Ann Heberleins nya bok handlar om medial demonisering, att från en dag till en annan bli någon vem som helst kan spotta på. Svensk offentlighet visar sig från sin mest brutala och okänsliga sida. Läsaren undrar om det verkligen måste vara så här, skriver recensenten Oskar Hagberg.

”Jag är inte den ni säger att jag är. Jag är den jag säger att jag är.”

Slutorden i Ann Heberleins självbiografiska Fallet (Mondial, 2021) sammanfattar väl en bok om att tappa kontrollen över vem man uppfattas vara, om maktlösheten inför en nidbild som säger mer om kritikerna än om en själv och att bli en projektionsyta för en aggression man aldrig förtjänat.

2016 hade fortfarande inte chocken hos medier, etablerade politiker och akademiker lagt sig över att stora grupper väljare utan att fråga dem gjort revolt vid valurnorna och röstat på Sverigedemokraterna. Man räddade självbilden som demokratins förkämpar genom att hänge sig åt bisarra föreställningar om att trettiotalet var tillbaka.

När den inbillade Hitler skulle stoppas var det en smäll man fick ta att även rimlig kritik som på ett eller annat sätt kunde kopplas till invandring associerades med nazism, fascism och högerextremism. Heberleins bok är en mycket personlig skildring av hur det var att sitta emellan och betala ett högt pris.

Man tycker att en lektor i etik och välkänd författare borde ha kunnat bemötas i en möjligen hård men saklig debatt när hon ifrågasatte den slentrianfeministiska föreställningen att alla män är lika goda kålsupare.

Men att, med anledning av massövergreppen i Köln nyårsafton 2015, pröva tanken att kulturell bakgrund kan ha stor betydelse för benägenheten att begå sexualbrott, var tydligen att gå över en gräns. Heberlein skandaliserades och fick så småningom lämna sin plats vid universitetet och förlorade både försörjnings- och uttrycksmöjligheter i tidningar och som föredragshållare.

Det förnedrande var inte att någon sa att hon hade fel utan att hon framställdes som ond.

Få svenskar har faktiskt som etikern Heberlein funderat över och skrivit om hur man ska göra för att vara god på allvar. Det gjorde hon också i Den banala godheten från 2017, en bok som vändes mot henne under skandaliseringen. Men tror man att den handlar om att det skulle vara banalt att vara god har man knappast läst mer än titeln. Ändå fick hon gång efter annan höra påståendet att hon var ”mot godhet”. Att av illa pålästa debattörer med stort intellektuellt våldskapital bli avfärdad som simpel rasist smärtade.

Precis som i Heberleins stora publika genombrott Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva från 2009 märks att karriärmässiga framgångar betytt mycket för hennes självkänsla. På över tjugo ställen i Fallet anspelas på att hon doktorerat. Att ges ut på Bonniers och bjudas på fester med kultureliten i anrika lokaler är inget hon tagit med en klackspark. När förtalet ledde till att förlaget plötsligt gav henne kalla handen var det en djup degradering.

Man kan också lätt sympatisera med Heberlein när hon beskriver maktlösheten inför recensionen i Expressen av boken om Hannah Arendt från 2020. Den inleds i föraktfull ton med att hon kallas ”moderat tjänsteman med försänkningar i avgrundshögern”. Varje författare behöver kritik, även dålig sådan. Men när man inte längre vet om det är verket eller ens person som bedöms, så förlorar kritiken sin konstruktiva roll.

Samma krypande osäkerhet gjorde sig påmind i de dåliga recensionerna av den roman hon gav ut 2018. Var kritiken berättigad eller retade sig bara recensenterna på att hon understod sig att beskriva sverigedemokrater som vanliga människor?

Som Kafkavandring genom avförmänskligandets mekanismer är boken stark. Många har tydligen lätt att glömma att ytterst få människor engagerar sig i samhällsfrågor för att de är onda och att det är oförskämt att utgå från något sådant utan väldigt starka skäl.

Men just därför studsar jag inför detta försök till egen avgränsning, som handlar om vem man låter skriva på sina trådar i social medier:

”Borgerligheten är av hävd artig. Det gör oss till lätta mål, både för vänsterns angrepp och ytterhögerns vansinne. Borgerligheten respekterar yttrandefrihet och anstränger sig oftast för att tolka välvilligt istället för illvilligt. Vi tycker att alla har rätt att yttra sig och anstränger oss för att lyssna och förstå. Vi måste sluta med det.”

Nyss var hon sårad över att bli kallad galen fascist och högerextremist istället för att få sina argument bemötta i sak. Nu framställer hon det som att en vansinnig ”ytterhöger” enkelt kan pekas ut och visas på dörren.

Hennes eget exempel visar ju att inte alla har så lätt att se vad som är vad. Hon övertygar inte mig om att det skulle vara särskilt problematiskt att respektera yttrandefrihet och att anstränga sig för att lyssna och förstå. Visst ska man se till att hålla en viss nivå, men det hör också till lösningen att sluta huka när små, röststarka grupper på vänsterkanten sätter likhetstecken mellan att låta någon framföra sin åsikt och att försvara åsikten ifråga.

Men det är nog egentligen ett ämne för en annan bok, som jag är säker på att Heberlein skulle kunna skriva. (Låt vara att jag är mindre säker på att jag skulle sympatisera lika mycket med den.) Det centrala i denna bok är varken ideologi eller borgerlighetens vägval visavi mer radikala yttringar utan ett stycke självbiografi från en galen tid.

Så här fungerar bortstötningsmekanismerna i den självutnämnda moraliska stormakten. Men egentligen visste vi ju alla redan att det är så här. Frågan är ju varför vi står ut med det. Som Mikael Wiehe, som för övrigt flimrar förbi i boken, skrev i ett helt annat sammanhang:

”Det är den vanliga visan

den gamla, kända historien

Det är samma poänger och samma refräng

Men så länge vi inte gör nåt åt saken

får vi väl skylla oss själva om vi får höra den igen”

Oskar Hagberg

Läs även: Heberlein: ”Jag ber inte om ursäkt för mina texter, men givetvis ångrar jag det”