Stefan Löfven personifierar maktfullkomligheten och arrogansen hos en socialdemokrati som överlevt sig själv. Bör vi kanske just därför vara tacksamma för att han så krampaktigt håller fast i statsministerklubban? frågar sig Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

Det är en sabla tur att vi svenskar har en man som Stefan Löfven. En landsfader som är så böjlig i ryggraden att han kan driva nästan vilken partipolitisk linje som helst – miljöpartistisk, centerpartistisk och ibland även socialdemokratisk. Han är samtidigt så principfast i sin vilja till makt att han befriar oss arma undersåtar från bördan att behöva gå till vallokalen mer än vart fjärde år. Tänk om vi oftare än var 1 460:e dag skulle vara tvungna att sätta oss in i de politiska frågorna och ta oss till vallokalen för att yttra vår mening?  

Och tänk vilken tur att Stefan Löfvens flexibla benstruktur räddade statskassan från kostnaden för ett extraval, som beräknas uppgå till hela 400 miljoner kronor. Det är lika mycket som kostnaden för 330 dörrbyten på Nya Karolinska sjukhuset. Eller en tredjedel av det årliga partistödet för att hålla igång de allt folktommare partiapparaterna. 400 miljoner är även en tredjedel av det statliga coronastödet till AB Volvo, som bland annat möjliggjorde för bolagsstyrelsen att plocka ut en bonus på 118 miljoner kronor i år. Med tanke på alla dessa utgifter bör vi vara tacksamma att Löfven inte slösar skattepengar på något så trivialt som att låta folket vara med och bestämma. 

Skämt åsido. Maktelitens arrogans under den så kallade ”regeringskrisen” har inte gått att ta miste på och arrogantast av alla är Stefan Löfven. Inte särskilt förvånande med tanke på att just toppstyrning och demokratiförakt löper som en tråd genom Löfvens livsgärning.

Innan Löfven blev partiledare var han ordförande i IF Metall. Strax efter finanskrisen 2008 skrev IF Metall under Löfvens ledning under ett avtal som gav företag möjlighet att lösa sina ekonomiska problem genom att sänka de anställdas löner. De anställda gavs möjligheten att rösta om att gå med på sänkta löner vid ekonomiska kriser. Däremot gavs de anställda givetvis ingen motsvarande möjlighet att rösta för höjda löner när vinsterna är höga. Så ska avtal göras upp högt över huvudet i slutna rum i Stockholm. De som ska arbeta under avtalen – fackpamparna arbetar givetvis under helt andra och mer generösa avtal – ska bara tyst och stilla foga sig och lydigt betala sin medlemsavgift.

Under Löfvens ordförandeskap i IF Metall infördes även en annan nymodighet på svensk arbetsmarknad, det så kallade lönetaket. Exportindustrins storföretag och IF Metall gav sig själva rätten att bestämma ett tak för samtliga löneavtal, alltså även för miljontals anställda som inte arbetade under deras egna avtal. Det knorrades på sina håll inom både fack- och företagsvärlden över denna maktfullkomlighet. Att medlemmarna inte skulle få bestämma var alla givetvis överens om, men nu skulle inte ens andra pampar inom fack och näringsliv få vara med och bestämma.

Det är även värt att påminna om att det var under Stefan Löfvens ordförandetid i IF Metall som detta fackförbund tog initiativ till att försämra lagen om anställningstrygghet. Sedan bytte Löfven stol och kunde i egenskap av partipolitruk förverkliga de försämringar som han tog initiativ till i egenskap av facklig. Den kollektiva glömskan om vem som kom med ursprungsförslaget gynnade den nyliberala isdrottningen Annie Lööf som kunde ta åt sig äran. Men även missnöjda socialdemokrater med guldfiskminne kunde skylla på Lööf för att fortsätta blunda för det faktum att det är socialdemokraterna som drivit igenom det mesta och det värsta av den nyliberala omvandlingen av Sverige – pensionssystem, EU, privatiseringar, massinvandring, ökad klassorättvisa i skattesystemet, svällande New Public Management-byråkrati och en skattekassa som läcker som ett såll. 

Kanske ska vi ändå vara tacksamma för att Stefan Löfven lyckades klamra sig fast vid makten. Det enda han de facto räddade var riksdagsledamöternas väl tilltagna semesterledighet, här pratar vi inte några fem veckor, utan flera månaders sommarledigt. 

Så varför tacksamma? Därför att Löfven personifierar maktfullkomligheten och arrogansen hos en socialdemokrati som överlevt sig själv. En kropp utan själ som försöker trona på minnen från fornstora dagar. Så sent som under 1990- och 2000-talen låg flera av de socialdemokratiska partierna i Västeuropa på runt 30 procent av rösterna. Under 2010-talet dalade siffran ner mot 20 procent och i flera länder är S-partierna på väg att raderas ut. Löfvens krampaktiga grepp om statsministerklubban lär knappast rädda hans parti från att följa sina europeiska broderpartier i förfallet. 

Socialdemokratins sammanbrott är glädjande. Även – och inte minst – för alla oss som inte sätter vårt hopp till det konservativa blocket. Detta block sitter lika mycket i knät på de fyra B:na: Bryssel, banker, byråkrati, och broilers. Men för att något nytt och livskraftigt ska kunna spira och gro måste det gamla dö bort och en bättre dödsmask än Stefan Löfvens trumpna tryne går knappt att föreställa sig.

Läs även: Mathiasson: Mikael Damberg är ett hot mot demokratin