BLOGG När invandrarnas barn skjuts i förorten uppmanas vi av etablerade journalister att inte göra politik av saken. När årsdagen av de skjutna barnen på Utöya inträffar gäller det motsatta. De olika hållningarna blir begripliga om vi tittar till den materiella verkligheten hos en allt mer utmanad vit medelklass.

I ett uppmärksammat sommarprat från polismannen Nadim Ghazale förklarades att svenska, straighta män är inkvoterade i betydelsefulla positioner i samhället. Eller privilegierade om man så vill.

På sätt och vis har han rätt, även om analysen inte riktigt når hela vägen fram. Som invandrare – eller person med invandrarbakgrund – är det många gånger svårt att helt och hållet bli en jämlike i Sverige. Ibland är det rentav omöjligt. Det gäller inte minst på ett strukturellt plan.

Det Ghazale ser, men inte förmår sätta ord på, stavas klass. I den samhällsklass som Markus Allard och Malcom Kyeyune kallar transferiatet finns en inbyggd protektionism. Det är inte helt enkelt att rakt av definiera transferiatet, men det är en samhällsklass som lever på att antingen arbeta inom statsapparaten eller på att agera stöd åt rådande etablissemang.

Deras försörjning är direkt beroende av att vara i mitten av fiskstimmet och de är ytterst vaksamma och snabba på att hänga med i politiska förändringar. Karriären hänger bokstavligen på det. Detta leder emellanåt till märkliga och till synes motstridiga förhållanden.

Ett klassiskt exempel är bilden på Aftonbladets samlade personal något år efter kampanjen ”Vi gillar olika”. I princip enbart vita, medelålders människor från innerstaden som tittar in i kameran. Ett annat exempel är upproret inom Sveriges Radio där människor med en annan bakgrund än ”pursvenskar” upplever att de inte riktigt kan göra karriär.

Mångfald är bra på ytan, men samtidigt ett hot om det utmanar transferiatet – eller den priviligierade samhällsklassen om man så vill.

Det är i grunden samma fenomen som kan förklara ett par tweets, den första från Olle Lönnaeus den 18 juli. Lönnaeus är en respekterad journalist verksam på Sydsvenskan/HD som ingår i Bonnierkoncernen.

Han förklarade att vi ”borde avstå från att försöka plocka politiska poänger när två barn har blivit skjutna”. Detta efter att två barn med invandrarbakgrund sköts på lekparken i en Stockholmsförort.

Tycker alla borde avstå från att försöka plocka politiska poäng när två barn har blivit skjutna …

— Olle Lönnaeus (@ollelonnaeus) July 18, 2021

Fyra dagar senare, den 22 juli, twittrar Lönnaeus journalistkollega Niklas Orrenius inom samma koncern. Det är på årsdagen av Utöya där 69 personer sköts ihjäl på ett sommarläger för barn.

”Hatet mot mångkultur, mot muslimer, mot antirasister. Idén om att det pågår ett ’folkutbyte’ och att vissa (vita) medborgare har mer rätt till landet än andra. Det är svårt att greppa att ideologin som drev Breivik på många sätt har stärkts under de tio år som förflutit”, skriver Orrenius.

Nu ska istället mord på barn politiseras så mycket det bara går. Varför den här skillnaden?

Hatet mot mångkultur, mot muslimer, mot antirasister. Idén om att det pågår ett ”folkutbyte” och att vissa (vita) medborgare har mer rätt till landet än andra.

Det är svårt att greppa att ideologin som drev Breivik på många sätt har stärkts under de tio år som förflutit.

— Niklas Orrenius (@niklasorrenius) July 22, 2021

Mina barn och andras ungar

Det som till ytan ser ut som ett hyckleri är på inget sätt unikt. Jag skulle kunna visa liknande exempel från journalister, politiker och tyckonomer dagarna i ända. Det är i princip vad som gjort riksdagsledamoten Hanif Bali så omåttlig populär och samtidigt hatad av just den samhällsklass som Orrenius och Lönnaeus tillhör.

Men det finns en krass materiell verklighet att ta hänsyn till. Jag påmindes om den så sent som häromdagen när jag pratade med Mustafa Panshiri, poddkollega i ”Sista Måltiden”.

– Om det var två barn som sköts på en lekplats på Östermalm, tror du reaktionerna från politiker och media hade varit annorlunda? frågade Panshiri.

Frågeställningen slog mig som en mental whiplash. Att föreställa sig situationen är att byta ut långt många fler förutsättningar än bara den geografiska ytan i Stockholm. Det är så mycket som blir radikalt annorlunda.

När otrygghet breder ut sig i de områden som tillhör transferiatet – eller vad vi nu ska kalla denna del av den vita, svenska medelklassen – behandlas det i medier och av regeringspolitiker och dess tjänstemän på största allvar. Det gick exempelvis väldigt snabbt att åtgärda problemet med motorburna invandrarungdomar som samlas på Strandvägen på Östermalm.

Två små barn som blir skjutna i en förort är förvisso tragiskt, men problemet drabbar inte barnen till den samhällsklass Orrenius och Lönnaeus tillhör. Utöya, däremot, är raka motsatsen.

Där avrättades transferiatets egna ungar. Då finns plötsligt inga gränser på skuldbeläggandet, avskyn och allvaret i händelsen. Få saker får denna samhällsklass att visa tänderna som just Utöya.

Samtidigt avrättas årligen nästan samma mängd människor i förorterna, i huvudsak ungdomar. Någon på Twitter formulerade det som att vi har ett Utöya varje år i Sverige.

Eftersom de olika samhällsklasserna i allt högre grad korrelerar med olika etniciteter är det svårt att inte erkänna Nadim Ghazales poäng. På ett sätt beskriver han samma problem som SD-anhängarna försöker sätta ord på.

Skillnaden är möjligen att Ghazale förtvivlat vill bli en del av den samhällsklass som gör skillnad på de egna barnen och andras ungar.

Det vill knappast SD-svansen. De, och även jag, för en slags klasskamp mot den.