I våra ursprungsländer utsätts vi kritiker av politisk islam för övergrepp såväl av stater som av den muslimska befolkningen. I enlighet med islams sharia anklagas vi för blasfemi och enligt principen om apostasi har vi dödsdomar på oss. I Sverige hotas vi kritiker av det globala islamiska nätverket och relativiseringen av islamiskt patriarkat med epiteten `islamofobi’, skriver debattören och advokaten Nima Rostami.

Blasfemi och islamofobi handlar egentligen om samma sak. Det som sker i Sverige är ett ovärdigt svek mot de sekulär-frihetliga västerländska idealen. Och det är vänstern och islamister som står för detta hot och hat.

Vänstern har med migration från muslimska länder främjat islamismen och antisemitismen i Sverige. Islamister och vänstern utgör egentligen två sidor av samma mynt. De har ingått en ohelig allians i kampen mot ”Den stora Satan”, annorlunda uttryckt ”USA-imperialism”. Detta har lett till en skev migration med en utbredning av islam som en politisk ideologi.

Dessa två krafter har dessutom framgångsrikt framställt rasismen som ett högerprojekt. De har via religionsfriheten för islamister kuvat sina meningsmotståndare. På så sätt har islams fundamentalistiska patriarkat främjats. 

Detta trots att politisk islam överträffar nationalsocialistiska ideologin med sin misstro mot demokratin, tron på en stark toppstyrning uppbyggd kring islamiska skrifter, rasistiska föreställningar om islams överhöghet, samt en extrem antisemitism, det vill säga en hatisk inställning till det judiska folket. Målet är att skapa ett ”starkt” styre i ett hårt reglerat samhälle som styr människors liv i alla dess delar.

Hur har detta förverkligats?

Den initiala gynnsamma migrationen till Sverige har skett från närliggande områden. Dennya epokens migration från MENA-länder har inte bara varit ogynnsam utan har även lett till omfattande negativa effekter i form av islamisering, säkerhetshot och en obalanserad demografisk förändring. 

Sveriges samtliga regeringar har under de senaste fem decennierna delat ut drygt två miljoner uppehållstillstånd. Majoriteten av dessa har sitt ursprung i MENA-länders mest reaktionära bottenskikt där islamism är det dominerande levnadsidealet, utbildningskvaliteten är mycket bristfällig och kvinnor diskrimineras såväl enlig lag som i praktiken.

Dessa krafter anser att de ”otrogna” i Väst utgör ett hot mot den islamiska enheten. Att dessa krafter dessutom väljer att bosätta sig i Väst är dock historiens ironi men är en gudagåva för att infiltrera och underminera Väst.

Vänstern har således, med migrationen från MENA-länder, genomdrivit en ogynnsam demografisk förändring och skapat en väljarbas för att trygga sin makthegemoni. Högerliberaler har tävlat med vänstern i detta projekt.

Denna politik har egentligen implementerat en demografisk demokrati snarare än att värna om den frihetliga, sekulär-demokratiska rättsstaten som varit Västs framgångssaga. Den demografiska förändringen har således varit planerad för att främja vänsterns och kapitalisternas intressen.

Detta har dock inte legat i Sveriges intresse som en nation. Den senaste migrationsepokens skadeverkningar har varit förödande. Vänsterns våldsbejakande ideal; ”vi har skjutit raketer mot våra fiender”, ”krossa sionismen” och ”från floden till havet” har legitimerat en islamistisk agenda som är en annan form av fascism. Vänstern har även anpassat de inhemska regelverk vilka inneburit en gynnsam miljö för främmande islamistiska agitatoriska stater samt deras infiltratörer och lobbyister.

I dessa tider ska vi påminna oss om att det går att bry sig om människor som har det svårt, om viktiga miljöfrågor, om jämställdhet och att sätta gränser för kapitalismens avarter utan att vara kommunist, socialist, miljöfundamentalist, ohämmad globalist eller fascist.

Det går även att vara en gudfruktig muslim utan att tro på en politisk islam. Men islams företrädare saknar den insikten lika lite som den svenska vänstern som i hela fem decennier, med migration som instrument, främjat islamismen. 

Religion har i en sekulär rättsstat hela tiden varit föremål för satir, förlänande och kritik. Det är dock enbart islam som vänstern vill undanta från kritik. Islamister utgör för tillfället vänsterns väljarbas, men när islamister får mer inflyttande kommer i första hand vänstern att kuvas, för enligt Muslimsk brödraskapets andlige ledare, Yousef Al-Qaradawi: ”Sann islam och sekularism kan sannerligen inte samexistera. När du anammar den ene, förvägrar du definitivt den andra.”