Vissa frågor måste besvaras. En av dessa är: När ska vi sluta lyssna? Vi ställs inför den varje dag. De flesta politiska frågor är så komplexa att vi skulle kunna ägna hela våra liv åt dem. Vissa gör det också – det är därför vi har universitet med folk som studerar allt från Säffles historia till guldmyntfotens fördelar till svalornas inflytande på turkiska barnböcker. Det finns alltid en till sten att vända på. Men det betyder också att vi måste bestämma oss för när det räcker.

Vi antar ofta att det alltid är bra att samla mer information. Men som så många antaganden är det felaktigt. För information är dyrt. Ofta väldigt dyrt, särskilt mätt i tid. Om det alltid var bra att samla mer information så skulle vi ju aldrig sluta, och aldrig lämna skolan. Förr eller senare måste vi handla – vanligtvis förr.

Till saken hör också att mycket information är falsk eller vilseledande, vilket betyder att vi kan skada oss genom att skaffa mer. Det är svårt att se skillnad på lögn och sanning. Människor tror på så mycket dumheter. Och ibland är dessa människor vi själva. Inte sällan kombinerar vi dumhet med kunskap och intelligens. Dårfinkar, konspirationsteoretiker, och fanatiker är ofta väldigt kunniga.

Naturligtvis bör vi ignorera de som har fel. Men hur länge måste vi lyssna för att vara säkra på att de faktiskt har fel? Vi kan själva begå fel genom att sluta lyssna för tidigt. Det finns ju debatter som har rasat i århundraden utan att vi blivit klokare. Tänk Guds existens, statens relation till samhället, män och kvinnor. Kanske kan vi lösa dessa frågor om vi får några århundraden till, men de faktiska omständigheterna kräver att vi handlar nu.

De flesta löser problemet med när vi ska sluta lyssna med att aldrig ens börja. Alla väljer vi denna väg den mesta av tiden, eftersom vi inte har något alternativ. Även bland de som ibland går på djupet av en fråga har bara tid att göra det inom ett fåtal fält. Det är inte möjligt att veta allt. Detta är en självklarhet, men som med så många självklarheter glömmer vi den gärna.

Lösningen på vår okunskap är att delegera tänkandet och kunnandet till någon annan, och göra vad den personen säger. Detta kan vara en politiker, en präst, en vetenskapsman, eller en kolumnist. Om denne auktoritet figurerar i media så får denne ärotiteln ”expert.” Men vi bör inte glömma att när vi hänvisar till en expert så gör vi det för att vi själva inte vet något. Vi accepterar expertens auktoritet istället för att tänka själva.

Att inte tänka själv är ofta klokt – tilliten vi ersätter det egna tänkandet med är en av civilisationens grundpelare. Eftersom vi knappt vet något om det mesta så litar vi på andra. Men detta ger oss bara en ny version av frågan, nämligen: Vem ska vi lyssna på? De flesta löser problemet genom att lyssna på de experter deras stamfränder gör. Detta är så viktigt att det skulle kunna användas som en definition av en stam – en grupp människor som accepterar samma experter.

Vi litar på våra shamaner, präster, häxdoktorer, och experter. Men bör vi göra det? Saken är den att vi inte har så mycket val. Det finns ingen slutgiltig lösning på när och på vem vi ska lyssna. Det finns dock en enorm fördel med denna eviga osäkerhet – vi får oändliga möjligheter att ändra oss. Denna möjlighet är nyckeln till vishet, och dess närvaro eller frånvaro är skillnaden mellan fria och ofria samhällen. Vi bör vara extremt försiktiga med de som vill beröva oss denna möjlighet genom att för evigt bestämma vilka experter vi får lyssna till.

Lita på mig. Jag är en expert.