”Politik har reducerats till tyckonomisk underhållning”

Måndagsintervjun: Johannes Nilsson pratar ut med Nyheter Idag. Om knarkandet, familjelivet och om sin andra chans i det nyvunna erkännandet som författare efter framgångarna med romanen Blodtörst. Foto: Oscar Norling
  • Måndag 15 Aug 2016 2016-08-15
E-post 126

STOCKHOLM Hans nya roman hör till årets sommarläsning enligt tidningen Café och i Aftonbladet Kultur har legendariske förläggaren Carl-Michael Edenborg beskrivit hans verk som ”underbar porrdeckarfantasy utan nödstopp” med högsta betyg. Johannes Nilsson är författaren som blott 24 år gammal gjorde succédebut och spåddes en lysande framtid som författare, men som knarkade bort sin karriär och blev paria på kulturredaktionerna. Nyheter Idag har samtalat med författaren om hans nyutkomna roman med minor classic-potential, Blodtörst, och om hur det är att ha fått en andra chans.

Efter uppmärksammade debuten med romanen Recension föll författaren Johannes Nilsson snabbt i glömska. Nu, femton år senare gör han comeback, på sina egna villkor, och utan skygglapparna som annars ingår bland kulturfnaskets arbetsredskap. Johannes Nilssons roman Blodtörst har hyllats av dagstidningarnas recensenter. I en märkvärdig genreblandning där verkligheten vridits upp i sanslös fiktion häcklar han Sveriges kulturella och mediala eliter och låter samtidigt de två huvudkaraktärerna Mia och Karzan som representerar de nya generationerna utgöra framtidens hopp i denna röta. Men trots politiska övertoner är Johannes Nilsson tydlig med att romanen i sin natur är att se som underhållning och att den primärt skrevs för brödfödan snarare än av patos.

— Mitt främsta syfte med den här boken är att underhålla. Allt annat är underordnat min ambition att skriva en sidvändare som ska tilltala så många som det bara är möjligt. Det gäller särskilt de politiska inslagen. Jag blir faktiskt mindre och mindre intresserad av politik. I takt med att jag blir äldre och vill odla min trädgård tycks politiken bara bli dummare och dummare. Men politik är idag en slags underhållning. Donald Trump, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ konkurrerar med Netflix, Spotify och Pokemon Go om människors uppmärksamhet, säger Johannes Nilsson till Nyheter Idag.

Fast ändå, politik påverkar ju, och din bok kan mycket väl läsas som en underhållande men fortfarande kritisk analys av det rådande. Menar du att din kritik är oavsiktlig?

— Oavsiktlig skulle jag inte säga, jag råkar ju inte slumpmässigt trampa ned i politiken. Vill man i första hand läsa boken som en politisk satir är det förstås upp till läsaren, och det fungerar kanske, även om det politiska innehållet är en bisak. Kanske är det just där min djupaste politiska kritik ligger, att politiken reducerats till en slags tyckonomisk underhållning som jag spelar med i.

— När det gäller att påverka tror jag boken är för sent ute. Boken skildrar den politiska miljön under första halvan av 10-talet, och satiriserar framförallt interna små gräl inom den kulturbärande medieklassen. Sverigedemokraterna finns där i bakgrunden, men deras roll är minimal. Sen dess har paradigmskiftet skett, vi lever post peak PK, och boken har närmast blivit en historisk skildring.

Menar du att den kulturbärande medieklassen har ändrat ståndpunkt, eller handlar det snarare om att dess roll som hegemoniskapare blivit passé?

— Med undantag för ett fåtal utbrytningar, senast Ann Heberlein, som vände på en femöring efter händelserna i Köln, är den vänsterliberala hegemonin intakt inom den kulturskapande medelklassen. Däremot har de förlorat så pass mycket inflytande att de inte ens kan upprätthålla illusionen om inflytande längre, vilket de ändå kunde för bara ett par år sedan. Det är förstås en effekt av att facebook ersatt morgontidningen som främsta nyhetsförmedlare, där opinionsbildare som Tino Sanandaji skapat plattformar som kan matcha den gamla elitens. Mer allvarligt är förstås att den materiella basen krymper. Traditionell media får allt svårare att generera intäkter i en miljö där gratis är default och annonspriserna en promille av vad de en gång var. Den vänsterliberala eliten hamnar genast i ett underläge, då de vant sig vid att få betalt för att sprida sina uppfattningar, medan den nya högern för länge sedan anpassat sig till situationen.

Malcom Kyeyune har beskrivit Sverigedemokraterna och Donald Trump som ett tecken på att ”något har gått sönder som inte kommer gå att laga igen” i västvärlden. Att de visar på skiljelinjen mellan globalister och nationalister, och att skiljelinjen håller på att bli tydlig även i andra miljöer än de som allmänt ses som reaktionära. Om vi utgår från att intresset styr, kan inte det vara en fråga som ruckat PK-hegemonin?

