Mediernas auktoriteter har alltid lurat oss

En alarmerande rubrik i DN och bokomslaget till "Björnen kommer".
  • Söndag 3 feb 2019 2019-02-03
E-post 119

BLOGG Vad är det som gör att väletablerade och till synes ”seriösa” medieaktörer har så fel i stora och viktiga frågor? Hur kan en lögn fortsätta framhållas av politiker, tyckonomer och det samlade etablissemanget? Vad är mekanismerna bakom? Svaret kan vi hitta i en bok om ryska ubåtskränkningar.

Jag har länge tänkt att det finns något med invandringsfrågan som leder till att känslorna tar över hos beslutsfattare och medialt etablissemang. Något oförklarligt som kortsluter all logik, rim och reson. Men jag hade fel.

Invandringsfrågan är långt ifrån unik. Det inser jag när jag läser boken ”Björnen kommer” av Mattias Göransson. Den handlar om skräcken för Ryssland och framför allt ubåtsjakterna genom åren längs Sveriges kuster.

Mycket pedagogiskt får vi en inblick i hur minsta lilla halmstrå till antydan för en ubåtskränkning blåses upp som ett avgörande bevis på att ryssen minsann är här. Men hur många sjunkbomber, minor och militärer som sätts in i skärgården har Försvarsmakten kammat noll. Den enda gången de faktiskt kunnat triumfera med en riktig rysk ubåt var händelsen med U137 utanför Karlskrona 1981.

Men den ”triumfen” berodde inte på svensk militär förmåga utan på att ryssarna navigerat fel och gick på grund. Ändå fortsatte ubåtsjakterna, trots att mycket lite – om än något – talade för att ryssarna hade något direkt intresse i att frekventera svensk skärgård i undervattensläge.

Genom boken får vi ta del av hur militärer resonerat, olika bedömare men även politiker. Vi får en inblick i informationsvägar och vilken ”fakta” som kommer vidare ”uppåt” i näringskedjan. Och vad som till slut ligger på statsministerns bord när ett beslut om eventuell protestnot ska fattas. Mycket är kusligt bekant.

Jag har länge granskat debatten om invandring. Om olika påståenden som sker i medier, experter som är tvärsäkra på sin sak och ett etablissemang som närmast religiöst förkunnar den rätta läran. Ändå förstår man att något inte stämmer. Men vad jag inte förstått är mekanismerna bakom.

Hur går det till när normalt vettiga människor spårar ur kollektivt? Vad händer när det står klart att det som innan var sanning, nu är en lögn? Hur hanterar ”etablissemanget” en sådan sak?

Vi får en del svar i boken på beteenden vi känner igen. Precis som med invandringen finns exempel på medarbetare i Försvarsmakten som var tveksamma till ubåtskränkningarna. Men de valde att vara tysta, det sociala priset var för högt. Det kanske rentav kan kosta en jobbet. Istället blir en relativt liten övertygad grupp människor ”experter” med hela svenska folket. De blir så att säga auktoriteter inom sina respektive områden.

På samma sätt fungerar exempelvis tidskriften Expo. De sysselsätter sig med att jaga högerextremister istället för ryska ubåtar. Och de behöver förstås inte leta länge innan de hittar de mest otäcka saker som påstås i sociala medier. Därifrån är förstås inte steget långt att varna för demokratins undergång.

Likadant tänker säkert den som djupdyker i allt som står att läsa i alternativa medier. Varje muslim kan vara en potentiell terrorist. Överallt invandrare som ställer till med elände och till råga på allt vill de duperade politikerna öppna gränsen ytterligare. Undergången är nära.

Nå, visst kan ryssarna ha illvilliga syften. Och visst förekommer det högerextremister som kan vara nog så farliga. Ej heller ska vi förringa hotet från islamism och terrordåd. Men om vi blint lämnar över verklighetsbeskrivningen till auktoriteter riskerar det att göra oss dumma. Auktoriteter kan ha fel.

Här finns en mekanism hos medier. De söker sig till den auktoritet som gapar och skriker högst. En försiktig general som aktar sig för att dra långtgående slutsatser av en suddig bild på en påstådd ubåt drar inte lika mycket klick som när Göran Frisk dundrar om att ladda kanonerna.

På samma sätt fungerar det med övriga frågor i samhället. Den som kan klämma i hårdast och måla världen med starkast kontraster når genom mediebruset. Det kan till och med vara så att en del klämmer i lite extra just för att de vill synas i media. I periferin lämnas de mer försiktiga experterna och analytikerna, de som ifrågasätter sig själva och som väger för och emot.

När den lilla högljudda klicken dominerar medierna och därmed verklighetsbeskrivningen får det effekt på gemene man. Nog var det ett periskop vi såg där i vassen? Medarbetaren som sjukanmälde sig på utbildningsdagen i värdegrund kan ha fejkat, har han inte alltid varit lite rasistisk av sig? Och den där nya grannen från Syrien, är han inte misstänkt lik de där IS-islamisterna vi ser på TV?

Det är lätt att ryckas med och se konspirationer. Det blir knappast svårare av slappa medier som godtroget återupprepar vad auktoriteter påstår utan ifrågasättande. Än värre blir det om journalister har en egen agenda som rentav sammanfaller med vad auktoriteterna har att säga. På så vis lyckas en liten grupp människor skapa en allmän och vedertagen ”sanning”.

Och den som tror att det bara finns en åsiktskorridor och att den är ett relativt nytt fenomen bör tänka om. Ett exempel på vansinnigt grupptänkande, eller kanske rent av en slags åsiktskorridor, fanns redan 1946 när svenskarna var fullt upptagna med att jaga spökraketer.

Göranssons bok är bra att ha i bakhuvudet nästa gång Niklas Svensson sitter i helikopter över Östersjön. Men även varje gång en ”sanning” är så känsloladdad att den inte får ifrågasättas.

Fakta: Björnen kommer

Björnen kommer gavs ut 2017 och är författad av Mattias Göransson som till vardags arbetar med magasinet Filter. Boken ges ut av det egna förlaget Offside Press.

Boken kan beställas på Offsides Press hemsida.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag