”Orsaken till barnmorskehaveriet kan härledas till den politiska ledningen. Ansvaret vilar tungt hos den styrande koalitionen i Region Stockholm, och särskilt tungt på ledamöterna i regionens Hälso- och Sjukvårdsnämnd. De brister i sin chefsrekrytering, de ger cheferna fel uppdrag och de brister i sin uppföljning och kontroll av verksamheten” skriver Fredrik Wilkens och Pia Ahldén, Medborgerlig Samling.

Orsaken till haveriet i Stockholms förlossningsvård är inte helt lätt för väljarna att förstå. Att en stor del av personalen på en arbetsplats säger upp sig på grund av missnöje med arbetsförhållanden, är en åtgärd som endast tas till som en sista utväg. Barnmorskorna på golvet i verksamheten riktar med sitt agerande ett kraftfullt misstroendevotum mot sina chefer och det mandat cheferna har.

Tillsättning av chefer i sjukvården är ytterst ett politiskt ansvar. Hur är det ens möjligt att politikerna blir tagna på sängen av ett så utbrett allvarligt missnöje bland personalen på golvet?

Det har inte saknats varningsklockor. 2013 organiserades ett barnmorskeuppror. 2016 lades under protester två förlossningsavdelningar ned i regionen: BB Sophia och Södra BB. Barnmorskeförbundet har i flera år flaggat för att stora pensionsavgångar bland barnmorskor kommer att leda till rejäla luckor i bemanningen. 2020 var bedömningen från Statistiska centralbyrån att det råder brist på barnmorskor i svensk sjukvård – och den väntas fortsätta fram till 2035. Hur är det ens möjligt att politikerna i Hälso- och Sjukvårdsnämnden i det läget inte hade örat mot rälsen?

Orsaken kan härledas till ett grundläggande problem i styrningen av sjukvården. Politikernas intresse består främst i att bli omvalda. Sannolikheten att bli omvald ökar om väljarna dels inte utsätts för skattehöjningar, dels upplever välfärden som välfungerande.

Själva nyckeln till att förstå varför denna typ av kriser blossar upp med jämna mellanrum i svensk sjukvård ligger i att förstå politikernas incitament. De har stora incitament att dölja ineffektivitet och missförhållanden inom verksamheten och istället förmedla en bild till väljarna av hur förträffligt allt fungerar.

Politikernas krav på verksamhetschefer anpassas efter denna modell. Det leder i sin tur till att vi får verksamhetschefer som inte sätter verksamheten främst, utan istället döljer ineffektivitet och missförhållanden. Det är vad väljarna än en gång fått bekräftat med barnmorskehaveriet. Politikerna uppmuntrar sina chefer att förmedla delvis falska bilder av utvecklingen. Det märks inte minst på antalet kommunikatörer inom regionen och de stora summor regionen lägger på kommunikationskonsulter.

Men allt går inte att dölja. I Region Stockholms årsredovisning kan vi läsa att regionen misslyckats med att nå sina egna mål på två centrala områden:

• De har inte levererat en hälso- och sjukvård av god kvalitet

• De har inte uppnått en strukturerad styrning av verksamheten

Sannolikt tilldrar sig knappast rapporten från regionens revisorer något större intresse från väljarkåren. Den är av sällsynt rekordomfattning, hela 127 sidor. Revisorerna anmärker på att regionens styrning och kontroll brister. Och det är inte första gången dessa brister påpekats. Det har skett år efter år utan att bristerna åtgärdats.

Orsaken till barnmorskehaveriet kan härledas till den politiska ledningen. Ansvaret vilar tungt hos den styrande koalitionen i Region Stockholm, och särskilt tungt på ledamöterna i regionens Hälso- och Sjukvårdsnämnd. De brister i sin chefsrekrytering, de ger cheferna fel uppdrag och de brister i sin uppföljning och kontroll av verksamheten.

Det har resulterat i att regionens förlossningsvård genomgår en allvarlig kris. Det äri nte främst en fråga om resurser. Nu krävs nytänkande hos politikerna kring hur verksamheten ska sättas framför politikernas maktbegär.

Det måste bli slut på att regionens sjukvårdspersonal ständigt måste göra uppoffringar för att parera brister hos den politiska ledningen.