Brå – Brottsförebyggande rådet – borde i demokratins namn läggas ner, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson. Utredningsväsendet fungerar idag som outsourcade pr-avdelningar åt de härskande partierna.

Sent ska syndaren vakna och sist av alla att slå upp ögonen tycks syndiga utredningsbyråkrater vara. Brå-rapporten om brott och härkomst tvingas nu under galgen att erkänna det som alla redan vet. Den svenska invandrings- och integrationspolitiken är ett galet samhällsexperiment och den växande brottsligheten och osäkerheten är det tydligaste beviset.

Regeringen och Morgan Johansson ville som bekant först inte ha någon ny Brå-rapport. Hand i hand med kriminologbluffen Jerzy Sarnecki och mot bättre vetande har Johansson in i det längsta ihärdat med att invandrares överrepresentation i brottsstatistiken beror på socioekonomiska faktorer. Den nya Brå-rapporten slår hål på detta slösnack om socioekonomiska faktorer.

Med anledning av turerna kring Brå-rapporten är det på sin plats att uppmärksamma ett 50-årsjubileum som ägde rum i somras. Det gäller Låginkomstutredningen som den socialdemokratiska regeringen på egen hand lade ner i juli 1971, i hopp om att ingen skulle bry sig under industrisemestern.

Bakgrunden i korthet är att under andra hälften av 1960-talet arbetade denna låginkomstutredning som skulle undersöka hur det egentligen stod till i det folkhemska Sverige. Helst skulle den givetvis ge ammunition för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Men när LO-ekonomen Per Holmberg började publicera sina utredningsresultat visade det sig att verkligheten inte stämde med den socialdemokratiska maktens självbild. Var tredje löntagare hade mycket låga inkomster.

Per Albin hade pratat om att bygga ett folkhem utan varken styvbarn eller kelgrisar. Nu visade regeringens egen utredning att styvbarnens livssituation radikalt skilde sig från kelgrisarna inom både de storföretag och den byråkrati som växte under folkhemmets skydd.

När utredningen inte behagade makten gick det statsbärande partiet helt frankt in och lade ner utredningen. Det hela väckte stor kritik. Det var ett tydligt bevis på hur socialdemokrati och stat vuxit ihop under 40 års regeringsinnehav och den maktfullkomlighet som följde av detta.

Lärdomen blev dock inte vikten av utredningar som står fria från den politiska makten. Tvärtom har utredningsväsendet allt mer underordnats denna makt. De flesta utredningar är vad man skulle kunna kalla ”som man ropar får man svar”-utredningar. Den sittande regeringen tillsätter enmansutredningar som ska vara klara under innevarande mandatperiod för att komma fram till utredningsresultat som kan fungera som valpropaganda i kommande valkampanj.

Historien om Brå reser frågan om vad vi egentligen ska ha ett utredningsväsende till. Varför ska medborgarna betala för något som idag fungerar som en outsourcad pr-avdelning åt det eller de partier som sitter vid regeringsmakten? Som om det inte vore nog med att medborgarna redan i och med partistödet finansierar hela partiapparaterna.

Hela utredningsväsendet behöver göras om i grunden. Syftet ska inte vara att backa upp det härskande partiet och inte heller att uppfostra medborgarna att tänka rätt. Utredningsväsendet betalas av medborgarna och om det ska ha något existensberättigande är det i tjänst hos medborgarna – inte hos makten. Det skall förse medborgarna med välunderbyggda och lättillgängliga fakta om läget i landet och vad de som tilldelats maktpositioner egentligen sysslar med.

Många delar av utredningsväsendet är så ruttna och sammankopplade med makten att det bara finns ett alternativ, det är att lägga ner skiten. Brå tillhör definitivt ett exempel på det senare.

Läs även: Brå: Invandrare överrepresenterade bland brottsmisstänkta

Läs även: Morgan Johansson efter Brå-rapporten: ”Kan finnas kulturella skillnader”