KRÖNIKA Igår greps nio personer i riksdagshuset. Uppe på läktaren skanderade de ”Solidaritet med Chiles folk” och ”Chile begår brott mot mänskligheten” för att uppmärksamma utrikesminister Ann Linde på vad som pågår. Efter att de identifierats av polis släpptes de, men händelsen tarvar en förklaring. Den chilenska regimen bedriver praktiskt taget krig mot sin egen befolkning med tortyr, våldtäkter och lemlästning som vapen, men svenska medier går ofta villigt regimens ärende och sprider ibland ren propaganda.

– Minister, vi behöver dig i Chile. Du vet vad som händer, ropade en av dem som kommit till riksdagen för att sätta ljuset på Chilekrisen.

Men vet hon det? Rapporteringen om vad som pågår i Chile har tyvärr ofta präglats av halvsanningar och rena lögner.

Igår lamslogs landet av omfattande strejker bland hamn- och transportarbetare, lärare och vårdpersonal och många fler medan gatorna fylldes av demonstranter. Kravet från fackföreningarna är i första hand att landet får en ny författning och gör sig av med den fascistiska grund som staten bygger på. Samtidigt rasar den chilenska peson i värde, men presidenten, Sebastian Piñera, har hittills vägrat att gå med på demonstranternas krav utöver ytlig symbolpolitik.

Orsaken till demonstrationerna är inte riktigt vad som påstås
Det har många gånger sagts att demonstrationerna utlöstes av en höjning av biljettpriserna i Santiagos tunnelbana, men det är inte sant. Nog för att gymnasieungdomar hade börjat protestera mot prishöjningen genom att i stora grupper hoppa över spärrarna, och senare anslöt universitetsstudenter som ockuperade ett par tunnelbanestationer. Men den tändande gnistan till de landsomfattande demonstrationerna och strejkerna var något annat, nämligen den oerhörda brutalitet som var polisens svar på tunnelbaneprotesterna. Tonåringar slogs sönder och samman, och filmer som visade vad som pågick spreds snabbt i sociala medier samtidigt som det tystades ned av regimtrogna dito.

Och den tändande gnistan blev snabbt till ett inferno. Chile är inte bara ett land med stor ekonomisk ojämlikhet. I Chile är systemet riggat till elitens fördel på majoritetsbefolkningens bekostnad. Trettio år efter Pinochetdiktaturen styrs Chile fortfarande av samma författning som skrevs av fascisten Jaime Guzmán med det uttalade syftet att bevara diktaturens mål och metoder även om meningsmotståndare skulle komma till makten.

Man tar från de fattiga och ger till de rika
Det pensionssystem som skapades under diktaturen – av Jose Piñera, storebror till den nuvarande presidenten – innebär att medborgarna inte får tillbaka ens en bråkdel av de pengar de betalat in under sina arbetsliv. Det är ren stöld och pengarna är borta. Sjukvård och utbildning är samtidigt mycket dyrt vilket innebär att många måste skuldsätta sig för livet för att skapa framtidsmöjligheter för sina barn eller för att deras fattiga föräldrar skall kunna få den vård och de mediciner de behöver.

Med militären och polisen är det annorlunda. De har ett separat, betydligt mer fördelaktigt pensionssystem och egna sjukhus med förstklassig vård. Så upprätthålls skiljelinjen mellan medborgarna och våldsapparaten.

Det är viktigt att komma ihåg att den nuvarande konflikten inte står mellan ”vänster” och ”höger” så som vi uppfattar begreppen i en svensk kontext, vilket tyvärr antyds av vissa på vänsterkanten här i Sverige. Chile präglas inte av en fri marknad utan snarare av monopol och karteller som främst berikar en handfull familjer som besitter en stor del av både den politiska och ekonomiska makten. Huruvida man vill kalla det nyliberalism eller korporativism kvittar lika.

Propagandan går hem bland medierna
Vad krisen i Chile tydligt har visat är att det råder stor brist på oberoende och alternativa medier i landet. Den största informationskällan för svenska medier som exempelvis DN och SVT har varit El Mercurio som ägs av Edwardsfamiljen – en del av den chilenska aristokratin – och som var Pinochetdiktaturens språkrör när det begav sig. Innan dess fick tidningen pengar av CIA för att destabilisera Allendes vänsterregim som avslutades i och med militärkuppen 1973.

