”Så jag följer bara med in i mörkret, för kanske finns inte döden där”

Brottsplatsen och samtliga åtalade. Bilder ur förundersökningen.
  • Onsdag 17 jun 2020 2020-06-17
E-post 4219

SVERIGE Den trygghet de flesta av oss tar för given kan raseras på ett ögonblick när man plötsligt står öga mot öga med möjligheten att dö för några tusenlappar och en telefon. En av dem som drabbats skriver utförligt i ett brev till tingsrätten om hur han upplevde händelsen och känslorna som fyllde honom: ”Jag vet inte om den som inte varit med om det kan förstå, men att under femton minuter överlämna sitt liv helt i andra människors händer, i aggressiva människors händer, i beväpnade människors händer, är en fullständigt omtumlande, för att inte säga söndertrasande upplevelse.”

I början av december förra året härjade en grupp rånare i de sena tonåren i några av Stockholms södra förorter. Deras offer var den här gången vuxna män, ute på promenad eller på väg hem från jobbet. Fem unga män med somalisk bakgrund åtalades för inblandning i rånen, och tre av dem dömdes nyligen i en deldom till korta straff. En 18-åring får tillbringa två månader i fängelse följt av skyddstillsyn medan två 17-åringar får olika former av ungdomsvård.

Detaljerna i fallet spelar mindre roll. Det är en historia som berättas om och om igen med små variationer. I Polisens förundersökningsprotokoll och i domstolarnas domar återkommer ständigt bilden av hur utsattheten för brott trasar sönder den tillit många har haft till sina medmänniskor. Hur livet förändras när tryggheten försvinner.

Ett av rånarnas offer kände att han i sitt skadeståndsyrkande ville berätta om sin personliga upplevelse av händelsen, men det han skriver är allmänmänskligt och skildrar något vi alla kan drabbas av. Texten återges här i sin helhet.

Brev till tingsrätten

”Innan ni läser det här vill jag be om ursäkt för min eventuella långrandighet och för mitt ibland krångliga sätt att formulera mig. Men jag måste få säga det här på mitt sätt. Jag måste få förklara hur det som har hänt har känts, hur det ännu känns och hur det har förändrat mig.

Allt förändrades kvällen den 8:e december. Jag har alltid gillat sena promenader, alltid föredragit lugnet i mörkret framför hetsen i dagsljuset. Så är inte längre fallet. Den sista avkopplande kvällspromenaden jag tog så sken en nästan full måne på mig. Innan jag hade kommit hem så hade jag blivit rånad.

Med andra ord: misshandlad, hotad till livet ett oräkneligt antal gånger, fått en kniv mot mitt öga och dragen genom mitt hår, blivit fråntagen allt av värde som jag hade på mig och därtill berövats min trygghet i mig själv och i mitt eget område. Jag var nästan hemma när tre killar plötsligt reser sig från en parkbänk och kommer emot mig.

På något sätt förstår jag vad som pågår, men några ögonblick för sent. Jag försöker vända om och springa men hinner inte många steg innan jag fälls och slår hårt i marken, skrapar upp mitt knä, slår mig hårt i sidan och tappar all riktning och kontroll. Jag går in i chock. Liggande på marken ser jag tre män huka sig över mig och en av dem fäller upp en kniv som är tillräckligt stor för att döda mig. ”Ställ dig upp eller vi dödar dig.”

Det är det första hotet av jag vet inte hur många. ”Följ med eller vi dödar dig.” ”Skriker du så dödar vi dig.” ”Springer du nu så dödar vi dig.” ”Sätt dig ner eller vi dödar dig.” ”Titta ner eller vi dödar dig.” ”Ge oss allt du har på dig eller vi dödar dig?” Ge oss koden till din mobil eller vi dödar dig.” ”Ge oss koden till ditt bankkort eller vi dödar dig.” ”Ljuger du för oss nu så svär jag att vi dödar dig.”

När jag för ett kort ögonblick tvekar kring en av koderna så får jag blixtsnabbt ett slag i huvudet som får både mitt öra och min käke att värka i en vecka efteråt och kniven placeras med ens så nära att den verkar vara bara millimetrar från mitt ena öga. Jag stelnar till av rädsla för att knivens spets ska tränga igenom mitt öga om jag rör mig ens det minsta lilla.