— Naturligtvis handlar det om att man drivit en politik som saknar ordentlig förankring i de breda folklagren. Särskilt när det kommer till invandringspolitiken, där fler är för en restriktiv flyktingpolitik än en generös. Detsamma gäller den besläktade utplundringen av välfärden i form av den privatisering som pågått för välfärdstjänster, inklusive flyktingmottagningen. Den politiken är ju inte gynnsam för andra än de företag som profiterar på utplundringen av välfärden, och till sist blir det faktumet uppenbart för folkflertalet.

— När det kommer till vinstuttaget i migrationsindustrin kunde den länge pågå ostört på grund av alla tabun kring frågan, men i slutändan blir
rekylen desto kraftigare och drabbar invandringspolitiken i stort. Det här tycker jag visar på att det inte finns någon långsiktig plan, utan att allt handlar om det kortsiktiga profitintresset. De viktigaste enskilda spelarna inom etablissemanget är mer intresserade av att berika sig själva snabbt än av att upprätthålla någon hegemoni på längre sikt.

Tycker du man ska göra något åt politikerkorruptionen då, och skrämma bort snyltarna från köttgrytorna?

— Det ska naturligtvis inte gå att tälja guld med smörkniv genom avtal med korrupta svin till socialmoderater. Kapitalisterna får försöka göra sina pengar på den öppna marknaden, genom att erbjuda sin produkt direkt till konsumenterna. Precis som alla vi andra.

Men det här med ”post-PK:ismen”, i tidningen Folket i Bild menar du att den medför att polariseringen kommer öka. Vi skulle kunna ta reaktionerna på din första medverkan i vår blaska som fick twitterhipstrarna att ängsla sig högljutt som exempel. Borde inte det att samhället befinner sig i en dal i PK-hänseende, göra sådana kopplingar mindre laddade?

— På sätt och vis kan situationen snarare göra avsteg från normen mer laddade. De som vill bevara paradigmet känner att det verkligen gäller att hålla emot, att krossa reaktionen och så vidare.

–Med det sagt så klagar jag inte. Som min uppdragsgivare har till exempel Galago rätt att ha åsikter om vem jag i övrigt skriver för eftersom det påverkar deras varumärke. Jag kan sluta skriva för Galago om jag vill, de kan tacka nej till fortsatt samarbete om de vill. Sådana är villkoren i den bransch jag verkar i.

Hur ser din arbetsdag ut?

— I idealfallet skriver jag mellan nio och halv tolv, tar en joylent och en kopp kaffe, skriver vidare till kanske halv fyra. Har jag kvar något som måste göras får jag det överstökat på kvällen.

Vad har du haft för influenser i skapandet av Blodtörst?

— Inför Blodtörst läste jag framförallt olika deckare och bestsellerförattare för att komma in i rätt tänk. Många var förvånansvärt dåliga även ur ett rent bladvändarperspektiv, men klassiker som Stephen King och Ken Follett håller faktiskt måttet förvånansvärt väl. Bland svenska spänningsförfattare blev jag faktiskt mest imponerad av Viggo Cavlings thriller Rörmokaren, som hade den typ av effektivt berättat driv jag försökt få till i Blodtörst.

Var det en lärdom sen det något orättvist svala mottagandet av Hövding, din förra roman? Att True Blood funkar bättre än Mammutjägarna?

— Inget mottagande är orättvist, och Hövding fick det mottagande den förtjänade. Jag skrev en bok jag själv ville läsa, tyvärr var det få som delade mitt intresse för en kärv stenåldersberättelse. Nu har jag utgått från vad andra verkar vilja läsa, och det är ju deckare, urban fantasy, politisk satir och porr.

Är du inte lite hård mot dig själv – visst kan kritiken vara orättvis, jag tyckte Hövding hade kvaliteter. Om man ser på ditt tidiga skrivande, 90-talets Schipperke och din debutroman Recension, så är politikens närvaro obligat, fast texten har oftast varit självbiografisk och inte minst raljerande. Nu har du skrivit en mästerlig roman som är minst lika politiskt raljerande, men med en betydligt mer för allmänheten lockande förpackning i genreblandningen. Om du denna gång skrev något som du ville folk skulle läsa, vad skrev du då för tjugo år sedan?

— Visst hade Hövding kvaliteter, men inte tillräckligt för att hävda sig på marknaden. Man måste tänka på publiken också, har jag till sist insett efter över tjugo år i branschen. Jag är uppenbarligen en mycket trög person. Samtidigt så var jag inte lika intresserad av publikens smak för tjugo år sedan eftersom jag inte behövde bry mig. Jag var ung och barnlös, försörjde mig på andra sätt och var ganska nöjd med att vara ett namn i en mindre krets, som det ska vara för en tjugoåring. Nu har jag helt andra krav och behov, och måste därför anpassa mig.

Du är snart 40 år och har skrivit text under tre fjärdedelar av ditt liv. Vad har varit jobbigast under den resan?

— Det jobbigaste under resan har nog varit att skriva. Förbannat tråkig syssla som jag ägnat tiotusentals timmar åt. För ett par år sedan kändes det dessutom som det varit fullständigt förgäves. Jag tänkte ofta att jag förspillt mitt liv, att jag borde utbildat mig till något vettigt och blivit en svenne med villa och två barn, så hade jag haft en stadigt ökade lön och minskande lån vid det här laget.

