Kajsa Ekis Ekmans nya bok om kön är en salig blandning av sunt förnuft och feministiskt teoretiserande. Det är inte alltid sant, men oftast intressant, tycker recensenten Oskar Hagberg.

”Penisbärande kvinnor”?

I sin nya bok Om könets existens, tankar om den nya synen på kön (Polaris 2021) har marxisten och feministen Kajsa Ekis Ekman lyssnat till den inre röst som säger att en man inte blir kvinna bara för att vi låtsas som det. Hon rentav uttrycker sympati för J.K. Rowlings djärva påstående att det finns ett kortare och smidigare ord för ”människor som menstruerar”. Harry Potter-författaren orsakade ju skandal när hon antydde just det. På svenska har det sex bokstäver …

Kort sagt menar hon att könet sitter i organ och kromosomer. Det är inget man bara definierar själv.

Den normalkonservative uppskattar naturligtvis angreppet på den moderna egocentriciteten. Allt man känner är inte rätt. Vad vi kommer överens om att betrakta som verkligt har konsekvenser för oss alla. Den kvinna som inte vill släppa in en ”penisbärare” i damernas dusch är inte ”transfob”. Inte heller är det så lyckat att låta så många normalt tonårsförvirrade flickor inleda processen för könsbyte, när den kan göra dem både vanställda och sterila.

Det teoretiska resonemanget blir det förstås svårare med, men tänk så här: Vänsterradikalism är det närmaste en statsreligion vi har i Sverige. Att följa en av dess översteprästers logik är viktig samhällskunskap.

Lägg märke till att marxister ser med misstänksamhet på sanningssökande. De letar hellre intressen. Metoden är att ställa upp två sätt att se på kön och sedan se vem som tjänar på dem.

Sjuttiotalets kvinnorörelse, menar Ekis Ekman, hade inga problem med existensen av två biologiska kön. Den vände sig emellertid mot att de fysiska skillnaderna skulle betyda att kvinnor var helt annorlunda i huvudet och därför skulle ha en annan roll i samhället. Enligt feminismen satt könet i kroppen, inte i knoppen.

Men just i knoppen placerar den nya transideologin könet. Sin könsidentitet kommer man fram till genom att känna efter i djupet av sin själ, inte i underbyxorna.

Även om det påstås finnas minst 71 upplevda kön, som ”pan-gender” och ”gender queer”, så kretsar allt egentligen kring två: blå pojkar, som söker äventyr och växer upp till män, och rosa flickor, som i sina lekar iscensätter sociala relationer och växer upp till kvinnor. Den som är skapt som en flicka men klättrar i träd riskerar att utredas för könsbyte. Hon kanske ”egentligen” är pojke. Varför göra uppror mot snäva könsroller från femtiotalet när man kan byta?

Ekis Ekman målar upp hur transrörelsen, i maskopi med profithungrig läkemedelsindustri och karriärsugna läkare, stulit kvinnokampen. Vanliga ”cis-kvinnor”, som har en upplevd könsidentitet som stämmer med kroppen, ska inte gnälla utan erkänna sina privilegier i förhållande till ”transkvinnor”, alltså biologiska män som måste kämpa för att få gå på damtoaletten. Så har ”patriarkatet” vunnit även den åtråvärda offerrollen för de sina. Hon skriver:

”Och vips har den mest förtryckta blivit – den som är född med penis!”

Trots några utflykter till biologi och medicin är det bärande argumentet alltså att det gynnar kvinnokampen att se könet som en egenskap i kroppen, inte i hjärnan. Motsatt syn sägs främja ”patriarkatets” intressen. För oss som menar att sanningen har ett värde i sig är det inte riktigt övertygande.

Sanningen är ju att könet sitter både i hjärnan och övriga kroppen. Hundar, hästar och katter vet vilket kön de tillhör. Det är pseudovetenskapligt önsketänkande att utesluta en sådan komponent för just vår art. Hur könet i kroppen och i hjärnan samspelar med varandra och med kulturens och samhällets krav är långt mer komplicerat än man får intryck av i Ekis Ekmans lite fyrkantiga begreppsövningar.

I förbigående sagt tror jag skönlitteratur har mer att säga om hur det förhåller sig med den saken – från Lena Andersson, över Knausgård och Houellebecq till Femtio nyanser av honom.

Men står man ut med det pragmatiska förhållandet till sanningen, är det är ett intressant ämne som behandlas med retorisk förmåga och uppfriskande rättframhet. Det pågår en revolution i hur samhället förhåller sig till kön. Juridiken förändras utan att vi riktigt hinner reagera. Ekis Ekmans bok talar språket hos dem som fattar besluten. Den ger motargument i en viktig debatt. Det är trots allt få som vågar lita till så mycket sunt förnuft som hon gör i denna bok.

Oskar Hagberg, statistiker bosatt i Lund

Läs även: Recension: ”Makten vill inte benämnas”