Det är orimligt att hederliga och laglydiga medborgare som attackeras i sina hem riskerar att dömas till hårda fängelsestraff om de använder våld för att skydda sig och sitt hem. Våra lagar ska inte vara anpassade för att skydda den som angriper utan för att skydda den som blir utsatt, skriver Anna Jung, Edward Nordén och Håkan Palm från Medborgerlig Samling.

Återigen kommer det en dom där en person döms till fängelse för ett brott som av många bedöms som nödvärn. Diskussionerna är oftast liknande. Hade personen kunnat gömma sig? Hade personen kunnat hantera situationen utan våld? Varför besinnade sig inte personen?

Det är inte många veckor sedan en en rå och brutal inbrotts-/misshandelsvåg pågick mot gårdar på landsbygden i Skåne, så till den grad att polisen officiellt varnade för den. Boende på skånsk (eller annan valfri) landsbygd är ”sitting ducks”, lågt hängande frukt, välj själv.

Om polisen överhuvudtaget kommer är utryckningstiderna så långa att brottslingarna aldrig riskerar att åka fast. Och när ”Brottet avskrivs i brist på spaningsuppslag” blir brottsoffret bara en siffra i statistiken. Utom för brottsoffret.

Det uttrycks inte sällan farhågor för en utveckling av medborgargarden eller att ”folk” ska börja ta lagen i egna händer.

Ursäkta, men vad tycker ni att boende på landsbygden ska göra då? Bjuda på fika och diskutera angreppets intersektionella perspektiv? Dela ut plastarmband? Ta chansen att personen som tränger sig in i ens hem är ofarlig och inte skadar någon?

Är för övrigt inte begreppet ”att ta lagen i egna händer” ett märkligt begrepp i detta sammanhang? Det är som om det vore något suspekt med att vilja skydda sitt eget liv och sin egendom när våldsmonopolet de facto är upphävt och kriminella gör precis som de behagar och orkar.

Dessutom är gällande nödvärnslagstiftning skriven ur ett angriparperspektiv. Om vi som potentiella brottsoffer i ett skarpt läge försvarar oss kräver lagen att vi överväger och anpassar nödvärnsvåldet utifrån angriparens förmodade intentioner och ev. våldskapital. Men är brottsoffrets försvar otillräckligt går det illa och är det enligt rättsväsendet ”oproportionerligt” går det ändå illa, fast i domstol.

Ska det verkligen vara så? Vore det inte mera rimligt att oförvitliga medborgare, efter utbildning och med höga krav på färdighet, faktiskt får vara beväpnade för självförsvar och får använda våld för att försvara sig?

I synnerhet när samhället inte längre kan stå för försvaret mot kriminaliteten. Det kan och ska aldrig vara den angripnes sak att anpassa sitt försvar, det måste vara angriparens ansvar att inte angripa eller ta vilka konsekvenser som helst om denne ändå väljer att göra det.