Hon har mentalt aldrig lämnat ungdomspolitiken och reducerar politiken till privata konflikter. Den bilden träder oavsiktligt fram i en ny bok av Moa Berglöf, före detta talskrivare till Fredrik Reinfeldt. Vad hon egentligen ville uppnå med detta föga smickrande självporträtt är oklart, skriver recensenten Oskar Hagberg.

Moa Berglöf, före detta talskrivare åt Fredrik Reinfeldt och numer ledarskribent på Sydsvenskan, är väl mest känd för sin inblandning i ”Öppna hjärtan”-talet. Hon nämner saken i sin nya bok Landsförrädare: En berättelse inifrån Moderaterna (Bonniers 2022), men att hennes och Reinfeldts historier om hur formuleringarna kom till skiljer sig en aning intresserar väl bara de närmast sörjande. Däremot säger boken väldigt mycket om vilken människotyp som trivs i vårt politiska system.

Den är lika självcentrerad som titeln lovar. Ett viktigt skede i svensk politik tas personligt. Att tilltron till demokratin fick sig en praktsmäll när svensk migrationspolitik kolliderade med verkligheten rör henne inte i ryggen. Politikerna, som valts för att företräda oss, förstod problemen sist av alla. Men Berglöf koncentrerar sig på att det var jobbigt att hon och Reinfeldt utmålades som landsförrädare.

Det är inte utan att man tänker på hennes erkännande tidigt i boken att hon i skolan gråtit sig till bra betyg. Att hon via sociala medier och i e-mail inte bara fått seriös kritik är säkert sant. Att hon känt sig både äcklad och rädd av sexualiserande påhopp är begripligt. Men det har faktiskt inget att göra med bedömningen av den politik som hon hjälpte Fredrik Reinfeldt att driva igenom.

Överhuvudtaget härskar i boken ett snävt privat perspektiv. Ingenstans diskuterar hon vad hon själv tycker i de frågor som intresserar henne: migration, klimat och feminism. Om hon tycker kärnkraftsavveckling är en bra eller dålig idé får vi till exempel inte veta. Frågorna används bara för att skapa en moralisk hierarki, där de som håller med henne är de goda och upplysta, de andra onda och dumma.

Den läsare som hoppats på formande upplevelser, likt Palmes av orättvisorna i den amerikanska Södern, blir besviken. Hon verkar inte själv veta varför det blev Moderaterna. Kanske var det för att reta en lärare som var sossepamp.

När hon alls berör sina drivkrafter nämner hon en syokonsulent som tyckt att hon nog inte skulle klara att bli jurist. Det ville hon motbevisa, precis som hennes pappa trotsigt blev narkosläkare fast han avråtts från att studera medicin.

Men sensmoralen blir lite hängande i luften när hon faktiskt inte klarade att bli jurist. Hon ville inte lära sig expropriationsrättens komplexiteter utan hellre avskaffa den helt. Det är principer, inte den snåriga och motsägelsefulla verkligheten, hon vill laborera med. Och det gör man bättre på vinsåsiga eftersitsar på ungdomsförbundets kansli än i ett seminarierum.

Vi får tro hennes ord att hon läst en del, inte minst obligatoriska libertarianska ungdomssynder som Ayn Rand och Robert Nozick. Men vad hon lärde sig av det blir man inte klok på. Den enda läsning som hon kan redogöra för hur den påverkade henne är ett avsnitt i Bamse, DDR-Sveriges svar på Kalle Anka, som hon läste som liten. En tant höll på att förlora sitt hus till Krösus Sork, som ville riva och bygga något han kunde tjäna pengar på. Den historien upprörde lilla Moa så att den spökar i hennes ställningstaganden om expropriationsrätt.

Hon var emot euron. Framsynt för en moderat på den tiden! Men hon har glömt varför …

Det är märkligt att den medievana Moa Berglöf är så obarmhärtigt självutlämnande. Som läsare har man lätt att tycka illa om henne. Nedrigheten i att upplysa om att en chef luktade illa faller tillbaka på henne själv. Vad är allmänintresset i det? Eftersom hon och Johan Forsell uppenbarligen hade skilda åsikter om saker och ting, kanske hon skulle ha hållit sig till argumenten, inte kasta in att han minsann var snygg men korkad.

Carl Hamilton gav tidigare i år ut en bok som fick ett svalt mottagande: De ofelbara (Mondial 2022). Från Bildtregeringens dödsdömda kronförsvar till Löfvens ”Mitt Europa bygger inga murar” går han igenom ett antal fall där det svenska etablissemanget styrt alldeles för länge efter en ideologiskt motiverad karta utan verklighetskontakt, till stora kostnader både mänskligt och ekonomiskt.

Orsaken till att ingen varit så entusiastisk över Hamiltons bok är nog att hans teoretiserande är tungrott. Sida upp och sida ned om ”dårskapens fem pelare”, tagna en i taget, motiverar inte riktigt sin vikt.

Frågan är om han inte skulle ha kunnat hitta bättre stoff genom att läsa Moa Berglöfs Landsförrädare. Det är inte det att hon envist skulle argumentera för att hon och Reinfeldt gjort rätt. Hon argumenterar överhuvudtaget inte i sak. Det tappra fasthållandet vid principerna, så må de leda fel eller rätt, är sin egen motivering.

Och där förstår man hos Berglöf en av Hamiltons dårskapens pelare: ”Varningssignaler och bakslag”, bättre än vad han låter en göra. Att några beter sig oförsvarligt mot henne på nätet tar hon inte som en varningssignal. Hon tänker inte att ganska många människor ser en politik som leder käpprätt fel men att ett fåtal använder fel metoder för att kanalisera sin frustration. Istället väljer hon den lätta vägen och låter ”hatarna” bli ett tecken på att hon har rätt. Dårskapen blir självbekräftande.

Texten är naturligtvis pepprad med ord som ”blåbrun”, ”populism” och ”rasism”, insinuanta epitet som knappast stärker hennes plädering för en mer städad samtalston. En tänkt före detta moderat väljare som gått till Sverigedemokraterna beskrivs när Moderaterna lägger upp sin valstrategi som inte rasist men bekymrad över invandringspolitiken. Man undrar om Berglöf ens märker att hon bara lite senare kallar honom just rasist, utan att det förklaras hur han plötsligt blev det.

Moa Berglöf vet inte vad hon vill. Hennes intresse cirklar kring vem. När Obama blir president nämner hon inte med ett ord vad hon hoppas han ska uträtta. Han är svart och det är historiskt. Naturligt då att hennes stora inrikespolitiska fråga är vem man ska samarbeta med, eller, mer precist, vem man inte ska samarbeta med.

Ett lästips till Carl Hamilton alltså, och till alla andra som undrar var som gått snett i svensk politik! Faran i att låta politiken monopoliseras av ungdomsförbundare ligger i öppen dag i Moa Berglöfs bok.

Maktens banala arrogans är naken. Inte är det muntert, men väldigt lärorikt.

Oskar Hagberg

Läs även: ”Heltne vägrar reducera livet till politik – blir just därför politisk”

Läs även: ”Sveket formade hur Hanif Bali ser på världen och Sverige”