Recension: Timbros idéer för en ny borgerlighet imponerar inte

Det var då det. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0)
  • Torsdag 8 apr 2021 2021-04-08
E-post 96

När Timbro lägger fram förslag till en ny borgerlighet blir det mest gammal skåpmat, och de aktuella samhällsfrågorna lämnas obesvarade, menar recensenten Oskar Hagberg.

Valet 2022 närmar sig. Det mesta som berör oppositionen är på ett eller annat sätt kopplat till SD, som vanligt. Men om det ska bli något regeringsskifte krävs också borgerliga partier.

I en ny antologi försöker tankesmedjan Timbro lägga grunden för en ny borgerlighet, men resultatet imponerar inte. Även om alla idéer inte är dåliga, är det svårt att se en enda genuint ny idé. Det här valet blir nog ganska lätt för de rödgröna.

”Det här är idéerna som ska förena borgerligheten, nu när Alliansen inte finns”, presenterade förläggaren Andreas Johansson Heinö Efter Alliansen, idéer för en ny borgerlighet (Timbro, 2021) tillsammans med de två redaktörerna vid lanseringen 11 mars i år. Tio opinionsbildare och politiker från M, C och L spekulerar kring en framtida borgerlig politik.

En viss frågeintonation kunde emellertid anas hos Johansson Heinö. Och även läsaren undrar varför borgerligheten skulle förenas av gammal skåpmat.

Till det positiva hör att Carl-Vincent Reimers återknyter till den etablerade politikens senaste försök att bruka allvar i migrationsfrågorna, det som leddes av Lars Leijonborg och Mauricio Rojas i dåvarande FP. Här finns praktisk politik att rulla ut. Adam Danielis önskan att på klassiskt moderat manér uppvärdera rättsstaten måste man gilla, när vi har en regering som kör över konstitutionsutskottet på rutin.

Alexandra Ivanovs och Hanna Wagenius varnande fingrar i luften har sina poänger. Den förra vill inte att vi kastar ut barnet med badvattnet när vi kritiserar EU. Den senare tycker vi ska tänka oss för när det gäller integritetskränkningar vid bekämpande av brottslighet. Men var är förståelsen för att EU:s tillväxt som odemokratisk, byråkratisk koloss faktiskt ger anledning till stor oro? Har Wagenius läst Lasse Wierups Gangsterparadiset (Forum, 2020)? Den organiserade brottsligheten skrattar åt våra myndigheter. Här finns problem som det inte är det minsta populistiskt att ta på väldigt stort allvar.

Skolan återkommer på flera ställen. PJ Anders Linder konstaterar att Jan Björklunds försök till reformer ”i viktiga delar förfuskats av tjänstemän marinerade i skepsis mot ämnes- och faktakunskap”. Han rör alltså vid pudelns kärna: att sjuttio års vänsterhegemoni kräver någon som vågar utmana starka intressen. Men sedan går han raskt vidare.

Timbro var det tidiga åttiotalets pappersbaserade alternativmediesajt. Illa sedd av S-etablissemanget ifrågasatte man den offentliga sektorns expansion och högskattesamhället, den revolution uppifrån som hade skapat om våra liv, precis som globalisering och migration idag. Liksom idag skälldes från vänster om ”människosyn” och ”värderingar”.

På Timbro skapades en hel del av självbilden hos dagens borgerliga. Det handlade om valfrihet och individualism. Men nu kan vi välja skola, vårdcentral och apotek. Hybriden av centralstyrning, skattefinansiering och privata utförare har visat sig ha både för- och nackdelar. När Tove Lifvendahl skriver om ”Det fria valets kraft” så saknar det den provokativa fräschör det en gång hade.

Då gick marknadsliberalismens spöke genom världen. Reagans och Thatchers reformer fanns att skåda längtansfullt emot, låt vara mer skräckblandat ju mer socialliberal man var. Om antologin är representativ för svensk borgerlighet, så är känslan av att höra till en större rörelse nu som bortblåst.

Internetexplosionen, med enorma förändringar av arbetsliv, produktion och handel, verkar heller inte vara föremål för politikutveckling. En borgerlig vinkel på klimatfrågan lovar redaktörerna återkomma till i en senare bok, så den bristen kanske man kan förlåta. Men är vänsterideologisering av allt ifrån skola till HR-avdelningar på stora företag något att bara lämna walk over på?

En seriös analys av SD:s roll i svensk politik lyser också med sin frånvaro. För de allra flesta framstår inkludering av SD som enda sättet att få bort Stefan Löfven. Det kan man förstås diskutera, men då borde man antingen ge begripliga argument för att den bedömningen är fel eller tydligt förklara varför de borgerliga bör stödja Löfven (eller SD, om man nu skulle våga sig på den tanken). Det blir ingetdera.

Borgerligheten framstår i denna antologi som passiviserad av att den inte längre är den enda oppositionen. Den är så fast i en gammal identitet att den saknar svar på nya frågor. Det finns bra tankar, men när de tas tillsammans blir det uppenbart vad som fattas. Och det är betydligt mer än vad som kan ursäktas med att man inte kan täcka allt.

Medan vänstern är på en offensiv som för tankarna till sjuttiotalet, simmar de borgerliga lugnt i välkända vatten.

Oskar Hagberg, statistiker bosatt i Lund

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag