Henrik Jönssons nya bok är en hyllning till friheten, som dock blir väldigt pessimistisk om möjligheten till politisk förändring. Recensenten undrar om valet av kollektivism som huvudfiende verkligen fungerar.

Företagaren, libertarianen och Youtubeprofilen Henrik Jönsson har sedan 2017 återkommit en gång i veckan med en välproducerad video på under halvtimmen där han balanserar glimten i ögat med samhällsengagemang och en behärskad vrede över sakernas tillstånd. På det viset har han blivit en populär sanningssägare med strax under 100 000 prenumeranter.

Nu kommer hans bok Frihetligt självförsvar – fälthandbok för individualister. Självförsvar ska tolkas som att personligen hålla sig någorlunda skadeslös när en maktfullkomlig och ineffektiv stat växer in i samhällets alla hörn. Om politisk förändring är han däremot så pessimistisk att stämningen sjunker rejält i jämförelse med videorna.

Kapitalismen genererar ett överflöd som riskerar att dränka den. Jönsson lånar denna tanke från sin favoritekonom, den originelle österrikaren Joseph Schumpeter (1883–1950), och skriver att medel kommer att användas för att utbilda ”högutbildade oduglingar”, som:

”… kommer att se sig själva som ’kritiker’ av den rådande samhällsordningen; de kommer att peka på ’faror’ och ’orättvisor’ med kapitalism eller liberal demokrati. De kommer att se sig som ’de svagas’ beskyddare. I sinom tid kommer de ’högutbildade oduglingarna’ att sugas upp av statsförvaltning, media och av utbildningssystemet självt, det vill säga få positioner där de inte behöver avlönas av någon marknad, utan av de enorma offentliga medel som näringsliv och hårt arbetande människor inom produktiva sektorer ställt till förfogande.”

Visst låter det bekant! Även om Jönsson är försiktig med att direkt peka ut dessa ”oduglingar”, kan vi utgå från att det handlar om HBTQ-certifierare, mångfaldsbyråkrater, likavillkorsspecialister, ETC-journalister och de nya tjänstemän som ska garantera att barnkonventionen efterlevs, nu när den blivit lag. En miljöbyråkrati på frammarsch ska inte glömmas – liksom de flesta avlönade politiker och forskare inom politiserad samhällsvetenskap. EU skapar legioner av denna sort.

Men själva ser sig ”oduglingarna” som de dugligaste i sin generation, och på sitt sätt har de rätt: De har nosat upp sektorer på frammarsch och gjort karriär. Det är vår tids härskande klass Jönsson pekar ut som hotet mot frihet och välstånd. De lämnar inte frivilligt makten. Schumpeters argumentation ger inte precis hopp om att de kan flyttas på annat sätt.

Det är väl därför Jönsson råder oss att starta företag, skapa alternativa medier och göra ett aktivt skolval för våra barn medan han egentligen inte driver några politiska frågor. Det framstår som utsiktslöst.

Men om vi accepterar denna pessimism, har boken intressanta iakttagelser. Företagaren Jönsson vet att Sverige karaktäriseras av starka organisationer, som facket, hyresgästföreningen, arbetsgivarorganisationer och bonderörelsen, som fått en myndighetsliknande ställning med stort inflytande.

Detta, som ibland kallas korporativism, fortsätter bara med dagens aktivistiska klickar som ges rätt att företräda olika grupper. RFSL är bondekooperationens logiska fortsättning, så att säga – en originell vinkel!

Som företagare ogillar Jönsson skattefinansierade ”inkubatorer” och ”entreprenörskluster”, som imiterar entreprenörskapets former men inte kan återskapa dess anda. Än värre blir det när investeringar styrs av offentliga projektpengar. Vi får hela samhällssektorer mer inriktade på att tillfredsställa politiska och byråkratiska nycker. Detta är viktiga lärdomar för en borgerlighet som ofta tror det är marknadsliberalt att hälla pengar över företag.

Däremot vill jag sätta frågetecken vid den analytiska ansatsen att ställa individualism mot kollektivism. Det Jönsson kallar kollektivism kan oftast beskrivas som socialism i vid mening: att den politiska sfären äter upp resten av samhället.

Men det är också ofta kollektivism att vörda sitt land och dess traditioner eller att se kulturarvet som något som är större än vi själva, som inte bara kan reduceras till det värde det har för varje individ. Det gör man inom konservatismen, och intresset för den har ökat de senaste åren. Ingen tvingar Jönsson att bli konservativ, men när idéer återaktualiseras så här, finns det en poäng att tydligt kontrastera synsätten.

Vidare kan man argumentera för att en hel del av tidens onda är en följd av för mycket, inte för lite, individualism. Det är inte kollektivismens fel att många inte längre förstår vilket kaos man kastar barn i när de förväntas uppfinna sin egen könsidentitet och bara ser de traditionella, länge utprövade modellerna som förtrycksmekanismer.

Texten skulle ha blivit mer precis och öppnat för intressantare analyser om Jönsson använt ordet socialism istället. Begreppsparet individualism/kollektivism är mycket mer komplicerat än man kan tro.

Men annars finns mycket intressant i denna rundmålning av ett Sverige på dekis, där Schumpeters analys får oss att se mönstret och erfarenheterna som entreprenör ger personligt djup. Det kan inte sägas nog ofta att det är lite av ett mirakel hur mycket både materiellt och andligt gott som skapats av frihet, trots olyckskorpars kraxande om att man måste reglera. Om Jönsson verkligen är så här pessimistisk om möjligheten att få det politiska systemet att ta in det är det förstås tråkigt, men vi kan ju inte kräva att han låtsas något annat.

Oskar Hagberg

Läs även: IT-attack mot Henrik Jönssons nya bok om ”frihetligt självförsvar”