När SD nu öppnar för att likt Finland kunna ansöka om medlemskap i Nato i framtiden är det ytterligare ett riksdagsparti som svänger i Natofrågan. Orsaken står att finna i svenska företag med stora ekonomiska intressen i utlandet som man genom politiken vill försöka påverka, skriver Robert Mathiasson.

Fram tills för bara några år sedan var det bara några udda folkpartistiska fåglar som vågade kvittra om ett svenskt Natomedlemskap. Men sen bytte Moderaterna fot. Sedan följde Kristdemokraterna. Och därpå Centerpartiet.

Sossarna – och deras blindtarmsallierade Mp – med Peter Hultqvist i spetsen gör krumbukter som skulle göra ryska balettdansörer avundsjuka i ett försök att hävda att Sverige inte ska gå med i Nato samtidigt som han i praktiken steg för steg fullbordar medlemskapet.

Och nu har alltså även pseudonationalisterna i Sd svängt 180 grader och Åkesson & Co öppnar för svenskt Natomedlemskap.

När det politiska sillstimmet simmar synkront åt ett håll gör man bäst i att följa pengarna. Den enstämmiga körsången brukar som regel avspegla smaken hos den som betalar för konserten.

Låt oss därför prata ekonomi. Jag vet att det kan vara tråkigt och tungt. Men en viktig poäng hos marxismen – som även diverse skeptiker tvingas respektera – är dess försök att tränga bakom den glättiga ytan och se de konkreta ekonomiska och klassmässiga intressena bakom det som till synes ske.

Så häng med på en kort ekonomisk bakåt- och utåtblick. Under globalismens högtidsperiod 1980 och 2008 27-dubblades USA:s, EU:s och Japans direktinvesteringar i utlandet. För svensk del är den siffran en 55-dubbling!

De svenska storföretagen kastade sig på den expanderande globala marknaden som en bulimiker kastar sig över ett julbord. Det stora kapital som företagen byggt upp under folkhemsperioden (när en miljon lägenheter skulle byggas på tio år med möbler från Ikea, spisar från Electrolux, telefoner från Ericson, bilar från Volvo etc.), men som det fanns begränsningar kring att investera utomlands, formligen strömmade ut i världen när regleringarna avskaffades på 1980-talet.

Idag står de svenska storföretagens dotterbolag i utlandet för två tredjedelar av företagens omsättning. Endast en tredjedel produceras i och exporteras från Sverige.

Sverige är som alla börjar förstå inte Landet Lagom, vi är ett extremt land på alla sätt och vis. Det gäller även globalismen.

Den statliga myndigheten Kommerskollegium granskade i en rapport för några år sedan olika länders direktinvesteringstillgångar i utlandet som andel av BNP, det vill säga hur stora är företagens tillgångar i andra länder jämfört med värdet på alla varor och tjänster som produceras på hemmaplan.

De åtta första platserna innehas av skatteparadis – som Brittiska Jungfruöarna och Caymanöarna – eller länder som genom exceptionellt bolagsvänlig lagstiftning lockat storföretag att skriva sig där – som Irland.

När dessa åtta är borträknade hamnar Sverige på en fjärdeplats i världen. Värdet på de svenska kapitalisternas tillgångar i utlandet uppgår till 75 procent av BNP. Det kan jämföras med Storbritannien 55 procent, Frankrike drygt 50 procent, Tyskland knappt 40 procent eller Italien 25 procent.

Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att nosa sig fram till att det är här bakgrunden till det svenska närmandet till Nato finns. Att skydda det svenska territoriet är sedan åtminstone tidigt 1990-tal inte längre en primär uppgift för svensk ”säkerhetspolitik”. Avindustrialisering och nedläggning av det gamla värnpliktsförsvaret var två delar i samma anpassning till globalismen.

En ledande svensk tjänsteman skrev häromåret på DN Debatt att det är ”ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att bidra till att hålla handelsvägarna öppna – till exempel Adenviken, Malacca- och Hormuzsundet”.

”Säkerhetspolitiken” handlar om att säkra vinster och skydda globalistföretagens tillgångar i utlandet som uppgår till runt 3 000 miljarder kronor. Det kan endast göras med lånade muskler. Dessa lånade muskler heter EU och Nato.

Och den som aspirerar på regeringsmakten i Sverige gör bäst i att lyssna på de företag som sitter på pengarna. EU och Nato är heliga kor som den politiska klassen ska tillbe och inte ifrågasätta.

Och nu öppnar Jimmie Åkesson & co för att ansluta Sverige till den Natoallians som genom att bomba sönder stora delar av Mellanöstern och Nordafrika bär ett huvudansvar för migrantströmmar, som är den militära garanten för dagens globalistiska ordning och som gör Sverige till militärallierad med Erdoğans Turkiet.

En Natoanslutning som han själv tidigare var emot. Och Åkessons tidigare krav på en folkomröstning i frågan lär vi aldrig mer höra något om, när svenskt Näringsliv slår med taktpinnen ska folket inte tillfrågas.

Vad kallar man människor som är beredda att sälja ut sin övertygelse? Om jag vore full på krogen sent på kvällen skulle jag säga ”En hora, är en hora, är en hora!”. Men nu är det varken sent på kvällen och jag är spiknykter, så det säger jag inte.