Mathiasson: Svenska EU-medlemskapet var en blåsning redan från start
I sommar är det 30 år sedan Ingvar Carlsson lämnade in en ansökan i Bryssel om svenskt medlemskap i det framväxande EU. Historien om hur den svenska eliten sålde ut Sverige till Brysselmakten är en historia värd att berätta, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.
Nu i sommar är det 30 år sedan socialdemokraterna gjorde en av sina numera många piruetter i avgörande politiska frågor. Sommaren 1991 åkte statsminister Ingvar Carlsson till Bryssel och lämnade in en ansökan om att få bli medlem i det framväxande EU.
Läs även: Mathiasson: Välfärdsprofitören Sandro Scocco och hans korrupta vänner
Fram till ett halvår innan detta hade ett medlemskap inte ens funnits på tapeten. Det fanns ingen folklig opinion bakom en anslutning. Frågan hade fram till 1990 knappt diskuterats i det svenska samhället. Den hade desto ivrigare diskuterats bakom stängda dörrar i det så kallade Rådet för Europafrågor där åtta tunga företagsledare gavs möjlighet att övervaka och styra förhandlingarna mellan Stockholm och Bryssel.
I december 1990 vände så Ingvar Carlssons regering hastigt och bara ett halvår senare var medlemsansökan inlämnad. Som alltid i EU-sammanhang går det väldigt snabbt och smärtfritt när stegen går i den riktning EU vill, men är desto långsammare och sirapssega när det går i den andra riktningen.
På ett drygt halvår hade dörren gått från stängd till vidöppen för denna historiska förändring. Den största förändringen av vårt nationella självbestämmande sedan Kalmarunionens upplösning 1523. Den största utrikespolitiska förändringen sedan stormaktstidens slut 1718. Och den största demokratiska förändringen sedan representationsreformen 1866 eller i alla fall sedan rösträttens införande runt 1920.
Trots avsaknaden av stöd och än mindre någon aktiv opinion bland svenska folket röstade en stor majoritet i riksdagen för att lämna in ansökan. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade mot.
Först därefter påbörjades en stenhård kampanj för att få folket att ge sitt medgivande till det som den politiska och ekonomiska eliten redan hade bestämt sig för. En folkomröstning utlystes att hållas 1994. Det gav lagom lång tid för eliten att vända den trilskande opinionen och att samtidigt praktiskt förbereda det inträde som de kallt räknade med att de skulle lyckas få fram i omröstningen.
Media ställde lydigt upp. Nio av tio dagstidningar tog ställning för ja-sidan. Journalisten Erik Wijk gjorde en undersökning om fördelningen mellan ja- och nej-material i de stora drakarna som visade på nordkoreanska procentsatser. Under tiden inför folkomröstningen 1994 var 89 procent av materialet på ledarsidan och 87 procent på debattsidan i Dagens Nyheter ja-propaganda. Aftonbladet var ännu värre med 99 procent på ledarsidan och 100 procent på debattsidan.
Starka ekonomiska intressen backade upp ja-sidan. Den exakta summan hemlighölls, men forskare har i efterhand uppskattat en övervikt till ja-sidans fördel med 20 mot 1. Eller i pengar satsades 1000 miljoner kronor på ja-sidan och bara 50 miljoner till nej-sidan. Större delen av pengarna kom från det tunga näringslivet med SAF och Industriförbundet i spetsen.
Med tanke på alla de pengar som backade upp ja-sidan är dess propaganda märkligt innehållslös om man tittar på den idag. Det som mest framhävdes var att ett medlemskap inte skulle göra någon större skillnad, förutom att slippa visa pass när man skulle på semester. Och ett återkommande argument var att det är roligare att säga ja än att säga nej.
Läs även: Mathiasson: Tack gode gud för att vi har Stefan Löfven
Med denna enorma övervikt hos ja-sidan av nästan hela det politiska etablissemanget, media, akademin och inte minst det tunga näringslivet lyckades de ändå bara få en knapp majoritet, 52,3 procent, att rösta för ett ja i folkomröstningen 13 november 1994. Och bara en och en halv månad senare den 1 januari 1995 var Sverige anslutna till EU.
Det kan vara värt att minnas hur det hela började när det idag pratas om ett demokratiskt underskott i EU. Detta underskott är ingen miss i hanteringen, det är själva syftet med hela unionen. Eller som näringslivets eget utredningsinstitut SNS konstaterade långt efter att vi anslutits till unionen:
”EU saknar i allt väsentligt den slags offentliga debatt, medborgerlig delaktighet och möjlighet till ansvarsutkrävande som är normala inslag i en praktiskt arbetande demokrati av normal representativ art.”
Nej-sidan kunde inte sagt det bättre själv då 1994 och hade näringslivet erkänt detta redan då hade Sverige aldrig anslutits till Brysselimperiet.
