När Erik Fichtelius skriver en bok om medier och nyheter blir det till ett försvar för det gamla. För två år sedan förstod han inte att hans verbalt bloddrypande attack på migrationskritiker var osmaklig. Nu förstår han inte att alternativa sajters utmaning mot etablerade medier är på både gott och ont.

Den förre Ekochefen Erik Fichtelius riktade på Twitter 2019 en attack mot dem som inte ville ”ta hand om främlingar och flyktingar”. Dessa förtjänade, sa han i ett videoklipp, att få näsa och öron avskurna med slö kniv, bli kastrerade och till slut få armar och ben avskurna så att de dog.

Kanske trodde han att det var förmildrande att han fått idén från det gamla grekiska hjälteeposet Odysséen. Med fascinerande tondövhet blev han helt paff när tråden fylldes med ilskna kommentarer. Några kokade helt över och gick uppenbarligen över gränsen, vilket man bör ta avstånd från. Men vad hade han egentligen väntat sig?

I sin nya bok Äkta nyheter, journalistik i demokratins tjänst (Fri tanke 2021) förstår han fortfarande inte att han själv var den första i raden av hatare i den där Twitterhistorien. När han använder den som exempel på hur ”nättrollen” blivit en fara för demokratin är det inte sig själv han syftar på.

Å andra sidan bekräftar han i denna bok utan krusiduller den migrationskritiska bilden av de etablerade mediernas förtigande och önsketänkande i invandringsfrågan och hur de som ställt relevanta frågor motarbetats. Han skriver:

”Detta har skapat en bild av att medierna inte är att lita på. Att fakta undanhålls av propagandistiska skäl blir en uppfattning som sprider sig och kan exploateras, något som slagit tillbaka med full kraft mot etablerade medier.”

Är det inte lite egendomligt att ge migrationskritiker rätt i att etablerade media skarvar men samtidigt önska dem en plågsam död?

Lägg nu märke till att Fichtelius faktiskt inte beskriver det som ett problem att fakta undanhålls av propagandistiska skäl, utan att det uppfattas som att det är så. I så fall intresserar sig nämligen allmänheten för ”högernationalistiska hatsajter”, Fichtelius beteckning på alternativmedia. Det är alltså inte primärt allmänintresset av korrekta nyheter han försvarar utan etablerade mediers rykte. Det märks också i följande kategoriska nedsabling av alternativmedia (kursiveringen är hans):

”Det ser ut och låter som riktiga nyheter, men är i själva verket genom urval och vinkling att förstå som grov propaganda. Den återkommande berättelsen är att muslimer och unga män från Mellanöstern och Afghanistan är farligare än någonsin.”

Vi får aldrig veta varför det skulle vara så omöjligt att många av dessa män faktiskt blivit farligare. Extremistiska och kriminella miljöer, där invandrare utan större förankring lätt kan hamna, verkar ju ha stärkts. Fichtelius hittar faktiskt inte en enda lögn i alternativmedia utan litar till den vanskliga logiken att många små sanningar tillsammans bildar en stor lögn. Trots att han själv har betydligt mer graverande exempel på hur etablerade medier vinklat och valt bort relevanta fakta, så är det alternativmedia han angriper som ett hot mot demokratin. Han tänker inte ens tanken att de också skulle ha något positivt med sig.

Det är också till etablerade medier Fichtelius vänder sig när han rastar sin gamla käpphäst om konsekvensneutralitet. Med det menas att oberoende av egna åsikter och agenda publicera det som är sant och relevant. Han uppfann själv ordet på åttiotalet, även om tanken är betydligt äldre, och har sedan dess pläderat för konsekvensneutralitet i flera böcker.

Det låter förföriskt enkelt. Vem är emot att medier publicerar det som är sant och relevant utan sidoblickar? Men Fichtelius borde veta att det är lite svårare än så. Media ljuger sällan direkt, så det är oftast relevansen det handlar om, och den är direkt kopplad till agenda och åsikter: Bevakar man Greta Thunberg eller protester mot bensinpriserna? Refugees Welcome på Medborgarplatsen eller Folkets demonstration mot massiv asylinvandring? Relevans kan helt enkelt inte bedömas objektivt eftersom vi värderar olika.

Det verkligt liberala svaret på frågan om konsekvensneutralitet tar hänsyn till att det är ett ouppnåeligt ideal och betonar konkurrens för att komma så nära som möjligt. Den som ogillar en alltför tydlig tendens hos vissa medier ska ha andra att gå till. Risken att förlora publik och intäkter är en mäktigare piska än aldrig så välgjorda seminarier om journalistisk etik eller utarbetade regelverk.

Att Fichtelius inte förstår konkurrensens avgörande betydelse i ett öppet samhälle ser man också på hur han som gammal SR-journalist med emfas tillbakavisar beteckningen ”statsradio”. Han tog som Ekochef aldrig order från politiker eller myndigheter om nyhetsvärderingen, understryker han triumferande, som om det skulle avgöra saken. Men det var det heller ingen som trodde. Det är fortfarande ett jätteproblem när en statsfinansierad aktör får en så dominerande roll att den i praktiken inte kan utmanas, inte minst när den har tydlig vänstertendens.

Problemet är inte att Fichtelius försvarar licensmedierna utan egentligen tvärtom. Det finns argument både för och emot att ett litet språkområde som det svenska ska ha så stora statsfinansierade etermedier. Om han bemödat sig att leta upp de verkliga argumenten mot hade det varit intressantare att se hans bemötanden.

Den stora behållningen av Äkta nyheter, journalistik i demokratins tjänst är alla intressanta historier från ett långt journalistliv, berättade i behagligt kåserande stil. Men Fichtelius blick skyms av hans djupa avsky för alternativmedier och hans halsstarriga fasthållande vid att det är dagens mediestruktur som är den enda möjliga garanten för att vi får riktiga nyheter.

Han tror att han försvarar pressfriheten och demokratin, men bokens budskap blir en plädering för att problemformuleringsprivilegiet stannar hos det som idag kallas etablerade medier. Han kommer inte längre än liknande böcker av Olle Wästberg och Åsa Wikforss, där chocken över den politiska utvecklingen resulterat i ett förutsägbart malande om Trump, SD och ”hat” men en slående ytlig förståelse av missnöjets grunder. Man tycker att en man med femtio års erfarenhet av svensk journalistik kunde ha lite intressantare perspektiv än så.

Oskar Hagberg

Läs även: Fichtelius i brandtal för invandring: ”Det är ett krav från guden Zeus”

Läs även: SVT fälls av Granskningsnämnden för Fichtelius skandalintervju med Kajsa Norman