”Att över en miljon människor i arbetsför ålder i vårt land inte arbetar tillräckligt för att stå för sin egen försörjning är ett formidabelt politiskt misslyckande. Att graden av självförsörjning har en så pass tydlig demografisk dimension är därtill ett tydligt uttryck för en arbetsmarknadspolitik som ställer grupp mot grupp” skriver Albin Svensson och Tobias Andersson från Ungsvenskarna.

Tidigare i höstas presenterade nationalekonomerna Maria Mikkonen och Johan Lidefelt beräkningar i en debattartikel i Dagens Industri som visar hur 1,3 miljoner människor i arbetsför ålder inte är självförsörjande.

I kölvattnet av denna debattartikel har andra uppskattningar gjorts med ett större antal människor i gruppen icke självförsörjande. Exempelvis i en artikel i Tidningen Näringslivet där Johan Eklund, VD för entreprenörskapsforum, menar att antalet i själva verket är 1,8 miljoner.

Entreprenörskapsforum publicerade därtill nyligen en uppmärksammad rapport författad av Åsa Hansson och Mats Tjernberg som påvisar hur graden av självförsörjning är oerhört låg bland invandrare födda utanför Europa.

Att över en miljon människor i arbetsför ålder i vårt land inte arbetar tillräckligt för att stå för sin egen försörjning är ett formidabelt politiskt misslyckande. Att graden av självförsörjning har en så pass tydlig demografisk dimension är därtill ett tydligt uttryck för en arbetsmarknadspolitik som ställer grupp mot grupp.

Vi står på sikt inför en ohållbar välfärdsekvation som kommer bli alltmer påträngande när försörjningskvoten ökar i vårt land. En ökande försörjningskvot innebär att de personer som faktiskt arbetar kommer behöva försörja ännu fler i framtiden.

Ett värdigt samhällskontrakt förbinder alla deltagande parter på ett rättvist sätt. Att lägga hela bördan för samhällets uppehälle enbart på en del av alla som är i stånd att arbeta är ett ovärdigt kontraktsbrott. Det finns faktiskt ingen naturlag som medför att över en miljon arbetsföra människor måste leva på andras arbete.

Ansvaret åligger istället ytterst regeringen som sviker sin del av samhällskontraktet genom förvridna incitamentsystem. Så länge kraven på och drivkrafterna för att jobba är otillräckliga kommer alltför få att tvingas försörja alltför många. När man beaktar den demografiska snedvridning som finns på arbetsmarknaden är det tydligt att det är den svenska arbetarklassen som står som förlorare. En djup orätt vi Sverigedemokrater aldrig accepterar.

Vi kommer alltid arbeta för att åtgärda orättvisor och som en del av detta arbete för vi fram handlingskraftiga förslag. Våra förslag är ämnade att åtgärda dagens snedvridna incitamentsystem och på så vis vill vi återupprätta ett samhällskontrakt värt namnet. Vi vill bland annat:

• Göra det lönsammare att jobba med ett välförtjänt tillskott i plånboken för löntagare på 1300–1400 kr.
• Införa ett starta eget-bidrag för yrkesverksamma för att främja egenföretagande.
• Att statligt subventionerade lärlingsanställningar ska införas för att göra det lättare att gå från gymnasiet direkt in i arbete.
• Att ekonomiskt bistånd i välfärden ska knytas till medborgarskapet.
• Samordna bidragsutbetalningar bättre mellan myndigheter för att åtgärda bidragsfusk.

En av de mest trängande politiska uppgifterna utgörs av faktumet att alldeles för många lever av för få. Genom reformer vill vi fördela bördan av samhällets kostnader mer jämlikt, det är att slå ett slag för rättvisan. Vi ämnar också läka den splittring som uppstått i samhället som en följd av att vissa grupper lever av andra. Något som är fullständigt ohållbart. Vi måste rätt och slätt återupprätta ett samhällskontrakt som privilegierar alla som gör sin plikt och först därefter kräver sin rätt.