”I min bok betyder tolerans och livsstilsliberalism att jag kan gilla en sak och du en annan, men vi kan båda leva och känna gemenskap i samma samhälle, eftersom vi respekterar varandras privatliv. Lagen är tillåtande och var och en får välja. Alla måste inte tycka likadant och göra samma saker. Alla måste inte heller bli vigselförrättare”, skriver Ilan Sadé i veckans krönika.

Daniel Bäckström är centerpartistisk partiledarkandidat från Värmland. Vid en utfrågning av de tre riksdagsledamöter som partiets valberedning har vaskat fram som sina toppkandidater fick han frågan ifall han kan tänka sig att gå först i ett pridetåg, samt ifall han skulle förrätta vigsel av samkönade par. Det var partiets kvinnoförbund Centerkvinnorna som stod för frågan. På fråga ett blev svaret slutligen något slags ja. På fråga två svarade Bäckström att han inte är vigselförrättare, men om han skulle bli det skulle han nog behöva ”fundera på frågeställningen”.

Läs även: Sadé: Vad skulle Jesus säga om plastpåseskatten?

Det enda som saknades, enligt samtliga förståsigpåare, var tillägget ”jag hittar själv ut”. Där rök det partiledarskapet. Vilket faktiskt har fått mig att – för att låna Bäckströms uttryck – fundera på frågeställningen. Ja, inte huruvida jag skulle gå först i ett pridetåg (jag är visserligen homo, men låt mig slippa) eller förrätta vigsel av samkönade par (absolut, bara inte bröllopsfesten kapas av gråtmilda kompisgäng utrustade med Powerpoint). Utan varför frågan över huvud taget ställs och varför Bäckström anses ha skitit i det blå skåpet.

Centerpartiet hamnar dagligdags i läget att det är med och lagstiftar i riksdagen. Därför är det intressant att veta vad en kommande ordförande kan tycka om allehanda lagar och regler. Vad personen tycker är kul eller rätt att för egen del delta i måste inte ha det minsta att göra med lagstiftningen. Daniel Bäckström kandiderar till att bli partiledare, inte till att bli vigselförrättare.

Ändå undras det ifall kandidaterna för egen del skulle göra ditten och datten, och ingen tycker att själva frågan är irrelevant. Jag tycker för min del att Daniel Bäckström verkar ha svarat på ett ganska uppriktigt och eftertänksamt sätt, som man annars inte ser mycket av inom dagens politik. Nu har vi dock kommit dithän att hur man vill att lagen ska lyda och vad man själv vill delta i inte längre är två olika saker. Det personliga är politiskt, brukade 68-vänstermänniskor säga. Där är vi i högsta grad nu.

Läs även: Sadé: Rädda gaykulturen från barnen

I min bok betyder tolerans och livsstilsliberalism att jag kan gilla en sak och du en annan, men vi kan båda leva och känna gemenskap i samma samhälle, eftersom vi respekterar varandras privatliv. Lagen är tillåtande och var och en får välja. Alla måste inte tycka likadant och göra samma saker. Alla måste inte heller bli vigselförrättare.

Sverige lider dock av att tolerans och öppenhet för olikheter inte är tillräckligt. Det svenska etablissemanget gillar inte alls mångfald. Människor avkrävs hela tiden bekännelse av den rätta tron. Innehållet ändras, men mönstret verkar bestå.

Låt oss skilja på det offentliga och det privata; det som man anser ska vara möjligt och det som man själv vill bli en del av. Jag har större problem med att Daniel Bäckström fortfarande är centerpartist än att han tvekar ifall han, om han nu skulle få för sig att bli vigselförrättare, skulle vilja viga bögar och flator. När det gäller det sistnämnda är han inte oumbärlig för verksamheten. När det gäller det förstnämnda finns det däremot inte så många ursäkter kvar.

Om vi går tillbaka 20 år, var samkönade äktenskap som sådana en stridsfråga inom såväl Centerpartiet som andra organisationer. Då fanns det en stark motståndare till reformen. Nämligen Centerkvinnorna. Jag vet, för jag var där och tog strid mot dem.

O tider, o seder.

Läs även: Sadé: Svaret finns i Bryssel