Medieprofiler som Andreas Magnusson, Jens Liljestrand och Peter Wolodarski har alla gått ut i försvar för Greta Thunberg. Ingen tror att de har grumliga skäl för sitt ställningstagande. Men de som ifrågasätter kulten kring Thunberg får i stället räkna med att misstänkliggöras på ett ohederligt sätt,skriver Oskar Hagberg.

Att försvara en dam i nöd är ett beprövat raggningsknep. I texten Män som hatar barn i Magasinet Paragraf 27 april rusar läraren och opinionsbildaren Andreas Magnusson till den tonåriga klimataktivisten Greta Thunbergs försvar. Han gör processen kort med medelålders män, denna ynkliga människoart som tycks drivas av ren avundsjuka mot starka kvinnor.

I samma anda frågar Karim Zendegani i GP 8 april: ”Varför är man så rädd för kvinnor?” De ångestridna medelålders männen vill, om man får tro Zendegani, bara spy ut sin avundsjuka mot orädda och rakryggade tjejer som Thunberg och den feministiska handbollsspelaren Linnéa Claeson.

Men det sätter gentlemannen Zendegani nu stopp för. Dagens Nyheters Peter Wolodarski och Per Svensson och Expressens Jens Liljestrand har också utfört liknande orrspel för fröken Thunberg. Frågan blir nu: Kommer någon av dem att få komma till?

Stopp! Så får man väl inte skriva?

Nej det får man inte, och det med rätta. Förutom att spekulerande kring vuxna mäns intresse för en sextonåring är olustigt, bör man inte reflexmässigt utgå från att folk har de lägsta motiv bara för att man inte håller med dem. Världen blir lite dumdrygare varje gång det händer.

För att vara övertydlig: Inledningen var ett retoriskt grepp. Jag tror naturligtvis inte att Magnusson, Zendegani och de andra är gubbsjuka. Men jag tycker de kunde visa oss som tvivlar på Gretakulten samma generositet. Varför skulle vi hata barn eller vara rädda för kvinnor? När vi börjar kasta sådana glåpord istället för att bemöta varandra är det öppna samhället i fara. Det är fullt möjligt att ifrågasätta Gretakulten på vettiga grunder.

De obesudlade unga som ska skapa en ny värld är en gammal tankefigur. Utan erfarenhet blir de perfekta projektioner av vår renhetslängtan. Världen ska vara ekologisk, rättvis, hållbar och byggas på principen om allas lika värde. Att djävulen bor i detaljerna kommer bort, liksom hur komplicerat samspelet mellan gott och ont i en enda människa kan vara – för att inte tala om i ett samhälle.

Unga är lättmanipulerade. Det är ingen slump att det är i diktaturer man ser muralmålningar av ungdomar med smattrande fanor som obevekligt strävar mot framtiden.

Visst finns något gott med ungt engagemang, men Magnusson, Zendegani och de andra skulle göra oss alla en tjänst om de bemötte de välgrundade farhågor som finns. Nu passar de istället väl in i en idé om att vår tid präglas av ”post truth”, en era ”efter sanningen”. Här handlar det dock inte om falska påståenden. Nej, sanningsvärdet i det du säger blir helt enkelt irrelevant. Frågorna blir istället: Är du gubbslem eller ung stark kvinna? Villakvarterets ocoola grillmästare i halvkorta shorts eller en modemedveten vegan?

1858 vid en källa utanför Lourdes såg en fjortonårig bondflicka Jungfru Maria totalt 18 gånger. Efter viss tvekan hakade katolska kyrkan på den masskult som uppstod. När de liberala, demokratiska och socialistiska idéerna grep omkring sig kunde kyrkan inte avstå från tillfället att försöka driva människor tillbaka in i den katolska fållan.

Den sydfranska staden har sedermera blivit vallfartsort och är fylld med affärer som säljer plastmadonnor och vigvatten på dunk. Det är fullt möjligt att se geschäftet och maktspelet och ställa frågor som ”vem tjänar på det här” utan att ifrågasätta äktheten i flickans tro.

Inte heller behöver man ifrågasätta att Greta Thunberg är äkta. Men hon är den sorts profet som uppstår och utnyttjas i vilsna tider. Det ger mig kalla kårar och ett behov av att hålla huvudet kallt. När förnuftet slutgiltigt drunknar i moraliserande pladder är vi förlorade.