Historien upprepar sig inte, men den rimmar, är ett citat som brukar tillskrivas den amerikanska författaren Mark Twain. I dessa krigstider finns det kanske något att lära av första världskriget, menar Robert Mathiasson, som i veckans krönika reser tillbaka i tiden – eller är det tillbaka till framtiden.

”Sömngångare” kallar den australienska historikern Christopher Clark den generation som tog kliv efter kliv fram till första världskrigets utbrott sensommaren 1914. Det märkliga, menar Clark, är att denna sömngång utfördes av människor som i allra högsta grad var vakna, som visste vad de gjorde och insåg att den totala konfrontationen låg i farans riktning.

Militärhistorikern John Keegan är inne på samma spår och inleder sin tegelstensbok om första världskriget med att konstatera att kriget var onödigt ”därför att den kedja av händelser som ledde fram till krigsutbrottet kunde ha brutits när som helst […] om klokhet och sunt förnuft hade fått gälla”.

Läs även: Mathiasson: Blir dollarn krigets största offer?

De föregående tio åren hade länk efter länk lagts till kedjan. Det rysk-japanska kriget 1904-05. Kraftmätningen mellan Tyskland och främst Frankrike i Marockokrisen 1905-06. Italiens anfall på Libyen 1909. Kriget mellan Italien och Turkiet 1911. De två balkankrigen 1912-13.

Varje konflikt och krig triggade både den egna sidan och motståndarna. Allianser slöts. Motdrag planerades och verkställdes. De flesta sa sig inte vilja ha krig och de åtgärder som vidtogs påstods rent av förhindra kriget. Men likt förbannat fick klokhet och sunt förnuft stryka på foten fram till dess sömngåendet lett hela vägen fram till världskrigets skyttegravar.

När kriget väl var ett faktum var det inte minst intelligentsian – de som levde på sin uppburna klokhet – som drabbades av krigsvansinne. Den tyske filosofen Georg Simmel fann rent av ”det absoluta” i skyttegravarna och hans österrikiske kollega Ludwig Wittgenstein sökte befrielse från sina – kanske alltför – invecklade tankar i kanondånet. En hel generation av tyska och österrikiska filosofer, poeter och författare tog på sig uniformen för att slåss för den tyska högkulturen mot britternas krassa kontantbetalningar och platta logik.

Den brittiska klokhetsklassen var inte sämre. Författaren HG Wells skrev om tyskarnas ”intellektuella underlägsenhet”, att han visserligen ogillade krig men att kriget var oundvikligt på grund av tyskarnas ondska och att just detta krig skulle göra slut på alla krig. Sir Artur Conan Doyle uppträdde i uniform dekorerad som en julgran (i lånta medaljer). Och radikalen George Bernard Shaw försäkrade att ”Censuren behövs inte. Så länge kriget pågår måste vi vara våra egna censorer”.

Lojalast av alla var journalisterna, på alla sidor. I Storbritannien startades en mediakampanj för att vinna allmänheten. Brittiska tidningar skrev om hur den tyska kejsaren hade gett tyska flygare order att försöka bomba den brittiska kungens barn, att besättningarna på tyska ubåtar fick dubbel belöning om de sänkte fartyg med kvinnor och barn ombord och att tyska kejsaren personligen beordrat tortyr av treåriga barn och rent av gett instruktioner om vilka metoder som skulle användas. En kommitté tillsattes bestående av jurister och historiker med en lord Bryce, som tidigare varit ambassadör i USA, i spetsen. Kommittén lade fram en rapport som bevisade de mest bestialiska tyska krigsbrott som utförts i Belgien.

Efter att krigsdammet lagt sig 1922 tillsatte Belgien en undersökningskommitté för att undersöka saken. De kunde inte finna bevis för ett enda av de viktigaste anklagelserna i Brycerapporten.

Men det var inte propagandan som skapade kriget, snarare kriget som skapade propagandan. Den fungerade mest som bensin på en brasa som redan brann för fullt. Masspsykosen hade påbörjat sin dödsmarsch. Strunt samma om det är sant, det är förjävligt ändå!

Läs även: Mathiasson: Jag hade fel om Ryssland

Bertrand Russel tillhörde en av de sokratiskt egentänkande typer som vägrade ansluta sig till sömngången. Han insåg att han hade haft fel när han tidigare trott att krig var något som påtvingas ”en motvillig allmänhet av despotiska och machiavelliska regeringar”. Tvärtom såg han föreningen mellan ”alla skrikande, ilskna folkmassor” och de kejsare på balkongerna som anropade Gud och talade högtidliga ord om plikt och uppoffring. ”Det verkar som man måste bli galen eller ansluta sig till galningarna”, skrev Russel till en vän 1914. ”Vi är förfärligt ensamma i denna förfärliga värld.”

Lika galen som världen framstod för Bertrand Russel 1914, framstår dåtiden för vår tids historiker som hundra år senare fortfarande sliter sitt hår över frågan om hur denna krigshysteri och masslakt med majoritetsstöd var möjlig.

Men möjlig var den. Och på västfronten bara året 1915 dog 300 000 engelsmän, 900 000 tyskar och över en och en halv miljon fransmän. Frankrike förlorade totalt över 20 procent av sin manliga befolkning i vapenför ålder under kriget.

När en masspsykos beger sig ut på marsch tycks klokhet och sunt förnuft stå sig slätt.

PS. Historien upprepar sig som sagt inte, men den rimmar. För den som vill läsa historia (och förhoppningsvis även få lite perspektiv på nuet) följer här några tips: Svante Nordins ”Filosofernas krig”, Philip Knightley ”Krigets första offer är sanningen – krigskorrespondenten som hjälte, propagandamakare och mytskapare från Krimkriget till Vietnam”, Christopher Clarks ”The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914” och John Keegans ”Det första världskriget”. DS.

Läs även: Mathiasson: Botade Putin oss från Covid?