Mathiasson: Skrota asylsystemet
Situationen vid gränsen mellan Polen och Vitryssland visar bortom varje rimligt tvivel att dagens asylrättsystem måste skrotas, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson, som läst rapporten ”Replacement Migration to Sweden” från 2004.
Försvararna av asylrättssystemet hänvisar ofta till FN:s flyktingkonvention från 1951. Konventionen fyller alltså 70 år just i år. Den har bokstavligt talat gått pension, även med Fredrik Reinfeldts förhoppning om höjd pensionsålder.
Läs även: Mathiasson: När ska afrikaner be om ursäkt för slavhandeln?
Samma år som konventionen antogs avskaffades krigsransoneringen på kaffe, tetraförpackningen presenterades för första gången, parkeringsautomater infördes på prov och riksdagen tillsatte detta år en utredning om televisionens införande i Sverige.
Det är med andra ord en helt annan värld än dagens.
Men den svenska migrationspolitiken formades flera årtionden senare, under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. 2001 startade Göran Persson den nya myndigheten Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS). Myndighetens syfte var att ta fram underlag för hur Sverige skulle inordnas i globaliseringens sköna nya värld.
2004 presenterade ITPS rapporten ”Replacement Migration to Sweden”, författad av ekonomhistorikern Daniel Rauhut. Rapporten finns på nätet och bör läsas och skickas till alla som tror att massinvandringen till Sverige är en humanitär politik som handlar om att värna asylrättens principer. I den torra myndighetsprosan lyser det humanitära fluffpratet med sin frånvaro.
Massimport av utlänningar – Rauhut talar om att det behövs minst 4 miljoner invandrare fram till 2025 och totalt 10 miljoner fram till år 2050 – är istället lösningen på inhemska svenska problem med inflyttning till storstäder och förändrad åldersstruktur. Migrationspolitik ska ersätta regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik, omfördelningspolitik och över huvud taget någon övergripande politisk målbild av vad Sverige ska vara eller bli.
Den stora frågan i rapporten är var det är möjligt att hitta dessa miljoner människor som ska ersätta den svenska befolkning som försvinner på grund av sjunkande nativitet eller avflyttning. Rapportförfattaren landar i att det är Mellanöstern och Nordafrika som är de bästa regionerna för att finna dessa människor. Här finns en stor ung befolkning, hög arbetslöshet och hopplöshet inför framtiden.
Det faktum att det redan kommit många människor från dessa områden underlättar och flyktingsmugglarnas uppbyggda infrastruktur är en fördel, även ”nordafrikanerna borde kunna använda sig av etablerade nätverk och migrationsströmmar mellan Mellanöstern och Sverige.”
Länderna ”kännetecknas främst av auktoritära ledarskap. Demokrati i västerländsk mening tillämpas inte. En stor befolkningsökning, krig och konflikt, fattigdom och arbetslöshet är stora problem i många av länderna i regionerna. Att lösa dessa problem är en stor utmaning för de nuvarande regimerna. Deras rädsla för sociala oroligheter är stora, men samtidigt är rädslan för reformer större, eftersom detta skulle leda till att deras makt skulle reduceras eller begränsas av islamistiska krafter.”
Men ländernas auktoritära ledare och deras rädsla inför hotande oroligheter från den egna befolkningen och ovilja att genomföra reformer är en fördel för Sverige, menar rapporten. En omfattande migration från dessa länder till Sverige ”skulle fungera som en säkerhetsventil” för de auktoritära ledarna. Minskad arbetslöshet genom att exportera överskottsbefolkningen och hemskickade pengar som minskar fattigdomen ”skulle leda till att radikala politiska grupper i område har svårare att rekrytera självmordsbombare etc.”.
Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner
Sedan spekuleras om att den omfattande exporten av människor till Sverige även skulle kunna leda till ”utländska investeringar och turister som tar sig till regionen”. Resultatet för de auktoritära regimerna i Mellanöstern och Nordafrika av att exportera miljoner människor till Sverige kan bli fantastisk, den ”onda cirkeln är bruten och ersätts av positiv utveckling”.
Mot denna bakgrund borde regimerna kunna fås att ”uppmuntra sina medborgare att söka arbete utomlands” och mer konkret få dem att flytta till just Sverige. En strategisk allians med de auktoritära regimerna borde vara möjlig. Det är ju en win win situation. Förtryckarna i Mellanöstern och Nordafrika kan sitta säkert vid makten och svenska staten har hittat sina miljoner ersättningsmigranter.
Så nyktert och sakligt låter det på myndighetsprosa. För att sälja in denna ersättningsmigration kläddes det hela upp i humanitära finkläder. Genom att hänvisa till asylrätten försökte den politiska eliten – ivrigt påhejad av det vänsterliberala entouraget – att ställa frågorna ovan politisk debatt.
Det är denna signalpolitik – Sverige är inte ensamt om denna politik, bara mest extremistiskt – som framförallt gjort migrationen till mångmiljardindustri för flyktingsmugglandets entreprenörer och ett vapen i geopolitiska spänningar.
Lösningen ligger varken i Bryssel eller vid den polska gränsen. Givetvis har Polen liksom alla länder en självklar rätt att själva bestämma vem som får beträda det egna territoriet. Lösningen ligger i Stockholm och Sveriges riksdag att sätta ett stopp för ersättningsmigrationens galna och anti-humanistiska signalpolitik som gömmer sig bakom att hänvisa till asylrätten.
