Neil Young försökte tysta Joe Rogan eftersom han har mage att låta dissidenter komma till tals. Det är bara ett exempel på hur vänsterikoner inom musikvärlden blivit Wall Street-ägda låtsasradikaler. Om hur detta gått till handlar veckans krönika av Robert Mathiasson.

Jag och Mona Sahlin har en enda sak gemensamt. Vi är båda nämligen stora Bruce Springsteen-fans. När Spotify vid årsskiftet räknade samman min musikkonsumtion under förra året toppade föga förvånande just Springsteen.

Jag tillhör den stora grupp av Spotifykonsumenter som av lathet kombinerat med en stor dos konservatism har några få låtlistor som går på repeat. Utbudet är så stort att jag blir paralyserad när jag ska välja musik, varför det nio av tio gånger slutar med att jag sätter på samma låtlista som vanligt.

Att jag inte är ensam om detta beteendemönster är något som gått upp för finanseliten. Därför har en av de stora trenderna de senaste åren varit att köpa upp de stora artisternas låtskatter för att på så sätt kunna göra vinst på varje lyssning.

Så sålde till exempel Neil Young häromåret en stor del av sina låtar för 1,3 miljarder kronor till Hipgnosis Songs Fund, ett investmentföretag registrerat i ett skatteparadis som fokuserar på just att köpa upp rättigheterna till artisters låtar.

Läs även: Neil Young kräver att Spotify tar bort hans musik – attackerar Joe Rogan

Youngs 1,3 miljarder ligger dock i lä jämför med Bob Dylan som sålde sin låtskatt till Universal för 3,6 miljarder kronor och Bruce Springsteen som sålde sin musik till Sony för 4,5 miljarder kronor.

Tar vi det sedan ett steg till och tittar på ägarna av till exempel Sony finner vi föga förvånande finansjätten Blackrock.

Blackrock tillhör ett av en handfull företag som ägnar sig åt kapitalförvaltning och som håller på att lägga under sig kontrollen av världens börser, eller i alla fall västvärldens. Blackrock och kollegan Vanguard är till exempel Stockholmsbörsens största ägare. Och tittar vi på USA så kontrollerar dessa två firmor tillsammans med den tredje jätten State Street närmare hälften av aktierösterna på Wall Street, som David Dayen konstaterar i boken Monopolized – life in the age of corporate power, som kom ut härom året.

Dessa jättar är inte bara några passiva kapitalförvaltare på jakt efter högsta avkastning. De är synnerligen aktiva ägare som använder sin makt till att påtvinga företag woke-politik. Förra året röstade både Blackrock och Vanguard för att bli ännu mer aktivistiska.

Inte så konstigt med tanke på att woke-ideologin passar finanselitens intressen som hand i handske. Woke-frågorna riktar alltid blicken bort från själva ägandefrågan. Den underblåser dessutom splittring, då undersåtarna ska slåss inbördes utifrån pigment, kön eller sexuella preferenser. Samtidigt ger woke-politiken megabolag som Blackrock och Vanguard möjligheten att framstå som förkämpar för social rättvisa. Och utifrån denna position kan kritiker tystas. Som i fallet med Neil Youngs – eller var det finansbolaget som äger honom – utspel för att tysta Joe Rogan genom att försöka tvinga bort honom från Spotify.

Det ryktades att även Bruce Springsteen skulle ansluta sig till Neil Youngs korståg mot dissidenter. Nu blev det inte så. I alla fall inte denna gången.

Läs även: Mathiasson: Leve den kanadensiska frihetskonvojen

En av mina favoritplattor med Bruce Springsteen är The Ghost of Tom Joad. Springsteens förvandling av John Steinbecks klassiska roman Vredens druvor och dess huvudperson Tom Joad till mästerlig musik.

Steinbeck skildrar 1930-talets USA och vad det gör med ett samhälle när Wall Street och bankmaffian tillåts ta över. ”Ni måste förstå att banken är något utöver människorna”, skriver Steinbeck. ”Den är vidundret. Människor har skapat den men de kan inte bestämma över den. Vidundret är inte detsamma som människor, men det kan få människor att göra vad det önskar.”

Men Vredens druvor är ingen hopplös skildring av underkastelse. Tvärtom, det som skapats av oss människor, kan även förändras av oss människor. Och i Springsteens version tar Tom Joad till orda:

”Wherever somebodies strugglin’ for a place to stand

For a decent job or a helpin’ hand

Wherever somebody is strugglin’ to be free

Look in their eyes ma,

You’ll see me!”

Att denna sång nu ägs av Wall Street är en historia som inte ens en så skicklig författare som John Steinbeck skulle ha kunnat dikta ihop. Men så är det inte heller dikt, utan verklig verklighet.

Läs även: Mathiasson: Därför hatar jag Björn Ulvaeus