Jag trodde länge att jag vant mig vid de så kallade woke-inslagen i moderna Hollywood-produkter. Jag reagerar inte längre när en brittisk bonde på medeltiden är svart, när varannan relation är homosexuell eller när den givna utgången i en fajt mellan en pinnsmal tjej på 55 kilo och en manlig muskelknutte på 120 pannor är att mannen ligger medvetslös efter några roundkicks och karatechoppar.

Representation och girl power är helt enkelt en del av det kommersiella bruset just nu, och vill man se Hollywoodprodukter får man acceptera det. Samtidigt vill jag allt mer sällan se på Hollywoodprodukter – inte på grund av woke-inslagen utan den allt lägre kvaliteten.

Länge trodde jag att dessa fenomen bara korrelerade. Det finns nämligen inget motsatsförhållande mellan det man till vardags brukar mena med ”woke” – den senaste varianten av vänstervriden samhällskritik – och hög kvalitet. Holywoods ”andra guldålder” på 70-talet präglades av vänstervriden samhällskritik, som även var ett vanligt inslag i den ”tredje guldåldern” under nittiotalet och åren efter sekelskiftet.

Visst skiljer sig den samtida woke-rörelsen, med sin fokus på minoriteter och identitetspolitik, från tidigare vänstervågor. Men även woke-rörelsens samhällskritik skulle kunna användas till intressanta manus. En bra berättelse behöver nämligen konflikter, och är det något woke-rörelsen erbjuder i riklig mängd är det just konfliktytor. Trots detta producerar den pågående wokevågen ohyggligt platta filmer och tv-serier.

Min tidigare tes har alltså varit att fenomenen bara korrelerar; att woke hade oturen att dominera underhållningen i en tid när kvaliteten sjönk av andra skäl, som att streamingsajterna i allt högra utsträckning låter utveckling och manus styras av ihopsamlad data och målgruppstänkande. Om något skulle woke vara en produkt av fantasilösheten: istället för att hitta på något nytt kan man återanvända gammalt mög men sminka upp grisen genom att göra James Bond till kvinna, Batman till svart och Spindelmannen till bög.

Den här Youtube-filmen har emellertid fått mig att ändra uppfattning. Youtubern The Critical Drinker går igenom Disneys av tittarna totalsågade tv-serie ”She-Hulk: Attorney at Law” och konstaterar att det kritiserade manuset är så dåligt på grund av att författarna medvetet väljer bort berättarkonstens klassiska element till förmån för olika woke-inslag.

Istället för att utsätta huvudkaraktären för utmaningar och motgångar – det som vanligtvis får tittare att sympatisera med en karaktär och engagera sig i en berättelse – väljer författarna exempelvis att framhålla hur fantastisk, kompetent och överlägsen alla män hon är genom att låta en bikaraktär berätta detta för tittarna.

Det finns ett uttryck i författarskrået som lyder ”show, don’t tell”. Det innebär att man som författare ska demonstrera det man vill berätta. Om She-Hulk nu är så fantastisk så ska man visa detta genom hennes handlingar, hellre än att låta en bikaraktär påstå detta. I det avseendet är tittare som barn: det man gör betyder mycket mer än det man säger.

Detta blir särskilt tydligt i She-Hulks final: efter att den framgångsrika She-Hulk hyllas av alla, kör över alla män som kommer i hennes väg och girlbossar sig fram i största allmänhet avslutas avsnittet med att hon håller en jeremiad om hur förtryckt hon blir av män i sin vardag. När hela avsnittet som föregår klagovisan demonstrerat motsatsen blir effekten att hon framstår som en bortskämd gnällspik.

Men haveriet She-Hulk demonstrerar också det grundläggande problemet med Hollywoods version av woke: de sexistiska, rasistiska och homofoba förtryck man hänvisar till visas nästan aldrig upp, annat än i form av klichémässiga och enkelt besegrade småskurkar. Kanske är man rädd att faktiska exempel kan trigga och traumatisera den tänkta målgruppen, som verkar vara en politiskt engagerad icke-binär i tjugoårsåldern med rosa hår och näsring?

Det vanligaste klagomålet på woke i underhållning är den överdrivna representationen. I Netflix version av ”Sandman” är exempelvis majoriteten av alla förhållanden homosexuella och helst även rasblandade, vilket framstår som allmänt accepterat. Homofobi och rasism tycks knappt existera.

Tendensen återkommer som bekant i en rad kritiserade woke-produktioner: hög representation av olika minoriteter som är så självklar att det inte ens kommenteras. I Amazons Tolkien-serie ”Rings of Power” finns svarta karaktärer utspridda som ologiskt strössel i varenda folkgrupp utan förklaring eller kommentar. Ett mångkulturellt drömrike.

Men den här versionen av woke ställer i själva verket den politiska woke-rörelsen på huvudet. Begreppet woke har sitt ursprung bland radikal svarta i USA, med betydelsen att vara ”vaken” inför det strukturella förtryck man menar att svarta utsätts för, vilket under 10-talets lopp kom att utbredas till att gälla alla minoriteter. Det handlar alltså om att framhålla förtryck och diskriminering.

Men Hollywoods Disney-woke gör raka motsatsen: genom den överdrivna representationen visar man upp en värld där dessa problem av allt att döma knappt existerar. En värld där alla homosexuella, svarta och kvinnor är framgångsrika, omtyckta och utgör norm är en värld med mycket lite sexism, rasism och homofobi.

Det är också en värld som är fattig på de konflikter som krävs för att skapa en engagerande berättelse, befolkad av platta och oengagerade karaktärer vars funktion som representanter inte tillåter dem att utveckla djup.