Genom att verka för EU:s ”sociala pelare” har den svenska socialdemokratin bidragit till att torpedera den svenska modellen med överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, vilket riskerar bli en katastrof för Sverige, skriver Henrik Sundström, advokat och tidigare lokalpolitiker (M).

I november 2017 stod Stefan Löfven på scenen i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, och slog på trumman för ett ambitiöst nytt område för EU:s lagstiftning – en EU-gemensam politik för sociala rättigheter och arbetsmarknad.

Denna så kallade sociala pelare är av flera skäl en katastrof för Sverige.

I den svenska modellen hålls lagstiftaren långt borta från arbetsmarknaden, det är parterna själva som styr genom avtal. Detta har tjänat Sverige väldigt väl genom åren, vi har fått regler som har gynnat såväl företagen som de anställda, och som snabbt och flexibelt har kunnat anpassas till olika branscher och konjunkturlägen. Den europeiska arbetsmarknadsmodellen bygger istället på en rad strikta lagstiftade minimiregler, till exempel minimilöner.

I grunden är den svenska modellen en fråga om makt; fackföreningsrörelsen har ett enormt stort inflytande genom att de sitter på halva makten över alla anställningsvillkor. Därmed har facket en stor och meningsfull uppgift, medlemskapet blir viktigt och organisationsgraden mycket hög.

Men om spelreglerna på arbetsmarknaden flyttar över från kollektivavtal till lagstiftning, får den svenska arbetsmarknadsmodellen ett torpedskott midskepps som den aldrig kommer att återhämta sig ifrån. Det skulle ge följdverkningar som vi idag inte kan överblicka.

Troligen är hela projektet med ”social pelare” ett sätt för en döende europeisk socialdemokrati att skaka liv i någon slags existensberättigande.

Varför svensk socialdemokrati på detta sätt har valt att sätta den svenska modellen på spel kan vi bara gissa oss till, men de bidragande orsakerna är troligen flera. Dels handlar det om att man rättar in sig i den europeiska socialistpartigruppen PES, dels handlar det om egen idélöshet, men också möjligheten att Löfven fick stå värd för det stora toppmötet och därmed få en dag med statsmannaglans i den europeiska solen.

Det är inte bara de europeiska socialisterna som står bakom den sociala pelaren. Även den kristdemokratiska EPP-gruppen är med, liksom den socialliberala ALDE-gruppen. Skälen för detta är mindre självklara, men spekulationsvis handlar det om att använda EU:s minimiregler för att kunna hålla tillbaka löner och arbetsvillkor i västra och norra EU.

Om minimilöner sätts under normala lönenivåer har dessa en tendens att driva ner det allmänna löneläget, till fördel för storföretagen. Detta samtidigt som högre ”golv” än vad marknaden är beredd att betala för i södra och östra EU gör det svårare för näringslivet där att konkurrera.

En konsekvens av denna politik, där arbetsvillkoren i nordvästra EU hålls tillbaka, kommer att leda till att de nuvarande obalanserna i handeln inom EU kommer att fortsätta. Sänkta löner i t ex Tyskland och Frankrike (och motsvarande höjda löner i de nyare medlemsländerna i söder och öster) har ungefär samma effekt som en devalvering. Det leder till att Tyskland kommer att fortsatt ha stora överskott i sin handelsbalans, medan de sydöstra länderna kommer att ha fortsatta motsvarande underskott.

Detta leder i sin tur till ökande spänningar inom euro-samarbetet, med nästa stora kris för euron som logisk slutpunkt. Detta är en utveckling som bland andra den inflytelserike vänsterekonomen och nobelprisvinnaren Joseph Stiglitz återkommande har varnat för.

Införandet av den sociala pelaren går emot den grundläggande tanken med det EU som Sverige en gång gick med i: en union för frihandel, medan socialpolitik och arbetsmarknad skulle hanteras helt på hemmaplan.