”Problemet löses inte genom att en mindre del av statens extrainkomster skickas tillbaka ut som allmosor åt medborgarna. Politikerna vid makten vill väl se ut som givmilda jultomtar, men det handlar bara om en mindre del av alla de pengar som vi medborgare tvingas betala in på grund av skatter och flaskhalsavgifter. Vi behöver en större översyn och det är akut” skriver Nyheter Idags krönikör Ilan Sadé om den pågående elkrisen.

Egentligen är det förvånansvärt lugnt och stilla inom svensk politik när det gäller det stora bekymret för vårt samhälle under de kommande månaderna: elpriserna. Regeringen vill, liksom den förra regeringen, skicka pengar till hushåll och företag. Någon gång kommer det att ske, lovar energiminister Ebba Busch.

Hennes mest upprepade gimmick från valrörelsen 2022 var att ränna runt och hytta med en falukorv, med budskapet att matpriserna hade dragit i väg. Nu är kanske inte problemet längre att folk inte har råd att köpa falukorv, utan snarare att folk får äta den rå. Och det, ironiskt nog, under Buschs tid som energiminister.

Läs även: Sadé: Vad skulle Jesus säga om plastpåseskatten?

Det rörliga priset på el sätts för Sveriges del dagligen på den nordiska elbörsen, Nordpool. Prissättningen fungerar i stora drag på så sätt att producenterna och inköparna, baserat på respektive elområdes framräknade förbrukning under kommande dygn, lägger sina bud.

Om efterfrågan överstiger grundutbudet av kraft, måste buden höjas för att producenterna ska sätta in extra kapacitet, vilket kostar mer. När vindkraften alstrar ovanligt lite på grund av vädret, måste andra energislag genast växla upp och sätta in reservkapacitet. Ofta krävs det import från utlandet. Buden och priserna stiger än mer.

Så långt verkar ju allt fungera som på en normal marknad. Problemet är bara att konkurrensen på elmarknaden inte riktigt fungerar så som på, säg, marknaden för livsmedel, kläder eller andra viktiga förnödenheter. På elmarknaden är det nämligen priset på den el som köptes dyrast på Nordpool – eller, annorlunda uttryckt, priset på den sist köpta kilowattimmen – som bestämmer det rörliga priset på all el den dagen. Spotpriset är nämligen enhetligt.

Om en vattenkraftsproducent i elområde 4 erbjuder 50 öre per kilowattimme, men inköpssidan har lagt bud som kräver extra produktion inom andra energislag till priset tre kronor per kilowattimme, kommer även vattenfallsproducenten att få tre kronor per kilowattimme för sin el.

Läs även: Sadé: Svaret finns i Bryssel

Till skillnad från hur det ser ut på andra marknader kan inte konkurrens genom alternativa grossistled få ned det rörliga elpriset. I det ovanstående exemplet skulle vattenkraftsproducenten säkert vara beredd att leverera till betydligt lägre spotpris än tre kronor och därtill öka sin produktion för att ta marknadsandelar, om det bara fanns vägar för att göra det.

Elmarknaden fungerar dock inte så. För svenska hushåll och företag innebär detta att vi alltid kommer att betala priset för den högst prissatta kilowattimmen på spotmarknaden. Därmed pågår en enorm förmögenhetsöverföring från hushåll till producentledet och – inte minst – till staten! Vi har fortfarande 25 procents moms på el, så statens momsintäkter har ökat dramatiskt. Vidare äger staten Vattenfall, som nu kan skära guld med täljkniv.

Svenska kraftnät, som är en affärsdrivande myndighet med ansvar för stamnätet, är nästa stora vinnare. De berömda ”flaskhalsavgifterna” vid nettoöverföring mellan elområderna, som fungerar som ett slags tull mellan varje område, har kanske gjort Svenska kraftnät till Sveriges rikaste myndighet. Samtidigt kommer folk att se sina besparingar gå upp i rök och mängder av framförallt småföretag att gå omkull.

Grundproblemet är delvis självförvållat, genom en huvudlös svensk energipolitik. Hade vi haft mer produktionskapacitet (läs mer kärnkraft) i de sydliga elområdena skulle priserna förmodligen ha varit lägre. Men allt kan inte skrivas på kärnkraftsavvecklingens och den lynniga vindkraftens konto. Vi bör även snabbt se över spelreglerna när det gäller prissättningen på elmarknaden. Normala marknadsmekanismer, vilka kan pressa priser nedåt, fungerar inte som de ska på en råvarumarknad där den som bjuder högst får den tvivelaktiga äran att påtvinga alla andra samma pris.

De orimliga elpriserna beror i hög grad på den misslyckade tyska energipolitiken och gaskrisen i Europa. På vilket sätt hjälper det tyskarna att svenska hushåll och företag får betala samma pris som dem?

En intressant idé som har förts fram är den så kallande BEKEN-modellen, som i dessa exceptionella tider syftar till att få till en prissättning för den inhemska elmarknaden som bättre avspeglar utbud och efterfråga i Sverige, innan handel med utlandet kommer in i bilden.

Problemet löses inte genom att en mindre del av statens extrainkomster skickas tillbaka ut som allmosor åt medborgarna. Politikerna vid makten vill väl se ut som givmilda jultomtar, men det handlar bara om en mindre del av alla de pengar som vi medborgare tvingas betala in på grund av skatter och flaskhalsavgifter. Vi behöver en större översyn och det är akut.

Regeringen verkar dock helt handlingsförlamad och sitter på händerna, trots att den delvis valdes för att göra någonting snabbt och vettigt inom energipolitiken. Frågan om den dysfunktionella elmarknaden är invecklad. Klurigare än att vifta med en falukorv. Icke desto mindre är det regeringens jobb att även kunna ta tag i invecklade frågor.

Läs även: Sadé: Förmår regeringen Kristersson göra upp med identitetspolitiken?