Könsbytarskandalen – där det genomförs permanenta operationer på minderåriga flickor –  som avslöjades i Uppdrag Granskning sätter fingret på något större som pågår i Sverige. Ideologiska aktivister, radikaler, som driver samhället framför sig. Ett samhälle som tappat självförtroendet att säga ifrån, att säga stopp till galna idéer, skriver Oskar Hagberg.

Uppdrag granskning den 2 april upprörde känslorna. Med rätta. Framför allt omyndiga flickor har tillåtits driva igenom oåterkalleliga fysiska förändringar på sig själva. En misstolkad kris i tonåren kan leda till bortopererade bröst, mörk röst och skäggstubb. Sorgen och ilskan hos dem som ångrat sig och hos vanmäktiga föräldrar var inte att ta miste på. Hur blev det så här? Det korta svaret är: det infantila samhället.

Jag lärde mig det fina ordet ”könsdysfori”, vantrivsel med det kön man fötts med, för ganska många år sedan. Jag hade till bordet en trevlig kvinna från könssdysforiregistret. (Jo, ett sådant existerar i vårt dokumentationsglada land.) När jag frågade om det inte var många som ångrade sig, svarade hon att visst var det så. Men av politiska skäl var det svårt att prata om.

Skandalen är alltså inte ny. Faktum är att detta är välkänt bland många i vården. Transrörelsen har varit så mån om att försvara sina rättigheter att den blockerat diskussionen om behandlingarnas baksidor. Den medicinska professionen har lagt ner sig inför risken att kallas ”transfob”, om den inte enögt valt att behandla problemen som strikt medicinska.

Man kan svika barn genom att låta dem få sin vilja igenom. Hur kunde detta glömmas bort i ett land där nittonåringar inte får köpa en flaska vin?

Svaret är tyvärr enkelt. Vi lever i en kultur som tappat tron på att en människa kan veta mer än en annan. Elever ska hitta sin egen kunskap. Att man skulle kunna lotsas in i en tradition av en erfaren lärare anses tydligen farligt auktoritärt. Föräldrar har pinsamt svårt att tillrättavisa sina barn. Rakt språk ersätts av ett resonerande tonfall. Man kan mycket väl försöka övertyga sin fyraåring intellektuellt om nyttan av att tvätta händerna. Det görs i all välmening men förmedlar framför allt osäkerhet.

Könsbytarskandalen sammanfattar ett större skeende. Ideologiskt besatta aktivister driver ett samhälle som tappat självförtroendet framför sig. Det gynnar egentligen ingen. Skoleleverna kommer att upptäcka att deras Googlekunskaper är ytliga. Barnen kommer inte att vara tacksamma mot sina föräldrar för att de aldrig fick en riktning utstakad. Vad de känner som fått för tidig frihet att förstöra sina liv kan var och en föreställa sig.

Detta är naturligtvis ingen lätt fråga. Det finns de som med rätta genomför könsbyte, men det är just därför frågan om vuxenhet och mognad blir så viktig. Den som inte klarar att med sin livs- och yrkeserfarenhet prestera ett nej när det behövs bör inte arbeta med detta. Man ska lugnt kunna säga: ”Det du känner är inte det du tror. Det vet jag, för jag är vuxen.” Men det fordrar att en tror sig veta mer än en annan.

Den amerikanske författaren Tom Wolfe skrev redan 1987 en artikel i The American Spectator som hette The Great Relearning, där han beskrev hur hippies mödosamt fått lära sig att vissa gamla seder trots allt var bra om man ville slippa att bli sjuk: att inte dela tandborste och inte använda varandras lakan till exempel – för att nu förbigå de sexuella vanor han också nämnde. Wolfe gick vidare till hela samhället och menade att ”Det stora återlärandet” skulle bli ett tema under tjugohundratalet. Låt oss hoppas att han hade rätt och att det särskilt gäller förhållandet till auktoritet.

Vi är alla radikalismens barn, som lärt oss att alla vertikala relationer ska brytas för att ge ökad frihet. Det är tankar som ofta gjort gott. Men drivs de för långt och utan eftertanke blir de argument för en destruktiv atomisering. Börjar vi behandla barns önskningar som jämställda med vuxnas, sviker vi vår plikt att ge vidare vår livserfarenhet. Barn har rätt att inte behandlas som vuxna.