DEBATT Hur mycket rasism tål Sverige, frågar Sveriges Radio P1 i kvällens debatt. Det blev en uppvisning av hur man plockar godhetspoäng, dels genom att minsann berätta om sin egen förträfflighet men även genom att peka finger åt andra.

I ena ringhörnan hittar vi mediefolket. De som vill synas i medier och de som redan har etablerat sig. Medelst putslustigheter och akademiska resonemang förklarar de sin egen förträfflighet samt hur hemskt ”det där andra” är. Några nöjer sig med att konstatera att rasism är strukturellt, andra går hela vägen och pekar på de anonyma kommentatorerna. Tydligen är det dessa människor, längst ner i klassamhället, som väljer bort invandrares jobbansökningar om man får tro akademikerna.

Så är det inte. Du är inte längst ner på klasstegen om du har den makten, att bestämma vem som ska få jobb. Du är heller inte längst ner i samhället om du får plats i Sveriges Radios debatt. Däremot är du troligen på botten om din enda chans att uttrycka dig finns på anonyma kommentarsfält. Det finns helt enkelt ingen annan plats för dig. Du är inte önskvärd. Din verklighet är inte creddig nog.

Det är vad det handlar om, credd. De flesta ni hörde i dagens debatt skiter i dig, om de inte kan sparka nedåt för att känna sig lite duktiga. Ty det enda de bryr sig om är sig själva. Det är viktigare att hänga med de rätta och creddiga människorna på Södermalms Marie Leveau än att försöka hjälpa en förortskille att få ett jobb.

Tro mig, jag vet. Jag var den där ”förortskillen”. Hela vägen tills jag blev ”rikskänd rasist” var jag den där mörkhåriga killen som inte passade in bland de präktiga klasskamraterna. Under högskoletiden umgicks jag mest av allt med en familj från Basra i södra Irak. Eller det var mer en hel släkt. Ett tag var jag en av dem, där någonstans i 20-25 års åldern. Jag vet hur Sverige ser ut från deras ögon.

Jag har varit aktiv i Sverigedemokraterna i ett antal år, för att sedan släppa det rent politiska engagemanget och istället dokumentera det jag ser. Jag vet hur Sverige ser ut från deras ögon.

Det är samma perspektiv. Människor som inte får plats i media eller resten av samhället. Husby är bara intressant när det brinner och den lokale SD-politikern är bara intressant när denne har sagt något korkat. Den grå vardagen, dessa människors liv och verklighet är inte intressant. Det är inte creddigt nog.

Och du som präktigt gnäller om strukturell rasism – du är en del av densamma. Ty att stå i radion och påpeka sin egen förträfflighet gör fan ingen nytta för varken invandrarkillen som förtvivlat vill få ett jobb, eller för den medelålders mannen som oroar sig över bilbränder i förorten.

Att skildra underklassen gör dig smutsig. Jag är smutsig. Jag är judezigenaren och rasisten. Kompis med såväl muslimer som Sverigedemokrater. Jag är allt annat än credd.

Och jag hatar överklassen i medieeliten. Det enda ni bryr er om är er själva.

Vi såg hur Eric Rosén på Politism var snabbast att skjuta mot oss. Vi är giftstämplade eftersom vi fick vårt domännamn från fel människa. Han har anledning att vara rädd. Jag tänker kriga mot sådana som honom. Han är den mediala creddigheten i ett nötskal och jag är hans raka motsats. Kameran är mitt vapen och den mediala överklassen är min fiende.

Och nej, vi är allt annat än lika mycket värda.