— Men det senaste året har allt börjat se lite ljusare ut. Förutom att boken blev utgiven och ganska väl mottagen har jag startat den relativt framgångsrik podcasten Magister med den ökände Kristoffer ”Kringlan” Svensson. Jag börjar få det som kallas en ”plattform” nu, efter att jag i princip pissade bort mina möjligheter efter Recension så känns det som en andra chans.

Jag kom ihåg Recension som ett ganska banbrytande alster, att Andres Lokko kallade den för post-ironisk och att du från att ha varit fansinist kom fram i medieljuset. För de som läste ditt fansin Schipperke var Recension välbekant i och för sig, men du nådde ut brett och var till och med kulturskribent på Expressen ett tag. Vad var det som gjorde att du föll i glömska?

— Jag var 24 år gammal och trodde därför att jag var odödlig. Så istället för att odla min gryende karriär så pissade jag på den, inspirerad dels av all idiotisk punklitteratur jag läste, men också av allt knark jag satte i mig. Jag var snarstucken och krånglig, och media hittade förstås ganska snabbt kandidater som det gick att jobba med.

— På den tiden gick det ju inte att etablera egna kanaler på samma sätt som idag, så när media tröttnade på mig föll jag snabbt i glömska.

Hur har föräldraskapet påverkat ditt leverne?

— Familjebildandet gjorde att mitt liv stabiliserades och att jag började arbeta mer disciplinerat. Paradoxalt nog har jag blivit mer produktiv sedan jag blev förälder, trots att jag fått mindre tid till mitt förfogande. Men det handlar förstås om att jag känt mig pressad att verkligen använda den tid jag fick på ett produktivt sätt, medan jag som barnlös såsade bort större delen av min tid.

Är din och Kristoffer Svenssons podd Magister ytterligare en av dina anpassningar till publiken?

— På så sätt att jag från början såg det som ett sätt att nå ut till en större publik än den jag nådde med min blogg och artiklar i Galago och Det Grymma Svärdet. Jag kände till Kristoffer Svensson sedan han delade två av mina blogginlägg på twitter, vilket drog en del trafik, men det var först när jag var föräldraledig jag fick tid att lyssna på vad han gjorde. Jag gillade det, och frågade om han ville ta en öl och prata om ifall vi skulle göra podcast ihop. Vi träffades och bestämde att vi skulle göra det, men det drog ut på tiden på grund av hans upptagna schema. Till sist lyckades vi spela in ett första avsnitt. Dagen efter gjorde han skandal och fick sparken från alla andra jobb, och sedan dess har vi kört vår nätsändning en dag i veckan.

— Vanligtvis sitter jag och Kristoffer Svensson och diskuterar ett visst ämne, men ibland har vi gäster, som Chang Frick, Malcom Kyeyune och radikalfeministen Fanny Åström. Det var en rätt stor utmaning redan från början, då Kringlan var en av landets mest uppskattade poddare. Men det blev ju ännu värre av att vi blev väldigt uppmärksammade i samband med skandalen, då Kringlan vägrade uttala sig om det som skett annat än i Magister, vilket gjorde att DN, Kulturnyheterna och alla andra blev tvungna att dra citat därifrån och hänvisa till oss, och under de första kanske tio avsnitten sög jag nog ganska hårt. Vi tappade en hel del publik. Men jag har ryckt upp mig, och kanske vant mig lite vid formatet. Känner mig inte längre pressad av att sitta framför en mikrofon. Så nu tycker jag vi är riktigt bra.

Vad är ditt nästa projekt?

— Till hösten ska vi starta en ny podcast tillsammans, en pod som från min sida framförallt är ett sätt att nå en större publik för min litteratur. Blodtörst har blivit väl mottagen, och säljer relativt bra efter omständigheterna. Men den har ännu inte sålt i 1000 exemplar ens. Den tryckta litteraturen är idag ett ganska smalt medium publikmässigt. Magister brukar nå kring 8000 spelningar, och jag tror ren skönlitteratur kan intressera betydligt fler än två killar som sitter och snackar politik och annat. Det är inte otänkbart att litteraturen åter kommer bli ett i första hand oralt medium.

Du verkar se ljust på framtiden. Hur är det att ha fått en andra chans?

— Det känns bra. Jag har alltid tänkt att idén om att man får en enda möjlighet i livet, artikulerad i bland annat Eminems Lose yourself, är bullshit. Du får så många chanser som du skapar åt dig själv. Sen är förstås samhället ojämlikt. Är du född in i någon av de härskande klasserna inom politik, näringsliv eller kultur får du fler chanser som kräver mindre arbete. Vi andra får helt enkelt jobba hårdare. Å andra sidan ger arbete färdighet, så när du lyckas på egen hand har du en bättre grund att bygga på.


Johannes Nilsson är författare och podcastare, aktuell med romanen Blodtörst och podcasten Magister.

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag