Enligt dagens pigmentteorier har vita människor en historisk skuld för handeln med afrikanska slavar. Men det vore rimligare om Angolas fotbollslag gick ner på knä för att be om ursäkt än att det svenska damlandslaget gör det, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

Utanför högstadiediskona när jag växte upp i Lund var cigaretter hårdvara. Utbud och efterfrågan gick inte ihop och tiggeriet var omfattande. Jag minns särskilt en av dessa cigarett-tiggare, en kortväxt kille. När han väl hittade någon som satt på ett paket cigaretter brukade han förklara att ”You owe my people 400 years of slavery, you better give me a fucking cigarette”.

Läs även: Mathiasson: Därför hatar jag Björn Ulvaeus

Pappan till den kortväxta cigarett-tiggaren i Lund var nämligen afro-amerikan, som flyttat till Lund för att studera vid universitetet. Och på något märkligt sätt var den 15-åriga lundabo som inte hade en sådan exklusiv förälder och som råkade sitta på ett paket cigaretter moraliskt ansvarig för århundraden av slavhandel. Skulden låg liksom i personens pigment.

Historien är inte så svart och vit. Varken bildligt talat eller bokstavligt.

Långt innan några européer kom till Afrika var slaveriet etablerat på kontinenten. Här liksom i övriga världen kom kungar och handelsmän underfund med att istället för att slå ihjäl sina fiender kunde man använda dem som arbetskraft. Handeln med förslavad arbetskraft pågick mellan kungadömen och inte minst fanns välutvecklade handelsnätverk genom Sahara för att förse de olika muslimska stormakterna med slavarbetskraft.

Erövringen av de Nord- och Sydamerikanska kontinenterna gav nya avsättningsmarknader och när till exempel portugiserna anlade handelsplatser utmed den afrikanska västkusten fann kungligheter och handelsmän i Lissabon sina klassallierade på plats. Med tiden gifte lokala eliter och ättlingar från Portugal ihop sig och en slavhandlarklass uppstod. I de portugisiska territorierna, bland annat i det som idag är Angola, härskade dessa euro-afrikanska slavhandlarsläkter – med namn som Dos Passos, Dos Santos och de Matos – som kungar.

Först efter andra världskriget fick Portugals regering för sig att flytta hundratusentals fattiga till kolonierna, på grund av landsbrist i det egna landet och för att undvika sociala protester på hemmaplan. De gamla eliterna i Angola fick maka på sig, vilket de inte var särskilt pigga på. Nu rådde kallt krig i världen och de gamla eliterna som bott på Angolas kust i århundraden sökte sina allierade för att återupprätta sin förlorade ställning. De fann sina allierade i det portugisiska kommunistpartiet och därigenom med Sovjetunionen.

I en av historiens många ironier blev alltså de gamla borgerliga släkterna, som byggt sin ställning och förmögenhet på slavhandel, kommunister. Därmed kunde de få stöd av supermakten Sovjetunionen och även kubanerna – berusade av sina egna framgångar och upptända av Che Guevaras revolutionsromantiska tankar – skickade stridande förband. På andra sidan stod de som levde inåt landet, ättlingarna till de människor som ständigt levt under hotet att tas som slavar. Dessa i sin tur uppbackades av Apartheid-Sydafrika tillsammans med USA och Kina, som båda enligt kalla krigets logik ville utdela ett slag mot Sovjetunionen.

”De gamla slavhandlarfamiljerna hade inga svårigheter att låtsas representera Afrikas arbetar- och bondeklass”, som Richard Dowden skriver i boken Afrika – framtidens kontinent. När dessa väl återtagit sin förlorade ställning som härskande elit, med rätt att exploatera Angolas rikedomar – den här gången oljan istället för slavarbetskraft – slängdes den socialistiska och antikoloniala retoriken på skräphögen. Korruption och ofantlig rikedom i toppen och fattigdom i botten. Genom att spela på västerländska idealisters dåliga samvete kunde den nygamla eliten även lägga beslag på biståndspengar och anspela på att vara antikoloniala frihetskämpar.

Läs även: Mathiasson: Hur många analteoretiker tål Sverige?

Historien är uppenbart betydligt mer komplicerad än vad som medges av både dagens pigmentteorier och innan dess kallakrigslogikens förenklade världsbild. Som historien om Angola visar hittar klasser som strider för sina intressen som regel en passande ideologi för att klä in sina strävanden i vackra ord. Huruvida de själva tror på dessa eller inte är faktiskt ganska ointressant. Människans förmåga till självbedrägeri tycks oändlig. Men vill man förstå vad som verkligen händer bör man se bortom ytan och ideologin och se vilka klassintressen som ligger bakom.

Den kortväxte cigarett-tiggaren i Lund hade haft mer rätt om han åkt till Angolas ambassad på tidigt 1990-tal och tiggt cigaretter där med argument om skuld till slavhandeln. Och det vore mer rimligt om Angolas fotbollslag hade gått ner på knä för att be om ursäkt för den brutala historia med rötterna i slavhandeln som drabbat många afrikaner, än att det svenska damlandslaget gör det.

Dagens poserande och be-om-ursäktande om historiska brott har väldigt lite med historien att göra. Tvärtom så är detta be-om-ursäktande ett sätt att profitera på historien för att vinna fördelar idag. Å ena sidan västerländska idealister som vill framstå som goda, å andra sidan korrupta afrikanska ledare som vill framstå som frihetskämpar.

De flesta är inte lika ärliga med sin strävan att vinna fördelar som den kortväxte cigarett-tiggaren i Lund var på tidigt 1990-tal. Men även han blev med tiden mer subtil. Han tog sig artistnamnet Timbuktu och har blivit en framstående artist och författare som aldrig missar ett tillfälle att vinna poänger på sitt pigment.

Läs även: Mathiasson: Jordaniens kung köpte slott för svenska biståndspengar