I Tyskland är det en anklagelse mot någon att den är en Putin-förståsigpåare. Men visst går det att förstå det som händer och hur tankarna rör sig i Kreml bortom den förenklade propagandan, menar Robert Mathiasson i veckans krönika.

Det tyska språket har på senare tid begåvats med ett nytt begrepp, Putinversteher eller Putin-Versteher. Med andra ord en Putin-förståsigpåare. Eller begrepp är nog fel uttryck, det handlar snarare om en etikett i samma klass som antivaxxare eller klimatförnekare.

Putinversteher är en etikett som kan sättas på var och en som inte till fullo sluter upp bakom den officiella berättelsen om det som händer – att Putin är en maktgalen tyrann som bara väntar på tillfällen att anfalla framförallt Rysslands grannländer, men kanske också hela Västeuropa.

Eftersom jag själv fått både etiketterna antivaxxare och klimatförnekare – för att inte tala om rasist och brunvänster – så kan jag väl lika bra passa på att dra på mig även etiketten Putinversteher.

Läs även: Mathiasson: Världen gick under redan 1982, bara så du vet

Ett bärande tema i EU:s, Bidenadministrationens och Ann Lindes argumentering är ”alla länders rätt att själva avgöra vilka militära samarbeten de väljer att ingå i”. Det låter ju i och för sig vackert. Men verkligheten och realpolitiken är knappast så vacker.

Man kan ju bara fundera på om Biden, Linde och EU-toppen skulle försvara denna rätt om det till exempel handlade om att Mexiko vill ingå en militärallians med Kina eller om Grekland skulle ingå en allians med Ryssland.

I realpolitikens karga landskap gör länder bäst i att undvika princippolitik som i praktiken leder till ökade spänningar. Det gäller inte minst länder som haft oturen att ligga mitt i skärningspunkten mellan olika stormakters intressesfärer.

Det är ingen avundsvärd situation, men eftersom ett land inte har lyxen att ta sitt pick och pack och flytta, gör man bäst i att ha en nykter och realistisk syn på läget. Exemplet Polen, som i modern tid styckats upp eller upplösts efter beslut fattade av omliggande stormakter, visar hur allvarligt läget är.

Ukraina har oturen att ligga mitt i en historisk skärningspunkt mellan stormaktssfärer. Det är lätt att förstå Ukraina, eller snarare dess västliga delars befolkning, som är trötta på att leva under hotet från den ryska stövelklacken.

Men det är också sant att Ukrainas territorium har varit genomfartslandet för alla anfall mot Ryssland sedan Napoleonkrigets dagar. Och om Ukraina ansluts till Nato innebär det att Natoalliansen har militär bara några tiotals mil från Moskva. Det har därför alltid varit en röd linje i Kreml att aldrig acceptera detta.

Om vi nu vill begå dödsynden och försöka förstå hur Putin tänker så måste vi först backa bandet lite till 1990 och den tyska återföreningen. Inför återföreningen – som innebar att östra delarna av Tyskland inkorporerades i Nato – gav USA-presidenten George H Bush ett löfte till Sovjets sista generalsekreterare Gorbatjov. Nato skulle inte flytta sin gräns en tum längre än den tyska östgränsen om Sovjetunionen gick med på Tysklands enande.

Löftet glömdes snabbt bort i Washington. 1997 genomförde Nato – symboliskt nog med tanke på det som händer just nu – en militärövning i Kazakstan. Med andra ord uppskattningsvis 2000 km öster om den tyska östgränsen. Syftet med övningen uttrycktes klart och tydligt av USA-generalen Sheehan som ledde övningen. Han menade att syftet med övningen var att visa för världen att ”det finns inte en nation på jordens yta som vi inte kan nå”.

Nato som en global militärallians – trots att bokstäverna N och A i namnet Nato som bekant står för Nordatlanten – bekräftades 1999 i ett strategiskt dokument som fastslog att Nato skulle bli en global militär allians.

Vid samma tid byggde Nato ut i rasande takt öster om den tyska gränsen. Mellan 1999 och 2004 anslöts Ungern, Polen, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Bulgarien och Rumänien.

Vid Natos toppmöte i Bukarest 2008 diskuterades att även släppa in Georgien och Ukraina. George W Bushs administration stödde förslaget men Frankrike och Tyskland motsatte sig eftersom det skulle skapa ökade spänningar gentemot Ryssland.

Ryssland var tydligt med att de aldrig skulle acceptera detta. Den som trodde att detta var tomt prat fick en snabb tillnyktring när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008. Sex år senare, när frågan om Ukrainas möjliga anslutning till Nato kom upp på dagordningen, ingrep Ryssland på nytt.

Budskapet är övertydligt. Ryssland kommer aldrig att acceptera att varken Ukraina eller Georgien, för att inte tala om långbortistanländerna, ansluts till Nato. Det är som sagt inte svårare att förstå än att USA aldrig skulle acceptera att varken Mexiko eller Kanada skulle ansluta sig till en militärallians under rysk ledning.

Ann Linde, Joe Biden (eller snarare den apparat som finns bakom denna senila president) och EU-eliten kan prata hur mycket de vill om ”alla länders rätt att välja sina allianser”, det kommer knappast ändra det säkerhetspolitiska tänket i Kreml. Varje ny påstöt om ytterligare östlig Natoexpansion kommer bara leda till ökade spänningar eller rent av krigsrisk.

En debatt präglad av realpolitiska överväganden, snarare än högröstad moralism, är kanske för mycket att hoppas på när en paranoid stolle som Patrik Oksanen – som förutspått femton av de senaste två ryska aggressionshandlingarna – än en gång får leka omvärldsanalytiker och sätta tonen.

Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner

Läs även: Mathiasson: När ska afrikaner be om ursäkt för slavhandeln?