I ett öppet brev skriver Rita Svensson, före detta gruppledare för Liberalerna i Trollhättan, om varför hon lämnade politiken. Hon berättar om uppväxten i Libanon, och hur hon kom till Sverige. Hur hon senare beskyllts för rasism och fått höra vilken ful människa hon var.

Rita Svenssons öppna brev är riktat till Sofia Andersson (S), ordförande i utbildningsnämnden i Trollhättan. Båda två är intervjuade i en artikel i Aftonbladet om att en problemskola i ghettot Kronogården skulle läggas ner och eleverna därifrån placeras ut på andra välfungerande skolor.

”De som kritiserar när det är bilbränder på Kronogården, det är samma människor nu som inte är beredda att ta ett samhällsansvar, de är missnöjda oavsett”. (från Aftonbladets artikel)

Med knappa två rader har du (Sofia Andersson, reds anm) lyckats samla in den mest fördomsfulla meningen som jag har mött i mitt liv.

När jag träffade dig häromdagen på övergångsstället blev jag så glad över ditt leende. Jag skrev till dig ett meddelande till din messenger där jag önskar dig lycka till i politiken och uttrycker en förhoppning att se dig i framtiden som kommunaloppositionsråd i Trollhättan.

Jag skrev till dig att jag tror mer på er “yngre generation” socialdemokrater än vad jag tror på era sittande kommunalråd idag. Därför reagerade jag som många andra över det otroligt fördomsfulla förhållningssätt som du visade i Aftonbladets artikel om det nya skolförslaget. Kan det vara en misstolkning från journalisten?

Sofia, för det första så finns det inte någon som helst person oavsett var man bor i stan som skulle någonsin tycka att det är ok med bilbränderna. För det andra,hur kan du påstå att vi som inte är nöjda med skolförslaget vill inte ta vårt samhällsansvar? Du klumpar ihop oss och kommer med påhopp utan att ens känna oss. Vad vet du om mig och min familj? I stort sett ingenting.

Låt mig presentera mig!

Jag heter Rita Svensson med ett ursprung från Libanon. Mitt flickefternamn är Sakr. Jag kom till Sverige när jag var 17 år (1994). Jag föddes 1976 mitt i ett brinnande krig som varade i 22 år.

Min far och farbror blev halshuggna 3 månader innan jag föddes, när de försvarade rätten att få ha egna åsikter.Min mor blev änka med två små barn på 70-talet i ett mansdominerat samhälle. Hon tog kampen mot hela släkten för att behålla vårdnaden om sina barn.

Familjeföretaget ville de också ta ifrån henne då det ansågs att en kvinna kan inte driva ett företag. Åren gick och hon bevisade för alla att en kvinna i Mellanöstern under 70-talet inte behöver en man för att uppfostra sina barn, för att skicka dem till privata skolor och dessutom få ett företag att bli bland de största företagen i Mellanöstern inom bilindustrin.

Men min mor ansåg att med välstånd kommer ett ansvar; ansvar för att dela med sig till dem som inte är så välsignade med gott om pengar och status.

Jag minns fortfarande när min mor fyllde lastbilar med bröd och rent vatten, mutade miliser som stod vid vägspärrar runt vårt kvarter för att de ska låta lastbilarna passera så att hela grannskapet och alla barn kunde få bröd och rent vatten.

När miliserna kom för att hämta killar/män med tvång från sina hem för att de vill få tvinga dem att kriga så var det till min mor som folk sprang och bad om hjälp. Min mor vägrar än idag lämna sitt hem trots att området inte anses vara lika “fint” längre.

Sofia, jag är uppfostrad av min mor och hennes värderingar och människosyn har hon fört över på mig och min bror.

Vet du varför jag lämnade politiken? Jag ska för första gången tala öppet om det.

Jag lämnade politiken för att jag tyckte att den är oärlig och full med förutfattade meningar. Under mina år i fullmäktige så har jag stämplats som rasist och främlingsfientlig; enbart för att jag väljer att alltid prata öppet om samhällsproblem.

