”Påskhelgens koranbål har på djupet synliggjort det hot mot demokratin som utgår från islam och dess följare, snarare än från högerextremistisk propaganda. Unga organiserade män från MENA-länder, styrda av utländska islamistiska miljöer och länder, har vandaliserat polisbilar och allmänna byggnader i Sverige” skriver debattören Nima Rostami.

Aktionerna med koranbål visar med all önskvärd tydlighet islams oförmåga att hantera västerländsk demokrati och dess sekulära ideal. I ett sådant tillstånd är inte koranbålen som är den främsta faran utan det är islams oförmåga att inse yttrandefrihetens betydelse i ett samhälle där samtliga religioner får utsättas för provokation och ironi. Vi ska således värna om yttrandefrihet utöver enbart provocerande kritik av politiserad islam.

Vad har gått snett i Sverige? Hur förlorade Sverige sin själ? Från att vara ett av världens mest sekulära länder med långtgående yttrandefrihetslagar har Sverige förvandlats genom att vika sig för islamisters religionsfrihet. Anledningen till detta går att spåra i den inkonsekventa svenska migrationspolitiken. Denna snedvridna politik har i kombination med välfärdsförmåner, bidrag åt moskéer och hatpredikanter kraftigt främjat islamismen i Sverige.

Sedan i slutet av 70-talet har Sverige haft en omfattande migrationsvåg från muslimska länder, särskilt från Mellanöstern där förtryck, korruption och diktatur härskat. Islam är influerad av en extremt arabisk nationalism och har sedan 1400 år, med oförminskad styrka, behållit sitt tyranni över människor i den s.k. muslimska världen.

Islam gör ingen skillnad på tro och politik. Staten och moskén går hand i hand, lagar måste anpassas till sharia. I vissa av dessa länder har imamer den politiska makten. Sådana maktstrukturer går sedan den religiös reformationen och den följande upplysningstiden inte att finna i Väst.

I Väst har man sedan 1700-talet övergett tron på auktoritära makter och de förutbestämda trossystem som kyrkor lär ut. Upplysningsmän värdesatte vetenskapen och människans förnuft och därmed begränsades kyrkans makt och inflytande. Detta ledde till en samsyn mellan politik och religion och deras roller i ett demokratiskt samhälle harmoniserades.

Politisk islams främsta mål är att med en stark antivästlig och antisemitisk agenda bevara den islamiska enheten, tyranni baserad på religion. Yousef Al-Qardawi, Muslimska Brödraskapets andlige ledare, menar att islam är oförenlig med sekularism, om man väljer sekularism väljer man bort islam. Ayatollah Khomeini menar i samma anda att vår politik är densamma som vår religion.

De flesta muslimska migranter är upprymda av islams förträfflighet. Dessa krafter med sin enorma våldskapital, upplopp och vandalisering av allmän egendom påvisade sina ambitioner med att exportera islam och sätta politisk islam i det främsta rummet. Länder som Iran, Qatar, Saudiarabien och Turkiet är väl medvetna om Europas aversion för rasism och har utnyttjat detta.

Det svenska etablissemanget förmår inte urskilja denna verklighet. Man har låtit politisk islam växa lavinartat. Bakåtsträvare har fått sin näring av svenska skattemedel, faran med islamism relativiserats och den snedvridna migrationens skadeverkningar har försummats.

Den svenska ”saft och bulle”-politiken har dock inte haft nämnvärd effekt. I stället har muslimska grupper, förutom att sända en armé av unga krigare till IS-kalifatet, utrustat sig för gatukravaller för att med terror och vapenmakt påtvinga politisk islams hegemoni på samhället.

Säpo har återkommande redogjort för islamisters politiska och destruktiva agerande och dess hot mot demokratin och landets intressen. Politiker tar inte till sig dessa varningar. Vad följer härnäst? Inbördeskrig av den sorten som förekommer i Mellanöstern för att med vapenmakt tysta oliktänkande?