Aldrig förr har så mycket makt legat i händerna på så få. I USA varnas för att ägandet av näringslivet snart ligger i händerna på tolv bolag. Det är hög tid att diskutera makt och ägande, men då måste vi våga lämna 1900-talets skyttegravar, menar Nyheter Idags Robert Mathiasson i veckans krönika.

Häromåret myntade den amerikanske professorn John Coates, vid Harward Law School, begreppet ”problemet med de tolv”. Problemet handlar om koncentrationen av ägande i det amerikanska näringslivet och Coates kommer i sin forskning fram till att ”de rikaste organisationerna i världen, som sitter på större värden än de flesta stater, snart kommer vara koncentrerade i händerna på ett dussin, eller ännu färre personer”.

Läs även: Mathiasson: Världen gick under redan 1982, bara så du vet

Det pengaregn som den politiska klassen i Washington – liksom den i Bryssel – låtit ösa över ekonomin sedan finanskrisen har ökat antalet företagssammanslagningar och uppköp, snarare än resulterat i investeringar. Börserna kokar, men ekonomin som helhet haltar betänkligt och inflationen börjar skena. De verkligt stora vinnarna finns på Wall Street, där de tre fondjättarna Vanguard, BlackRock och State Street idag ensamma hanterar 81 procent av handeln med indexfonder och de kontrollerar närmare hälften av alla aktieägarröster inom de större börsbolagen.

”Antalet företagssammanslagningar är så extremt att man nästan skulle kunna tro att amerikanska kapitalister försöker bevisa att Karl Marx hade rätt”, som Jonathan Tepper och Denise Hearn konstaterade häromåret i boken The Myth of Capitalism – Monopolies and the Death of Competition. Vissa ekonomer pratar om att vi har fått en kannibalkapitalism. Man behöver knappast vara marxist för att reagera mot detta. Den konservativa samhällstänkaren G.K. Chesterton skrev redan för hundra år sedan att ”för mycket kapitalism betyder inte för många kapitalister, utan för få”.

Frågan är om det finns någon fråga vi är så dåliga på att diskutera som just frågor om ägande och makt. Dumvänstern försumpar diskussionen genom att vilja knyta varenda fråga till det socioekonomiska: ”Vi har gangsterkrig på gatorna för att det finns många rika runt Stureplan”. Dumhögern är inte mycket bättre. ”Vill ni ha det som i Nordkorea eller Sovjetunionen”, är det närmast ryggradsmässiga svaret varje gång frågan kommer upp.

Problemet är att diskussionen som regel stannar i ett samtal om moral. Ofta hänvisas till stiftelsen Oxfams ojämlikhetsindex, som 2019 rapporterade att världens 2153 dollarmiljardärer äger mer än 4,6 miljarder människor. Siffran är givetvis grotesk, men säger dock inte mycket mer än att de flesta människor helt enkelt inte har någon förmögenhet på banken. Resultatet av de årliga Oxfamrapporterna blir lite moralisk upprördhet och en ökad generositet inför välgörenhet, vilket är precis vad Oxfam och andra välgörenhetsorganisationer vill uppnå.

Läs även: Mathiasson: När ska afrikaner be om ursäkt för slavhandeln?

Men Oxfams ojämlikhetsindex säger ingenting om makt och ägande. Vad gör det med ett samhälle om dess näringsliv ligger i händerna på ett fåtal och dessutom om detta fåtal känner allt mindre koppling och lojalitet med det egna samhället, helt enkelt därför att det egna landet utgör en allt mindre del av den totala affärsverksamheten?

2008 kom David Rothkopf, statsvetare och professor i internationella relationer, med boken Superclass – hur den globala makteliten styr världen. Som framgår av titeln menar Rothkopf att vi under globaliseringens årtionden sett framväxten av en global ”superklass”. Han menar att denna utgörs av mellan 6000 och 7000 personer, eller 0,0001 procent av jordens befolkning. Superklassen utgörs av folk från näringslivet, politiken, de globala institutionerna, stiftelser, mäktiga tankesmedjor, militär, media och andra maktcentra.

I centrum för denna ”superklass” finns de globala storföretagen och dess ledningar. Rothkopf granskar speciellt 70 personer och visar genom en kartläggning av deras olika maktposter hur ”de största företagens styrelser och verkställande ledning överlappar och knyter ihop superklassen till ett utbrett nätverk”. Det är denna ”superklass” som samlas i Davos och som, menar Rothkopf, sätter dagordningen inom globala institutioner och organisationer som Världsbanken, Världshandelsorganisationen WTO, G8, G20, NATO m.fl.

Rothkopf fokuserar på makt och inflytande i bredare mening än det ekonomiska. En av de mer omfattande studierna kring just ägandet gjordes 2011. I The Network of Global Corporate Control använder forskarna Stefania Vitali, James B. Glattfelder och Stefano Battiston sig av en matematisk modell – vanligtvis använd inom naturvetenskaplig forskning – för att kartlägga just ägandet i de globala storföretagen.

De undersöker dels ägandekoncentrationen inom de enskilda företagen och dels om och i så fall hur ägandet korsas mellan olika företag. De kom fram till att hela 40 procent av ”kontrollen över de ekonomiska värden som världens transnationella företag sitter på innehas, via ett komplicerat nätverk av ägarrelationer, av en grupp med 147 transnationella företag som kärna”.

Så såg det alltså ut redan för tio år sedan. Sedan dess har utvecklingen inte bara rullat på, utan accelererat. Med detta följer uppbyggandet av och maktöverflyttningen till överstatliga institutioner, korrupta politiska eliter – som betraktar den nationella politiska karriären som en språngbräda för fortsatt karriär inom det globala näringslivet och de överstatliga institutionerna –, växande teknokratier för att undvika demokratiskt inflytande och ett allt öppnare folkförakt hos en elit som ser vanligt folk som för oupplysta för att kunna begripa varför den nuvarande utvecklingen är den bästa av alla världar.

Läs även: Mathiasson: Jordaniens kung köpte slott för svenska biståndspengar

Samtidigt sitter den allmänna debatten fast i 1970-talet. Debattörer attackerar eller hyllar kapitalism, eller socialism, eller den fria marknaden. Men denna skenfäktning missar oftast själva poängen. Fajten handlar om huruvida makten i samhället ska monopoliseras av några få eller om det är folket som ska bestämma. Occupy Wall Street och Tea Party-rörelsen i USA uppstod vid samma tid och hade i mångt samma problembeskrivning, mot ett politiskt och ekonomiskt system som riggats för och av ett fåtal i toppen. Men i slutändan kom de att lägga mest kraft på att bekämpa varandra, till glädje för det politiska och ekonomiska etablissemanget.

Sverige är inte USA, men vi kan trots det lära oss något. Det är dags att kliva upp ur 1900-talets skyttegravar, inse att oppositionen mot de gångna 30-40 årens politiska utveckling är spretig och mångbottnad, men så har alltid breda, folkliga rörelser sett ut. Det är när man kan uppnå enighet trots olikheterna, som det blivit en kraft nog att skaka eliterna.