Mainstreamfeminismen gör ett gigantiskt Stanford Prison-experiment av unga flickor och pojkar i Sverige inför deras inträde i den vuxna sexualiteten. Hälften påklistras epitetet ”offer” och övriga blir ”förövare”. Det skriver Oskar Hagberg (MED).

Så är stormen mot studentbanderollerna traditionsenligt igång. Många kan inte tåla att feminismen hånats. Och visst, den här är till exempel i grövsta laget: ”#METOO – för tjejer som försökt ligga sig till framgång men misslyckats.” Men ändå går det att förstå grabbarna.

Humor handlar om tillvarons absurditet, och såsom diskussionen om könsroller och sexualitet utvecklats, finns ingen brist på knasigheter.

Av en slump råkade jag samma dag som jag läste det här se en notis om Philip Zimbardos berömda Stanford Prison Experiment. I detta sociologiska försök från 1971 delades studenter vid Stanforduniversitetet slumpmässigt in i väktare och fångar. De förra gavs tillåtelse att bära sig illa åt mot de senare, och de utvecklade oväntade sadistiska egenskaper, medan de senare lydde okritiskt. Detta brukar tolkas som att vi formas av våra sociala roller. Trots att inget markant skilde grupperna åt i början av experimentet, blev de helt olika sorters människor när det hållit på ett tag.

Det slog mig att svenska ungdomar går igenom ett stort Stanford Prison Experiment. Egentligen är pojkar och flickor ungefär lika skakiga inför inträdet i den vuxna sexualiteten. Enstaka naturbegåvningar finns, men de är så få att vi kan bortse från dem, liksom från psykopater och liknande. Den överväldigande majoriteten är framförallt osäkra, pojkarna såväl som flickorna.

Till spelets regler hör att han ska driva framåt och hon hålla emot. Det räcker med en halvtimmes evolutionspsykologi för att förstå varför det är så, och det handlar inte alls om övergrepp. Vi har också kulturella mönster som de unga desperat griper efter. Lika lite som de flesta kan skriva sina egna romaner, lika lite kan de i normalfallet uppfinna sin egen sexualitet. Vi behöver ”stereotypa könsrollsmöster”. Man undrar om den som påstår att sådana bara är förtryckande någonsin själv haft sex.

Men nu kommer experimentet. Svensk mainstreamfeminism kletar på hälften av de osäkra debutanterna en lapp där det står ”offer” och på resten en där det står ”förövare”. Pojkarna anses bära på en diffus skuld, som de aldrig kan sona. Varje fumlande sägs vara en del av en ”våldtäktskultur” och bevisar att pojkarna ”anser sig ha rätt till kvinnors kroppar”. Fråga en okysst finnig sextonårig kille hur skriande orättvis den beskrivningen känns! Det är också pojkarnas plikt att ge akt på flickornas fumlande och försäkra sig om att dessa verkligen vill. Vid minsta tvekan ska de dra sig tillbaka, ofta till flickornas besvikelse.

Flickorna reagerar lätt som vakterna i Zimbardos experiment. De blir feminister som med stora åthävor upprepar det de fått lära sig om de hemska pojkarna. Pojkarna, å sin sida, har som förlorare i spelet skarpare blick för dess orättvisa. Och så reagerar de med att göra banderoller. Lite fult, men alls icke svårt att förstå. Det sociala experimentet skapar rollerna.

#metoo hade sina poänger innan det började användas politiskt. Visst finns det maktmänniskor som gör arbetslivet outhärdligt för kvinnor. Sådant ska motarbetas. Brott ska anmälas och beivras.

Men inget är så enkelt som slagorden säger. Det finns alltid många perspektiv, där kanske de mest relevanta är så undanträngda att de måste pysa ut som dåliga skämt. Att angripa humor är, även om den är dålig, nästan alltid en dålig idé. Humor kan tala om för oss vad vi vet men inte vill erkänna. Sådana påminnelser är vi inte bortskämda med.