Den chilenska statstelevisionen är samtidigt så uppenbart förljugen att man inte behöver följa deras sändningar särskilt länge innan man reagerar på hur de klipper sina ”livesändningar”. När man ser polisen närma sig en grupp demonstranter kan de välja att klippa till exempelvis en bild av ett tomt torg istället. I dagarna avslöjades det dessutom att de använde billiga specialeffekter för att få det att se ut som att en ung kvinna tände eld på en butik. Ett rent falsarium. DN:s Nathan Shachar gjorde sig för övrigt lustig över dem som ifrågasatte de chilenska medierna i en häpnadsväckande regimapologetisk text mitt under brinnande kris.

Bilden av demonstrationerna i Chile i svenska medier har till stor del varit precis den som regimen och president Piñera velat se. Bilden är att folket som protesterar mot orättvisor och det extrema våldet från polis och militär består av en bunt bråkmakare som sätter eld på byggnader till höger och vänster och plundrar butiker, trots att dessa uppgifter har varit högst tveksamma redan från början. Tidigt spreds också påståendet att ett antal personer dött i bränder i samband med plundring, något som låter minst sagt osannolikt och knappast borde vidarerapporteras okritiskt.

Chiles ledande rättsläkare, doktor Aleida Kulikoff, ifrågasatte öppet denna ”sanning” då dödsoffren inte uppvisade skador som tydde på att de dött i en eldsvåda. En av de döda hade till och med ett flertal hål i kroppen som inte kunde förklaras. Hon blev omedelbart avsatt från sin post som chef för Chiles rättsmedicinska institut – på papperet en oberoende myndighet – utan att det angavs någon orsak.

Ledaren för tunnelbanearbetarnas fackförbund ifrågasatte likaså den officiella utsagan att demonstranter satt eld på ett flertal tunnelbanestationer med orden att ”han kände inte till någon grupp som kan sätta eld på åtta tunnelbanestationer samtidigt”. Video från en av tunnelbanebränderna visar dessutom att sprinklersystemet aldrig aktiveras, vilket naturligtvis borde väcka misstankar.

Men dessa tunnelbanebränder blev regimens förevändning för att införa undantagstillstånd och utegångsförbud. Och att kalla in militären, som för första gången sedan diktaturen åter patrullerade gatorna.

Chile idag – polisen mördar, torterar och våldtar
Chilensk polis attackerar regelbundet inte bara fredliga demonstranter, utan vem som helst inklusive sjukvårdsvolontärer och till och med brandmän. Det finns filmer som visar hur polis slår med batong mot folk som bara går längs gatan, kanske på väg till jobbet eller för att handla mat. Man har kunnat se hur en polisbil i full fart kör rakt in i en människa som slungas genom luften av smällen. Polisbilen stannar inte ens för att se hur det gick.

Polis har gått in hårt med våld och tårgas i både skolor och sjukhus. Tusentals har gripits på oklara grunder.

De skjuter systematiskt med både gummikulor och diaboloammunition i huvudhöjd. I dagsläget har ungefär 200 människor förlorat synen på ena eller båda ögonen. Många fall av tortyr och sexuellt våld har rapporterats. Tjugo personer har dödats.

Den svenska regeringen är tyst eller vilseleder
Ett antal svenska riksdagsledamöter, bland annat Amineh Kakabaveh (-) och Håkan Svenneling (V) har riktat frågor om den chilenska situationen till utrikesministern som hon valt att besvara med att ”det är oerhört tragiskt” och att Chile behöver ”finna en väg framåt”. Hon nämner också att de fattiga är de som drabbats hårdast av ”den omfattande plundringen” vilket är en tankefigur som torde vara svår att greppa även för den välvilligt inställde.

När de nio svensk-chilenarna kom till riksdagen för att uppmana utrikesminister Ann Linde att agera var det knappast den första manifestationen som genomförts i Sverige under Chilekrisen. Flera demonstrationer har genomförts bara i Stockholm som samlat mer än tusen personer. En flashmob samlades för några veckor sedan på centralen för att sjunga den antifascistiska kampsången ”El pueblo unido”¨av Quilapayún och Sergio Ortega: ”Ett enat folk kommer aldrig att besegras!”

Och än så länge står en överväldigande majoritet av det chilenska folket enat mot regimen.

Fascisten Jaime Guzmán som skrev den nuvarande författningen fick för övrigt till slut stå till svars för sin roll som Pinochetdiktaturens ideologiska motor. Han sköts till döds 1991, ett år efter att diktaturen officiellt tagit slut. De skotten visste var de tog.