Jag lämnade också politiken för att inte förlora min familj som har år efter år fått elaka meddelanden och brev om vilken ful människa jag är och hur jag hatar invandrare.

Sist men inte minst lämnade jag politiken för att jag gör bättre nytta på den “civila” sidan. När ni andra var upptagna med era möten valde jag att fortsätta träffa varje familj/ individ som tog kontakt med mig och ville ha min hjälp eller råd.

Det kunde vara allt från ett barn har fått leukemi och vädjar för att få sin mamma som vårdare istället för hemtjänstpersonalen till en äldre person som ville prata av sig om att hon inte får den vården hon älskar eller helt enkelt en annan nyanländ familj från ett arabisktalande land som vill ha hjälp med tolkning eller råd om hur man hanterar vissa angelägenheter i det nya samhället.

Utöver allt det jag gör så tar jag hand om den viktigaste och mest hedersfulla uppgift jag har i mitt liv. Nämligen att uppfostra mina barn till bra och väl fungerande samhällsindivider. Att uppfostra sina barn och lära dem rätt och fel är det största samhällsansvaret som jag och min man har.

Sofia, jag hade också kunnat fortsätta springa från det ena mötet till det andra och påstå att jag gör mitt samhällsansvar bara av att vara politiker. Detta hade varit det enklaste och minst smärtsamma vägen att ta. Men jag väljer istället den hårda vägen. Vägen som kantas med förutfattade meningar om mig, min make och barn och hatfulla meddelanden (senast igår efter Aftonbladets reportage).

Du säger också i Aftonbladets reportage att “förr eller senare kommer de här grupperna att mötas. Är det bättre att göra det i en ålder när man kan försöka forma dem, eller göra det som vuxna?”.

Vad får dig att tro att det är ditt ansvar att forma mitt barns värderingar? Tror du på fullaste allvar att det är skolan som formar mitt barn? Det är jag och min man som formar våra barn. Dessutom är det så att ju mer ett barn ser upp till sina föräldrar och respekterar dem desto större påverkan har de på barnet. Du får aldrig tro att skolans och lärarens ord väger mer hos ett barn än föräldrarnas ord.

Jag och min man har uppfostrat en son som har blivit en otroligt fin och ansvarsfull individ. Han är 21 år, jobbar, har flyttat ihop med sin fina flickvän och har vänner från alla etniciteter. Inte behövde vi din eller politikernas hjälp att åstadkomma det.

Jag är arab och mina barn är halvaraber; något vi är jättestolta över. Glöm inte också att min man har valt mig; en arabisk kvinna med allt vad det innebär. Ett hektiskt temperament, annorlunda kultur, en släkt med minst 200 kusiner, hög ljudnivå, gestikulerar med hela kroppen och sist men inte minst väldigt rebellisk. Så även om han heter Svensson i efternamn och bor i Strömslund betyder det inte att han är emot “invandrar”-barnen.

Lämna oss ifred Sofia. Sluta jaga oss. Vi som sköter oss, låter minst i samhället och klagar minst (i motsats till vad du påstår).

Ge möjlighet till de som frivilligt vill skicka sina barn till andra skolor.

Respektera att det finns föräldrar som inte vill skicka sina barn till andra sidan stan. Förresten, tycker du också att de föräldrar till barn på Kronan inte tar sitt samhällsansvar bara för att de har en annan åsikt än vad du har?

Oavsett hur du och dina politikervänner väljer att göra, kräv en mer detaljerad och kvalitativ utredning på hur du ska uppfostra våra barn. För det låter som det är det du och de andra beslutsfattare tror att ni ska göra; ni ska se till att uppfostra våra barn till fina medborgare som tar sitt samhällsansvar.

Med detta sagt undrar jag Sofia Andersson:

Vem tar mer sitt samhällsansvar på allvar: du eller jag?

Sofia, du kan bättre!