När den urbana medelklassvänstern i Storbritannien protesterade mot resultatet i folkomröstningen om Brexit blev det uppenbart för Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson att den ”moderna” vänstern övergett arbetarklassen. Istället för den gamla arbetarrörelsens krav på sunt förnuft och kravställande har dagens moderna vänster förvandlats till en lekstuga för identitetspolitisk medel- och överklass, skriver han.

Härom veckan publicerade jag en text om varför jag som marxist är mot massinvandringen. Det blev ett jävla liv på den så kallade vänsterkanten.

Efter att jag i våras blev krönikör på Nyheter Idag har ett antal på den så kallade högerkanten hört av sig – tragiskt, men kanske inte förvånande nog, i betydligt lugnare tonläge – och frågat mig om när och varför jag bröt med den ”moderna” vänstern.

Om vi börjar med när, så kom det definitiva farvälet i och med Brexit.

EU-projektet är de europeiska eliternas projekt mot vanligt folks välfärd och inflytande. När den urbana medelklassvänstern i Storbritannien demonstrerade mot folkomröstningens resultat, då var måttet rågat. Hur kan man demonstrera för att riva upp resultatet i en folkomröstning som var vanligt folks stora finger i ansiktet på makten?

Aldrig förr har en så stor del av den brittiska arbetarklassen röstat för någonting. Av Englands nio regioner var det bara Londonregionen som röstade för att stanna i EU.
När den urbana medelklassvänstern tog till gatorna mot folkviljan var det uppenbart att förhållandet med den moderna ”vänstern” var dött.

Det är som efter en privat skilsmässa.

I förhållandets slutskede börjar man se skevheterna hos grannen, men vågar ännu inte titta på den egna relationen. Kanske var det därför jag tittade på Storbritannien och vägrade se att samma sak hade hänt här hemma. Och först när man ställer sig på egna ben inser man hur mycket knäppt man stod ut med och slätade över. Som alltid efter en skilsmässa frågar man sig var det gick fel och tittar tillbaka på hur det var i början.

Mycket började med 68-vänstern. Universiteten översvämmades med världsförbättrande 68:or som marinerats i maoistisk revolutionsvurm. Bara man vill så kan man! Kräv det omöjliga! Politiken och det sociala medvetandet hade blivit en identitetsfråga, man var en världsförbättrare.

När det sen var dags att göra karriär så var omhändertagande av de mest utsatta mindre kontroversiellt än väpnad revolution. Det gällde att hitta utsatta grupper att rikta sitt världsförbättrande på.

Självbilden av den moraliskt goda världsförbättraren följde med från studentkorridoren till det kommunala eller akademiska tjänsterummet. Kvar fanns en elitistisk syn, där rättigheter för utsatta och minoriteter betydde mer än majoritetens uppfattning och vilja.

Och besvikelsen över arbetarklassen, som inte levde upp till de febriga revolutionära förhoppningarna, blev sakta men säkert förakt. Men inne i värmen med tryggade karriärer inom det akademiska, inom byråkratin eller inom det humanitär-industriella komplexet – antingen dess utrikesavdelning på Sida eller inrikesavdelningen på olika sociala myndigheter – kunde känslan av att göra gott och rätt fortsätta odlas.

I verkligheten uppstod en nygammal samhällsklass, i det kejserliga Kina kallades de mandariner. Deras funktion är att skydda det bestående genom sitt arbete inom akademi, kultur och journalistik och omhändertagandepraktik.

De vackra orden om världsförbättring blev ett ideologiskt fikonlöv för egenintresset att i den offentliga sektorn förfoga över en så stor del av arbetets frukter som möjligt. Istället för den gamla arbetarrörelsens krav på sunt förnuft och kravställande blev dessa skattefinansierade verksamheter en lekstuga för medel- och överklassens ungdomar. 2020-talets värdegrundsprofeter och certifieringsindustri är bara en utveckling av näringsverksamheten.

Från 1990-talet tillkom globaliseringens avindustrialisering (som skulle kompenseras med överproduktion på akademierna, det kallades att bli ett kunskapssamhälle) och massinvandring (det humanitär-industriella komplexet övergick från export av godhet till import av objekt att rikta sitt omhändertagande mot).

Med nyliberalismen kom också marknadstänket. Det viktiga blev att bygga det egna varumärket för att säkra den egna karriären. Gamla hederliga vänsterfrågor – jämställdhet mellan könen, sexuell frigörelse, antirasism, antikolonialism etcetera – blev nu identitetspolitiska markörer för att bygga sitt eget unika varumärke och tränga undan potentiella konkurrenter i den egna karriären.

Denna mandarinklass – som översvämmar stor- och universitetsstäder – har blivit den ”moderna” vänsterns klassbas. Processen har pågått i ett halvt århundrade. Men 2010-talet blev årtiondet när ”vänstern” definitivt lämnade arbetarklassen.

Det var detta jag insåg till fullo när den urbana brittiska medelklassvänstern demonstrerade mot Brexit. Efter några års tilltagande bråk skrev jag under skilsmässopappren och har aldrig ångrat det en sekund.