”Inget rimligt invandringsland som strävar efter att hålla ihop skulle acceptera att den kanske viktigaste (och enda återstående) offentliga ritualen i unga människors liv präglas av splittring, stök och viftande med utvandringsländernas symboler. Ceremonier spelar roll”, skriver Ilan Sadé om flaggdebatten kring studentfirandet.

Studenttider. Under säkert halvannan veckas tid skjuts det fyrverkerier dag som natt och de tutande bilarna svärmar runt som drönarbin med flaggor tillhörande länder varifrån de glada studenterna eller deras familjer en gång har utvandrat eller flytt. Gatubilden i Malmö tas helt över av Mellanösterns och Balkans landssymboler. Här för de svenska och skånska fanorna en tynande tillvaro.

Många känner att det är någonting som skaver, vilket har orsakat debatter om vad man egentligen ska tycka och tänka om det mångfaldiga flaggviftandet. I dessa debatter är det vid närmare eftertanke ganska slående hur företrädare för läger vilka till synes är varandras yttersta motsatser förenas i ungefär samma slutsats: Det är vad det är och så får det väl vara.

Till att börja med har vi den etablerade, officiellt godkända förklaringen till vad man ska tycka. ”Nu är det som så att vi lever i ett mångkulturellt samhälle och det är bra. Det som vi ser är ett kärt uttryck för mångfalden. Så fint att alla hyllar sitt ursprung och sig själva. Å, den ljusnande framtid är vår.”

Läs även: Sadé: Förvärva, förvalta, fördärva – frihet kräver ansträngning

Sedan har vi en mer etnonationalistisk syn på saken, som florerar i sociala medier. ”Nu är det som så att vi lever i ett mångkulturellt samhälle och det är dåligt. Det som vi ser är ett sorgligt uttryck för mångfalden. Det är illa och oundvikligt att alla hyllar sitt ursprung och sig själva. Å, den mörknande framtid är vår. Eller möjligen: Å, den ljusnande framtid är er.”

Den första, av etablissemang och massmedia godkända hållningen utgår mer eller mindre från att studenternas identitet sitter i blodet. Visserligen går detta inte alls ihop med det av samma människor och institutioner omhuldade budskapet att alla är med i en svensk kulturell gemenskap, som är öppen och flytande, men det budskapet verkar de inte ens själva tro på. För någonstans är väl studentfirandet ett viktigt tecken på vilken identitet som får företräde? ”Jo”, säger etablissemanget mellan raderna, ”men detta är inget problem”.

Den etnonationalistiska inställningen bygger faktiskt på samma förutsättning: att kultur och identitet är oföränderliga storheter. Till skillnad från det etablerade, politiskt korrekta synsättet anser man i det här lägret att vi har att göra med ett problem och att lösningen endast kan bestå i att ett par miljoner människor förmås att lämna landet. Här förbiser man dock att i Sverige har mångkultur som ideologi och hyllandet av enskilda särarter på bekostnad av det som förenar varit den gällande läran i årtionden. Varför skulle studentfirandet inte påverkas av vad eleverna har erfarit under tolv års skolgång och av de budskap som ständigt torgförs av massmedia och samhällseliter?

Läs även: Sadé: Förmår regeringen Kristersson göra upp med identitetspolitiken?

Intressant nog utgår alltså dessa två hållningar från en och samma grund, nämligen den deterministiska uppfattningen att identitet, när det kommer till kritan, är oföränderlig. Båda verkar vara blinda inför ideologi och kultur.

Inget rimligt invandringsland som strävar efter att hålla ihop skulle acceptera att den kanske viktigaste (och enda återstående) offentliga ritualen i unga människors liv präglas av splittring, stök och viftande med utvandringsländernas symboler. Ceremonier spelar roll. De budskap och dolda meddelanden som springer ur offentliga invigningsritualer och hyllningar har betydelse. Ska vi manifestera delad glädje och gemensam framtidstro? Då är saken enkel: Inte en enda utländsk symbol under skolornas studentfirande, men gärna ett hav av svenska och i förekommande fall regionala flaggor! Organisera ett ordentligt gemensamt firande, men ha nolltolerans mot trafikstörningar och privata fyrverkerier. Den som vägrar att följa reglerna kan glömma sitt slutbetyg. Hur svårt ska det vara?

Den sits som svenska politiker och svenska folket genom sitt röstande har försatt landet i är allt annat än enkel. Frågan är om det finns någon vilja att faktiskt ta itu med problemen, i praktisk handling. Motbevisa mig gärna, men jag tycker mig se tecken på allmän uppgivenhet och anpassning till den nya verkligheten, i stället för att påverka densamma.

Studentfirande som går ut på att betona den egna särarten och de främmande nationella tillhörigheterna i stället för det som förenar är förvisso ett utfall av dagens verklighet. Men verkligheten kan ändras. Till och med när de enklaste tänkbara lösningarna finns inom räckhåll och en ljusnande framtid skulle kunna bli vår, står emellertid stat och samhälle där som handlingsförlamade fån. Det är ingen stor sak att åtminstone göra studentfirandet blågult igen. Kom igen – gör någonting!

Läs även: Sadé: Det handlar om barn – som skjuter andra i huvudet