De skulle döda sajten Avpixlat. Slå hål på flashbackarnas rasistiska argument. Sätta punkt för jämställdisterna och djävulens advokat Per Ström. Det blev den mest nerpissade ankdamm mediesverige skådat. Låt oss ta en närmare titt på vad arbetarklassens pengar går till.

Hanne Kjöller beskriver dem som ”avloppsrör”. På forumet Flashback går spekulationerna varma. Några menar att politism är ett sätt för Jan Helin att kunna bli av med personal – alltså först göra en ”satsning”, sätta dumskallarna i samma redaktion och när det senare inte visar sig funka, lägga ner skiten och vips blev han av med ett gäng ”intellektuellt dödkött”.

Även en tusenmilavandring börjar med ett steg

Det var någonstans runt 2007 eller kanske 2008 jag sprang på begreppet. Politiskt korrekt, en slags etikett för de där duktiga människorna som minsann vet hur man rapar floskler. Tränade av mediekonsulter log de framför kamerorna. En slags teater där var människa hade sin roll att spela. Lyssnar vi på Annie Lööf får vi veta exakt vad hennes mediekonsult sagt åt henne att säga.

– Varför skriver aldrig tidningarna något om vad som händer i förorterna?, mumlade en polare. Han kunde inte riktigt sätta ord på det, men det var något som var skevt i den bild han fick i tidningen jämfört med hur han själv upplevde verkligheten. Var gång invandring togs upp användes överord om hur fantastiskt, positivt och ”berikande” detta koncept var. Själv hade han blivit misshandlad, fått sin cykel stulen ett par gånger samt varit rejält mobbad av ett visst gäng som absolut inte fick kritiseras. Ty då var man rasist.

Det fanns ingen arena för människor som honom. Men de var många och de blev allt fler. Forumet Flashback kom att bli ett vattenhål för de här personerna, men det behövdes något mer. En pysventil, någonstans där människor kunde få ur sig allt det de bär på inombords utan att behöva stå i skamvrån. Jag var en av figurerna som emellanåt skrev på ”politiskt inkorrekt” som med tiden kom att bli sveriges största politiska blogg. Den kom att efterträdas av ”Avpixlat”.

– Framför allt är det äldre män på landsbygden som skänker pengar. Att de yngre männen, som man associerar med Avpixlat, snarare bidrar med engagemang och kommentarer än pengar är på många sätt logiskt, skriver Eric Rosén på politism. Det skaver hos honom att en sajt som Avpixlat får allt större summor donationer.

– Man hoppas ju också att givarna tänker till en extra gång kring vad det är de ger ekonomiskt stöd till när de nu får lite ljus på sig.

Följ pengarna

Om man vill ta reda på syftet med en sajt, alltså för vem den är till för, följ pengarna. Politism får sina pengar av LO som i sin tur ingår i Socialdemokrateras maktsfär. De skriver alltså sådant som Socialdemokraterna ytterst vill att Politism ska skriva. Det funkar så, man biter inte den hand som föder en.

Avpixlat får sina pengar från frivilliga donationer av läsare. De äldre männen på landsbygden som Eric Rosén påpekar. Jag kallar dem arbetarklass, eller mer övergripande – de som inte får plats innanför tullarna i Stockholm. Skillnaden har kommit att bli fundamental. Det går inte att å ena sidan vara creddig vänsterjournalist och samtidigt tilltala den breda arbetarklassen. Man får helt enkelt välja.

Politrukerna inom LO och S ser samma sak som de etablerade medierna ser. Tolkningsföreträdet blir utmanat. Sverigedemokraterna växer. Nog vill de ha Avpixlats läsare, det är trots allt i grunden deras egen målgrupp som glider dem ur händerna. Men de har målat in sig i ett hörn. Istället för att försöka nå denna arbetarklass med relevanta frågeställningar väljer de att peka finger och leta fel på Avpixlat.

De är lågutbildade, unga män får vi höra. De bor på landsbygden. Det har blivit creddigt att klä sig i klassförakt. Och rakskuren lugg precis ovanför ögonen. Nej, de har inte framtiden för sig. Det har möjligen Hanne Kjöller.

Journalisterna positionerar sig

På flashback finns en tråd med titel ”Mediekriget om mångkulturen”. Där råder en konsensus om att de journalister som gjort karriär på att sparka nedåt en efter en kommer bli arbetslösa. De är hatade. De journalister som satsar på att ha något bakom pannbenet istället för en rakskuren lugg framför, inser att de måste positionera sig – bort från sådant som Politism. Det är därför Hanne Kjöller skriver som hon gör.

Det är därför Belinda Olsson och Joakim Lamotte ifrågasätter feminismen med programmet ”Fittstim”. Det är därför Janne Josefsson inte viker en tum när han ifrågasätter ”vedertagna sanningar”. De förstår att arbetarklassen och människorna ute i förorterna inte tilltalas av creddiga Södermalm. De förstår också att man som journalist inte kan överleva på att sparka nedåt. Men det förstår inte Eric Rosén. Det Eric förstår är hur man gör för att få LO-sfären att lätta på lädret, inte hur man får arbetarklassen att göra detsamma. Det har däremot Avpixlat fattat.

Det behövs nya medier

Avpixlat drivs inte av utbildade journalister. De har ingen ansvarig utgivare. De är inte heller en ”tidning”. Det är en blogg där allt fler åsikter som inte får plats i åsiktskorridoren hamnar. Det är arbetarklassens mediala motsvarighet till fikabord. Och det låter inte mer vackert på Avpixlat än hur det låter i byggbodarna när politiska spörsmål ska dryftas.

Det krävs inget mod eller intelligens att peka på fel och brister hos denna blogg. Att stå och peka finger gör dig till en mobbare. Vad som däremot kräver lite integritet är att granska vad som exempelvis sker i Ukraina. Vad betyder det rent politiskt att Carl Bildt tonar ner det faktum att semi-nazistiska Svoboda ingår i den koalition han vill förhandla med? Samma Svoboda som för inte så länge sen kallade sig ”socialnationalister” och vars främsta samarbetspartner i Sverige är Svenskarnas parti.

Jag söker på ”Ukraina” på sajten politism.se. Jag hittar tre artiklar. En av dem nämner Maidan och Svoboda. Det är en kort text, skriven av en gästbloggare. Jag hittar inget om Europeiska unionen och Carl Bildts slapphet gentemot det faktum att nazister ingår i en regering i ett Europeiskt land. Man kan tycka att de borde skrika halsen av sig. Man kan tycka att kritiken borde stå som spön i backen mot vår utrikesminister.

Men vill man läsa om detta får man antingen besöka vår sajt Nyheter Idag eller klicka in sig på Fria Tider som också bevakar ämnet. Även tidningen Arbetaren närmar sig ämnet lite försiktigt.

– Jag konstaterar att Europa, med stöd från den Europeiska unionen, har fått sin första pro-nazistiska regering sedan 1945, förklarar Linus Valtersson i en annan artikel i tidningen Arbetaren. Jag har hittills inte hittat fler svenskspråkiga medier som ger ämnet någon nämnvärd bevakning.

Däremot, på politism kan vi läsa om cis-sexism på oscarsgalan. Jag antar att det är mer creddigt.

Ja, politism är ett gäng dekadenta horor.