Så jag ger dem allt jag har, alla koder, all information jag har. Men jag missar att nämna bankappen på telefonen. Så då kommer dödshoten igen för att jag ”ljugit”. Jag har aldrig blivit dödshotad på riktigt förut i mitt liv och alla de här orden skär rakt igenom all självsäkerhet, de träffar mig med sin trolighet. Springer jag så kommer jag nog att dö, skriker jag så dör jag. För är en kniv uppfälld så kommer den att hugga om något händer.

Jag vet inte om den som inte varit med om det kan förstå, men att under femton minuter överlämna sitt liv helt i andra människors händer, i aggressiva människors händer, i beväpnade människors händer, är en fullständigt omtumlande, för att inte säga söndertrasande upplevelse. Att tvingas lyda minsta vink från den som slår en, den som hotar en och den som tar allt ifrån en. Att känna att benen inte bär, att ens kropp förlorat all vilja och riktning.

Människor som jag aldrig träffat i mitt liv, än mindre behandlat illa, förolämpat eller skadat tar sig rätten att ta ifrån mig makten över mig själv och möjligen för all framtid friden i mitt eget område, i det som ska vara mitt hem, min trygghet. Något mindre omotiverat våld kan jag inte tänka mig. De tre får med sig 4000 kronor från mitt bankkort och en begagnad mobiltelefon, det är för mig kännbara förluster men är det ens att räkna som en vinst för dem? Ett så grovt brott med så långa konsekvenser för en så löjlig vinning. För vad? Frågan följer mig och förpestar min tid.

Det meningslösa i allt förstärker kränkningen. Om jag åtminstone varit någon för dem, spelat en roll i deras liv.

Men jag är bara ett villebråd, ett av många offer som ändå inte förmår mätta. Någon att leka med en stund tills man dödar eller inte dödar, helt beroende på hur mycket man lyckas chocka sitt offer till underkastelse. För vem kan tro att jag inte hade fått en kniv i mig om jag försökt fly eller försökt slåss? En dragen kniv är en kniv redo att användas.

Jag hade lika gärna kunnat vara död idag, död för att någon ville tjäna några tusenlappar i ett land där ingen svälter. Meningslösheten igen.

När de fått ut pengarna från mitt kort och alltså är färdiga med sitt syfte så ber de mig att resa mig igen och mina ben utan kraft eller vilja lyckas på något sätt ändå att lyda mig, eller lyda dem, för det är de som bestämmer. Men istället för att släppa mig och gå så vill de att jag ska följa dem längre in i mörkret, längre in bakom dagiset där jag redan suttit och trott att jag ska dö från sekund ett.

Nu ska jag följa den ene, ledd av den andre, in i ett totalt mörker. Har jag misstänkt att döden är nära fram tills nu så är jag plötsligt helt övertygad om att det är dags för mig att dö. Jag kommer gå in i mörkret och dö där.

De har bestämt sig för att döda mig. Tanken är så tydlig. En dag som den här där jag umgåtts med en vän, gått på museum och käkat mexikansk mat, en sån här kväll då jag gått för att det är skönt att gå och då jag njutit av en nästan full måne, kan alltså sluta med att jag dör, mördas av människor som inte bryr sig mer om en människa än de tusenlappar som de kan pumpa ut ur den under hot och våld.

I ett kort ögonblick som är en evighet på samma gång går jag igenom alternativen i mitt huvud: Att springa tillbaka runt dagiset och öppna den krångliga barnsäkra grinden; att springa mot det halvhöga staketet och försöka kasta mig över det, landa på andra sidan och sen springa ifrån dem.

Allt faller på att min kropp inte längre lyder mig, att mina ben knappt bär mig, att jag är i någon annans våld. Jag äger inte mig själv eller möjligheten att välja liv eller död, flykt eller lydnad. Så jag följer bara med in i mörkret, för kanske finns inte döden där. Kanske. Kanske inte.

Jag blir satt på en parkbänk där inne i mörkret och får de sista förhållningsorderna, de sista dödshoten, för den kvällen.

”Sitt kvar här i femton minuter efter att vi gått eller vi kommer tillbaka och dödar dig.” ”Jag svär.” ”Jag svär att jag kommer tillbaka.” ”Jag svär att jag kommer tillbaka och dödar dig.”

Och jag fortsätter att lyda. Jag sitter kvar. Jag ser en utväg och bekräftar för dem att jag kommer sitta lydigt kvar och inte röra mig, för de har sagt att de kommer tillbaka och kollar om fem minuter. Några sista ord innan de går: Polisen kan inte hjälpa mig, polisen hjälper ingen.

