DEBATT Researchgruppens medarbetare Mathias Wåg berättar i en insändare till Nyheter Idag om hur han ser på Sverigedemokraternas interna maktspel och hur han upplever att han används som ”nyttig idiot” av partiledningen. Insändaren är från Wåg personligen och inte en text från Researchgruppen som kollektiv.

Alla journalister som granskar Sverigedemokraterna vet om det. Sverigedemokraterna läcker information. Inte vilka sverigedemokrater som helst, utan informationen kommer alltid från den innersta kretsen i partistyrelsen och riksdagskansliet. Vi vet om det och vi är beroende av det. Vem säger nej till källor mitt i partimaktens centrum?

Alla som granskar Sverigedemokraterna vet också varför det läcker. Att vi används som nyttiga idioter. Läckorna kommer alltid i samband med interna fraktionsstrider, när Sverigedemokraternas ledning befinner sig i konflikt med någon del av partiet, dess ungdomsförbund eller satelliter i alternativmedia. Som under ordförandestriden i Stockholms stad. Det var bara att tacksamt ta emot all information som strömmade in. Men det svider att veta att våra granskningar ofta är en del i ett internt partispel, där vi slängs in att göra partiets dirty work.

För det är ju tacksamt att låta medierna stå för avslöjandena om obekväma personer i partiet, utesluta dem – och sedan kunna stå fri från kritik: ”media bedriver en politisk kampanj mot oss som parti”. En dubbel vinst. Så kan man fortsätta hålla sig väl med gräsrötterna och sympatisörerna, men ändå bli kvitt interna konkurrenter om makten. Granskningarna av Sverigedemokraterna ger paradoxalt nog Sverigdemokraternas ledning ett redskap att rikta mot sina interna kritiker.

Efter Researchgruppens och Expressens granskning av Avpixlat uteslöts 27 sverigedemokrater. De fick direkt personärenden väckta emot sig. Inte en enda valde Sverigedemokraterna att ta i försvar eller stå upp för.

Sverigedemokraterna är ett toppstyrt och centraliserat parti, något som är välkänt. Det är också ett parti med stark växtvärk. Den struktur som fungerade för ett utomparlamentariskt parti eller ett 5%-parti fungerar inte för ett 13%- parti. Det krävs mer att kontrollera en hel partiapparat. Sverigedemokraterna växer ju inte bara som partistruktur, utan även de självständiga strukturerna utanför växer – alternativmedia, ungdomsförbund, facebookgrupper. Initiativ som Sverigedemokraterna centralt inte har någon kontroll över och som börjar bli egna maktcentra, som påverkar partiets politik. Svansen börjar att vifta på hunden. Med nolltoleransen har partiledningen ett maktinstrument internt i partiet, för att kräva rättning – men de saknar redskap för att agera mot dessa självständiga strukturer av Sverigevänner utanför. Då passar de antirasistiska granskningarna bra att använda.

Vintern 2013 inledde Mattias Karlsson en kampanj att dra en gräns mot det som Karlsson benämnde som ”neofascisterna” Fria tider och Motpol (långt innan Henrik Arnstad felaktigt började använda den beteckningen på hela partiet). Motpol uppmärksammade att Karlsson hämtade sitt bakgrundsmaterial från AFA Dokumentations text i boken Brunt (Atlas förlag). Under ordförandestriden i Stockholms stad baserades uteslutningsärendena mot personerna i utmanaren William Hahnes förslag till styrelse på Expos artiklar.

Vi som granskar Sverigedemokraterna vet att läckorna alltid kommer från samma håll, från toppen. Innebär det att utmanarna i partiet håller tyst och inte använder samma metoder för att smutskasta sina konkurrenter? Det förekommer att även kritikerna går till mainstreammedia, vilket både konflikten mellan Mats Dagerlind och Sd-kuriren samt Jan Sjunnesson och Samtiden visar. Men framför allt läcker den inre oppositionen ut informationen till alternativmedia, som används för att avslöja de ledningslojalas intriger. Vilket ökar behovet hos partiledningen att distansiera sig från alternativmedian.

Genom nya läckor. Det är bara att tacka och ta emot. Med en malande känsla i bakhuvudet av att återigen agera Karlssons nyttiga idiot.

Mathias Wåg