Under stor tidspress och med representanter som i de flesta fall saknar adekvat utbildning och erfarenhet av brott och straff, försökte regeringspartierna och de forna Allianspartierna att gemensamt koka ihop ett åtgärdsprogram mot gängkriminaliteten. Under samtalen har inget heller tydit på att partierna har velat lyfta det bakomliggande problemet med fortsatt migration. Oddsen för att partierna skulle lyckas har varit låga, skriver Mats Bergh.

Efter att ett antal regeringar där S, MP, C, L, M och KD ingått misskött kriminalpolitiken i allmänhet men medborgarnas trygghet i synnerhet så bestämde de sig för att under stor tidspress och stor stress under några veckor om möjligt ställa till rätta och åtgärda vad som löpande borde gjorts under 2000- talet. Det har funnits mycket små möjligheter att detta skulle lyckas.

Jag bortser här från SD som inte blivit inbjudna och V som aldrig suttit i regeringsställning och inte är moget för något större inflytande i dessa viktiga frågor.

Partierna har representerats av sina respektive rättspolitiska talespersoner varav ingen har ett CV som gör det sannolikt att de kan vare sig bedöma eller fatta beslut om de långsiktiga åtgärderna som behövs vidtas för samhället i stort.

Moderaterna har representerats av civilekonomen Johan Forssell, Kristdemokraterna av journalisten och före detta teologstuderanden Andreas Carlson, Centerpartiet av Johan Hedin (oklart cv), Liberalerna av juristen Johan Persson, Miljöpartiet av vårdbiträdet Rasmus Ling. Socialdemokraterna har slutligen representerats av journalisten Morgan Johansson och Mikael Damberg med en examen från förvaltningslinjen.

Av dessa är det enbart Johan Persson som med sin bakgrund och sin anställning som tingsnotarie vid domstol kan anses ha någon som helst teoretisk eller praktisk insyn i de för medborgarnas trygghet helt avgörande frågorna.

Morgan Johansson mångåriga uppdrag som justitieutskottets ordförande samt ansvarig för rätts- och migrationspolitik gör honom till en av de direkt ansvariga för den allvarliga situation som nu råder. Hans ”track record” under åren borde ha diskvalificerat honom från att överhuvudtaget delta i dessa förhandlingar.

Frågor om straffrabatt, slopad villkorlig frigivning, sänkt straffbarhetsålder, visitationszoner och hur rättsväsendet bör förstärkas lämpar sig synnerligen illa för snabba beslut under press och bristande förståelse för de långsiktiga konsekvenserna.

Ett exempel är förslaget om att slopa en allmän villkorlig frigivning. Det behöver kompletteras med ett incitament till reducering av strafftiden, att villkorligt straff kan ges till dömda för mycket gott uppförande. Något som också syftar till att ge Kriminalvårdens personal en dräglig arbetsmiljö.

Hårdare straff rent allmänt är ingen patentlösning utan bör analyseras varje brott för sig. Det måste också ske jämte utbyggnad av fängelsekapacitet, i landet eller utomlands.

Att likställa brott begångna av artonåringar med dylika av vuxna med syftet att dessa skall avtjänas på samma anstalter är inte ordentligt övervägt. För gruppen 18-21 år skulle en kombination av straffskärpning för vissa brott kombinerat med tydliga möjligheter till nedsättning vid ”plea bargain”  övervägas (om den åtalade erkänner, kan ett lägre straff utdömas).

Oavsett vilka förslag som nu kommer att förverkligas kommer i princip ingenting att förändras kortsiktigt.

Tvärtom fylls Sveriges utsatta områden dagligen på och migrationen till Sverige motsvarar just nu en takt av cirka 300 nya uppehållstillstånd per dag, varav många är män i brottsaktiv ålder och utan större möjligheter att på grund av bristande utbildning någonsin kunna försörja sig, till men för övriga skattebetalare. Det perspektivet saknas helt, vilket sannolikt varit tanken genom att exkludera SD.

Det är med kriminalpolitiken som med migrationspolitiken. Om den politiska viljan finns att faktiskt använda sig av gällande lagstiftning går en hel del att åtgärda utan nya utredningar.

Det mest brottspreventiva som går att uppnå är omedelbar reaktion på brotten. För det behövs ingen lagändring däremot resurser. Enligt dagens bestämmelser skall utredningar mot unga lagöverträdare utredas skyndsamt och häktning av ungdom under 18 år får enbart ske om det föreligger synnerliga skäl.

För den praktiskt inriktade är det uppenbart vad de politiska partierna omedelbart borde besluta om.

•  Justera i lagen om unga lagöverträdare så att häktningsmöjligheten för ungdomar 15-18 år utökas och att risken för fortsatt brottslighet får bli avgörande. Inga fler frisläppta ungdomar som kan begå nya brott, både för deras och för brottsoffrens skull.
• Justera omedelbart höstbudgeten med besked om att samtliga poliser från nya budgetåret erhåller en generell lönehöjning om 5 000 kronor.
• Finansiera myndigheterna och erbjud poliser, domare och åklagare som lämnat yrket, för annat arbete eller pension, en signing bonus om 50 000 kronor för att återgå i tjänst, hel- eller deltid, under två år för att skyndsamt dimensionera rättsväsendet för den omedelbara reaktion som numera skall ske på brott. Vanligt förekommande ungdomsbrottslighet kan därmed utredas och lagföras på betydligt kortare tid än idag och därigenom hålla häktestiden nere. Vuxenkriminella kan punktmarkeras, avskräckas och lagföras.

Genom ovannämnda tre åtgärder kan rättsväsendets effektivitet och medborgarnas trygghet ökas väsentligt redan till årsskiftet.

Resten är politisk vilja. De långsiktiga frågorna om kriminalpolitik, bostadspolitik, migrationspolitik, arbetsmarknadspolitik med flera måste lösas skyndsamt, men inte slarvigt och ogenomtänkt.