Om jag ändå ringer polisen så kommer de att få veta det och då kommer de komma och ”knacka på.” För de har mitt körkort, de har mitt namn, de vet vem jag är. Ringer jag polisen så dör jag. Och återigen bekräftar jag. Jag ska inte ringa någon polis, för de kan ändå inte hjälpa mig.

Jag sitter där i vad som kanske var en kvart. Det var en avgrund av tid, av ljuvlig lättnad blandad med vågor av den mest fruktansvärda ångest. Alltså är den exakta tiden svår att bedöma. Men till slut uppbådar jag ändå den energi som krävs för att kunna resa mig och runda dagiset.

På andra sidan blir jag omedelbart stående på insidan av staketet för att en människa passerar och alla människor är vid denna tidpunkt ett hot, ännu en som kanske vill sätta en kniv mot mitt ansikte. Jag väntar tills den enda människan passerat och sen går jag med en fruktansvärd långsamhet hem, de kanske tvåhundra meter som kvarstod när min kväll och mitt liv avbröts.

Jag mailar en vän som kommer med en telefon, jag ringer polisen för det är vad man gör, jag försöker att återgå till mitt liv. Men inget är som det brukat vara. Jag har aldrig varit en orolig människa. Jag har utan rädsla rest rakt igenom talibanområden i Pakistan, suttit genom sittstrejker i Kurdistan omringad av militärer. Jag har utan rädsla rört mig utomhus hela mitt liv. Jag har gått genom djungeln. Men nu är jag inte längre trygg i mitt eget område.

Jag vänder mig om när jag går ut och när jag går hem. Jag undviker på ett nästan omedvetet sätt att vara ute sent. det sitter lika mycket i min kropp som i min hjärna, denna instinkt att undvika vissa platser och tider. Jag tror att varje människa är en rånare. Passerar någon förbi mig med kapuschongen uppe så rusar mitt hjärta ur bröstet på mig.

Jag undviker parkbänkar för på såna kan rånare sitta och vänta. Jag går omvägar när jag ser grupper av unga män för kanske är de ett gäng av rånare. Jag har mardrömmar. Jag skyr knivar. Jag lägger märke till alla människor med mörkare hudfärg och förbannar mig själv för detta, förbannar den del av min hjärna som inte längre kan skilja på det som rent logiskt är farligt och det som bara råkade vara en del av det värsta jag varit med om.

Jag är inte rasist och har aldrig varit det, men för första gången i mitt liv måste jag inse att det är lätt att hamna där, i de förenklade slutsatserna. Ett trauma kan ta en dit.

Det hela påverkar inte bara mig utan även mina vänners liv. Alla som hör om det jag varit med om blir rädda. Människor som står mig nära slutar röra sig ute ensamma på kvällarna. Min rädsla blir andras rädsla.

Och ända in i mitt hem är det med mig – jag kämpar varje dag med att inte titta genom titthålet i dörren innan jag går ut. För en del av min hjärna släpper det aldrig – det sista hotet av alla hot – att om jag ringde till polisen skulle de komma och ”knacka på.”

Föreställningen om deras tre långa slanka mörka siluetter ute i min trappuppgång är så stark att jag nästan kan se dem där, hur tomt det än är. Och jag vet att nästa gång är det slut på riktigt.

För nästa gång är jag inte bara vem som helst, en vandrande pengapåse för den som är lat och saknar samvete. Jag är nu också någon som skadat dem, som gått emot deras vilja, som tagit deras frihet ifrån dem.

Nu har de en anledning att hata mig och vilja skada mig. Och tanken att mitt liv en dag slutar med att jag blir mördad är nu en verklighet. Det lämnar mig inte. Jag försöker tänka: Det kommer inte att hända.

Världen fungerar inte så. Man har inte otur så många gånger. Kanske har man inte det. Kanske. Kanske inte.”

 

BLI PLUS-MEDLEM IDAG

Hejsan!

Vill du stödja Nyheter Idag så att vi kan fortsätta att gräva fram all den där skiten som man annars gärna sopar under mattan? Då borde du verkligen bli PLUS-medlem så att vi kan ta det här till nästa nivå.

Vi vill växa med fler anställda, fler artiklar, fler gräv och i allmänhet kunna vara dubbelt så jobbiga som vi är idag. Det kan vi inte utan din hjälp.

Bli PLUS-medlem och bidra till morgondagens journalistik!

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag