på 30 år.

Det är en högre andel än i USA vid förra sekelskiftet, då nybyggarlandet USA hade som störst invandring. Till detta ska läggas den stora grupp illegala migranter, så kallade papperslösa, som ingen vet hur många de är, men som räknas i hundratusentals. Dessutom har vi EU:s fria rörlighet med bland annat påföljande tiggeri, stöldligor och lönedumpande arbetskraft.

En folkräkning är en bra början. Men det är som sagt bara en början. Det vi måste göra upp räkningen med är den nyliberala globalism som ligger bakom invandringsrevolutionen. Den politiska revolution som ersatt medborgarstaten med marknadsstaten. I en medborgarstat står makthavarna ansvariga inför det egna folket. I en marknadsstat är makthavarna lojala med helt andra krafter.

Politikernas uppgift i marknadsstaten är främst att öppna upp för de globala flödena av kapital, varor, tjänster och arbetskraft och se till att det flödar så mycket som möjligt. Om Volvo ägs av svenskar eller kineser spelar ingen roll. Om maten produceras i Bjuv eller Tyskland, i Kungälv eller Baltikum, i Kinna eller Kina, det spelar ingen roll. Lägsta pris och största möjliga flöden är det som räknas. I den globala byn är vi alla lika värda och om vi bara sjunger ”We shall over come” tillsammans ska nog allt lösa sig.

I marknadsstaten drabbades den politiska eliten hastigt och plötsligt av kulturell amnesi och nationell självförnekelse. Politiker och debattörer stod plötsligt stammandes inför frågor om det överhuvudtaget finns någon svensk kultur.

Ingen har personifierat detta helikopterperspektiv på tillvaron bättre än Fredrik Reinfeldt. Kom ihåg när han som statsminister sa: ”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag råda fler att göra. Det finns oändliga fält och skogar. Det finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.”

”För mig är det en grundläggande fråga”, menade Reinfeldt. ”Vad är Sverige för land? Ägs det av de som har bott här i fyra generationer, eller av dem som hittar på någon gräns, eller är det ett öppet land som består av dem kommer hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land, [och] det är vad de gör av Sverige som är Sverige.”

Saken är bara den att i Reinfeldts öppna värld, där gränser bara är ett påhitt och där människor – och givetvis kapital och varor – flödar fritt, ”ägs” inte tillgångar och makt av varken den som bott i ett land i fyra generationer eller den som flyttat till ett land mitt i livet.

Tvärtom koncentreras ägandet av makt och tillgångar hos ett litet fåtal som genom öppenheten och gränslösheten står bortom alla former av folklig kontroll och påverkan. Under den humanitära ytan om öppenhet och gränslöshet döljer sig en djupt folkfientlig utveckling.

Det som framförallt är hotat är välfärden och demokratin.

Invandringsrevolutionen och mångkulturalismen fräter sönder den solidaritet som är nödvändig för ett generellt välfärdssystem. Demokrati i betydelsen folkstyre ersätts med en etnisk och kulturell mosaik där makthavare kan hoppa isflak mellan den ena och den andra och spela ut den ena mot den andra, utan att någonsin riskera att möta motstånd av ett samlat folk.

Nu har Moderaterna, i alla fall i ord, lagt Reinfeldteran bakom sig. Och den globalistiska ordningen som byggts upp i årtionden skakar i sina grundvalar. Men med tanke på att Moderaterna i lika hög grad som Socialdemokraterna är ansvariga för att ha genomfört invandringsrevolutionen och avskaffandet av medborgarstaten, luktar förslaget om folkräkning simpel opportunism.

Men varje bidrag till att inför svenska folket synliggöra det kaos som globalismen skapat är bra. Först om vi ser problemen så som de verkligen ser ut, kan vi på allvar börja diskutera hur vi ska lösa dem och bygga ett bättre Sverige.

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner

Läs även: Mathiasson: Därför hatar jag Björn Ulvaeus