Sadé: Förvärva, förvalta, fördärva – frihet kräver ansträngning
”Den påstått svaga grupp som det är mest synd om får förtur. Identitetspolitiken och woke-ideologin handlar helt och hållet om detta. Offret har alltid rätt. Därför ska man vara ett offer. Är det konstigt om det går utför i ett samhälle vars elit odlar en sådan kultur?” skriver Ilan Sadé i veckans krönika.
Hårda tider danar starka män.
Starka män danar goda tider.
Goda tider danar svaga män.
Svaga män danar hårda tider.
Ungefär så, översatt från engelska, lyder ett budskap som då och då dyker upp i sociala medier. Det är lätt att slentrianmässigt förknippa det med det vanliga tugget från den yttersta högerkanten, men faktum är att budskapet är klassiskt och har hängt med i alla tider. Tankefiguren är att civilisation, i betydelsen välstånd och kulturell och intellektuell blomstring, liksom årstiderna går i cykler: uppgång, blomstring och fall. Sedan kan det hela i bästa fall börja om efter en tids vintermörker. Det kan handla om de långa, månghundraåriga perspektiven som påvisar långsiktiga tendenser, men även om mindre bulor på de längre kurvorna.
I tankefiguren ligger det ett antagande att den som har tvingats att anstränga sig och kämpa för att få bröd på bordet och böcker i sitt hus är rustad för att åstadkomma välstånd och försvara det mot faror. Den som däremot är född med silversked i mun och har all tid i världen att filosofera över sitt eget lilla självförverkligande kommer att tära på lagret och bli sårbar i konkurrensen med dem som är mer strävsamma. Goda tider leder till dekadens; förfall på grund av likgiltighet inför välståndets grunder och hyllande av beteenden som närmast tycks syfta till undergång.
Läs även: Sadé: Som man sår får man skörda
Och visst finns det gott om mänsklig erfarenhet och visdom i detta antagande. Vi ser det ofta inom näringslivet: förvärva, förvalta, fördärva. Varje generation tycks ha en ödesbestämd uppgift.
Frågan nu är förstås om det är Västerlandets öde att steg för steg halka ned och ersättas av andra. Onekligen har vi starka, närmast naturliga krafter som verkar i den riktningen. Om man emellertid inser att den mänskliga handlingsförmågan i viktiga avseenden faktiskt innebär att vi kan ta vårt öde i våra egna händer, skulle vi mycket väl kunna lyfta oss själva i håret.
Till att börja med måste vi förstå att det frihetliga, liberala, toleranta välfärdssamhälle som vi vill ha bygger på en gemenskap som är lojal mot dess grundläggande värden och som håller ihop om det krisar. Likaså bygger det på en stark medborgaranda. Man ska, var och en efter sin förmåga, bidra mer än man nyttjar andras bidrag. Ansträngning är bra. Bildning är avgörande. Tävling är nyttigt.
Läs även: Sadé: Yttrandefriheten förtjänar ett starkare försvar
Styrka är ett ideal; svaghet är det inte.
Alla hamnar i lägen då man behöver stöd från andra. Då ska vi hjälpas åt; ingen i gruppen ska efterlämnas. Men vi måste utgå från att svaghet är ett tillstånd som kan gå över. Ingen människa är i grunden svag.
Egentligen är det underligt att detta ska behöva skrivas. Kan det finnas någonting mer självklart? Likväl är den politiska kulturen i Västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet marinerad i ömkans ideologi. Den påstått svaga grupp som det är mest synd om får förtur. Identitetspolitiken och woke-ideologin handlar helt och hållet om detta. Offret har alltid rätt. Därför ska man vara ett offer. Gärna ett narcissistiskt sådant, kryddat med drag som för tankarna till psykisk störning – spelad eller ej. Krav och ansträngning anses höra gårdagen till.
Är det konstigt om det går utför i ett samhälle vars elit odlar en sådan kultur?
