Under sommarens skogsbränder har arbetstidsavtal ibland lagt hinder i vägen för släckningsarbetet. Så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då man bara drog iväg och släckte, skriver Carl-Olof Persson i en text som ursprungligen publicerades på hans Facebooksida.

När man nu ser tillbaka på 2018 års skogsbrandssäsong, som pågått någon månad eller mer, och definitivt inte är till ända. Ja, då inser man lätt hur fel vi gjorde på vår tid.

Med ”vår tid” avser jag 80- och 90-talet. Det brann naturligtvis även då i knutarna. Om än i något mindre omfattning. Det erkänns. Klimatförändringen hade inte riktigt kommit lika långt då. Vi hade fått höra att det var viktigt att snabbt komma till skott, när någon olycka hände. Vi hade ju 5 minuters beredskap under den ljusa tiden av dygnet, både på Ronneby och Visby. Vi lastade brandtunnorna, både den ordinarie och reservtunnan, som rymde 2 kubikmeteter vatten i varje. Sen drog vi!

Vi ringde inte CFV, vi ringde inte ÖB, vi ringde inte försvarsministern. Vi ringde inte ens statsministern, vad han nu hette på den tiden. Vi bara drog!

Vi behövde inte genomföra någon omständlig utbildning i att flyga med hängande last. Den ingick nämligen i grundutbildningen för ALLA nio besättningarna. Vi bara drog!

Vi behövde inte omförhandla arbetstidavtalet, vi behövde inte förändra semesterlagen. Vi bara drog!

Vi behövde inte tänka på genusperspektivet. Vi behövde inte ta hänsyn till värdegrundsnormen. Vi bara drog!

När vi lyckligt, efter X antal minuter kom fram till brandområdet, plockade vi ombord brandchefen som fick en överblick av brandområdet och kunde ge lite direktiv. Sen drog vi.

Vi drog till närmaste lilla vattengöl, och började ”hinka” vatten. Var branden i sin linda kunde vi gå på själva brandfronten och börja vattenbegjuta. Hade den spridit sig till ett större område hade brandfolket redan börjat hugga brandgator för att hindra brandens spridning. Dessa använde alla till buds stående medel för detta. Motorsågar, grävmaskiner, bulldozers, schaktmaskiner spadar och så vidare. Alla i området gick man ur huse. Sen drog vi!

Vi drog och hämtade mer vatten. Vi hade omloppstider på några få minuter mellan fällningarna. Vi vattenbegjöt brandgatorna som markfolket skapat. Brandmännen tyckte det var så skönt, när vi kom och bjöd på en dusch. Sen drog vi.

Vi drog och tankade på den närbelägna T-basen som upprättas. Där fanns mobila tankbilar, som kom från F 17 eller Visbybasen. Vi kunde få lite fika och till och med mat o dryck. Vi hann till och med att pissa. Sen drog vi.

Vi drog och hämtade mer vatten. Så kunde vi hålla på timme efter timme. Nästan hela dygnet. Var branden av stor omfattning, som sommaren 1992 på Gotland och Småland, kallade vi på förstärkning. ALLA som var sommarlediga och förstått problemet var redan ute på F 17. Utan att fråga chefen för F 17, flygvapenchefen, ÖB eller försvarsministern. Inte ens statsministern, vad han nu hette? frågade vi.

Mekarna hade redan dragit upp ”fjädern” på samtliga tillgängliga helikoptrar. Under dessa dagar och nätter sommaren 1992 var fyra av F 17:s sex helikoptrar i verksamhet. Nästan samtliga nio besättningar var igång. Naturligtvis inte dom som var på ”Mallis”. Men alla vi andra, vi bara drog.

Efter tre dygn på Gotland och två dygn i Småland hade vi dragit färdigt. Bränderna var nedkämpade. ALLA kunde gå i vila.
Men så här efteråt förstår vi naturligtvis hur fel vi gjorde. Det ber vi om ursäkt för. Vi kommer aldrig att göra om det.

Texten har tidigare publicerats på Facebook