Det här med maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt är sällan en enkel sak. Mellandagarnas brännande fråga i sociala medier har varit att Richard Jomshof (SD), riksdagsman och ordförande för justitieutskottet, kritiserade Solna tingsrätt efter den friande domen mot ett antal personer som hade åtalats med anledning av de så kallade korankravallerna i våras.

Jomshof menade att ”vansinnet fortsätter” och att de friande domarna skulle vara ”ett dj**la skämt”.  Detta har åter väckt debatten om vad som är politikens respektive domstolarnas roll och vad politiker egentligen får och bör säga i enskilda rättsfall.

Låt oss börja med att konstatera att frågan är urgammal och att det i en rättsstat faktiskt är meningen att domstolarna ska vara en maktfaktor i sig själv, som inte är direkt underkastad den lagstiftande makten. Det är inte en brist i systemet; det är en medveten del av dess utformning.

Givetvis är domstolarna indirekt underställda politiken genom att de folkvalda stiftar både lag och grundlag, men i rättsstaten dömer domstolarna också efter normer, insikter och traditioner som har hundraåriga – för att inte säga tusenåriga – anor. Och så ska det vara.

Under förra århundradet var det oftast den politiska vänstern som misstrodde och hackade på domstolarna. Maktdelning i form av ett starkt domstolsväsende som tar hänsyn till grundlagar och eviga principer kan ju stå i vägen för folkviljan, uttryckt genom riksdagsval!

Läs även: Sadé: Elkrisen klurigare än att vifta med en falukorv

Självaste statsminister Olof Palme (S) ska enligt säkra uppgifter ha kallat Europadomstolen för mänskliga rättigheter för ”Petréns lekstuga”. Palme syftade på regeringsrådet (domare i Regeringsrätten, som numera heter Högsta förvaltningsdomstolen) Gustaf Petrén, som var starkt engagerad för att stärka den enskildes rätt mot staten i det kollektivistiska Sverige.

Rollerna var alltså ombytta. Socialdemokraterna ville inte veta av några starka, självständiga domstolar som kunde få för sig att överpröva folkviljan och bygga domslut på andra rättskällor än regeringens egna uttalanden om hur lagen ska tolkas. Sådant betraktades med misstro som något slags borgerligt påfund för att kringskära demokratin.

Det var de borgerliga partierna som senare drev igenom att svenska domstolar åtminstone skulle få en begränsad rätt att bortse från statliga föreskrifter om de bedöms strida mot andra föreskrifter av högre rang.

I dag är det i regel företrädare för den politiska högern som tycker att domarna ska sluta tjafsa och göra som de blir tillsagda. Trenden är ännu tydligare i andra länder än Sverige. För att ta ett exempel: i Israel består den nyvalda regeringen av partier som under valrörelsen gjorde kampen mot landets högsta domstol till sin främsta valfråga.

Nu är det inte meningen att denna krönika ska vara ett allmänt försvar av hur juristskrået – som jag ju själv tillhör – brukar sköta snacket. Jurister har absolut en benägenhet att se rådande lagar och domstolspraxis som någonting fulländat och oföränderligt. Man gör ofta misstaget att blanda ihop böra med vara – alltså tron att någonting bör vara på ett visst sätt bara för att det är så just nu.

Med tanke på Bismarcks motto att folk mår bäst av att inte veta hur korvar och lagar blir till, kan vurmandet för det som råder för tillfället ibland bli snudd på löjligt. Jag tror att detta beror på den juridiska argumentationens särdrag, som jurister är skolade i. Den handlar om att påvisa vad som gäller, genom att hänvisa till tidigare fattade beslut i form av lagar, tidigare domstolsavgöranden och uttalanden från rättsvetenskapsmän.

Läs även: Sadé: Våldtäkt enligt lagen och våldtäkt på riktigt

Politisk argumentation är till sitt väsen annorlunda. Den är framåtblickande, handlar oftast om hur saker och ting bör förändras och har som största brist att ta alldeles för lite hänsyn till kunskap om nuet och det rådande.

Med denna bakgrund i minnet kan vi ta oss an huvudfrågan för dagen: Får riksdagsledamöter ha synpunkter på enskilda domslut? Svaret på frågan är ja, men med några viktiga förbehåll och förhållningsregler. Har Richard Jomshof trampat snett? Svaret på den frågan blir, likaledes, ja.

När en domstol dömer ska den, som sagt, följa ett antal regler och principer. Bland dessa ingår inte att ta hänsyn till vad folk på Twitter kan komma att tycka. Vidare har ett fall inte avgjorts slutligen förrän det finns en lagakraftvunnen dom. En tingsrättsdom i ett brottmål kan alltid överklagas till hovrätten av missnöjd part. Hovrätten kan mycket väl komma att ändra på domen. Även hovrätten ska döma utan att bry sig om vad som sägs på Twitter. Eller, för den delen, vad enskilda riksdagsledamöter tycker. Detta är helt grundläggande i en rättsstat.

Om det slutliga utfallet blir att domstolarna har tillämpat lagen på ett sätt som inte riksdagspolitiker anser vara rätt, är det även fritt fram för justitieutskottets ordförande att kritisera domstolarna. Det är dock på sin plats att noggrant granska domsluten och sätta sig in i hur domarna har resonerat. Ofta handlar det om bevisvärdering. Om det kommer fler domar som visar på ett mönster, kan det mycket väl vara så att lagen behöver ses över.

Vad Richard Jomshof gjorde var att kritisera ett domslut i ett mål som inte alls är avgjort. Det är tänkbart att åklagaren vill få fallet prövat i hovrätten. I så fall har vi ett pågående mål i vilket ordföranden för riksdagens justitieutskott har blandat sig och ansett att de tilltalade borde fällas. Det är faktiskt inte rimligt någonstans.

Jomshof borde ha lugnat sig och i vart fall väntat till dess att målet är slutligen avgjort. Därefter vore en mer djupgående analys av hur domstolarna har resonerat än en artikel från Samnytt önskvärd innan man börjar fäktas.

I debatten har det även framförts att andra politiker, såsom Ardalan Shekarabi (S) och Annie Lööf (C), har uttalat sig i rättsfall från tingsrätter som inte har varit slutligen avgjorda och att det därför är hyckleri att kritisera Jomshof. Och visst är det så.

Att andra har gjort fel betyder dock inte att Jomshof gjorde rätt. Vi skulle ju inte härleda ett böra ur ett vara. Inte sant, Jomshof?

Läs även: Sadé: Alla måste inte bli vigselförrättare